Rabulistens besök i månen
| ← Riksdagsmannavalet |
|
Den tredje maj → |
Rabulistens besök i månen[1].
Jag hade en horribel otur i befordringsväg. O! hvad jag hade skäl att fördöma mitt fördömda skrifveri.
Det gick med mig alldeles så, som det gick med ynglingen i Grafströms dikt Sensitivan. Ynglingen klagade och sade: “O Sensitiva! har jag ej vattnat dig, har jag ej undanrensat ogräset omkring dig, och har jag ej stödt din stängel? Hvarför bäfvar du ändå för mig, liksom för en fiende, hvarför drar du dig tillbaka, så fort min hand utsträckes för att vidröra dig?“
Sensitivan svarade helt lakoniskt:
»Yngling! synden låder vid din hand.»
Precis så hände det mig, dock icke med sensitivor, utan med fullmakter. När helst jag sträckte handen efter en fullmakt, så drog hon sig undan. Då klagade jag och sade: O fullmakt! har jag ej gjort mina prof, har jag ej uppvaktat, har jag ej tegat, har jag ej burit mig åt som ett nöt? Hvarför bäfvar du ändå för mig, liksom för en fiende, hvarför drar du dig tillbaka, så fort min hand utsträckes för att annamma dig och stoppa dig i min ficka?“
Fullmakten svarade alltid helt lakoniskt:
»Yngling! bläcket låder vid din hand.»
Med förtviflan hörde jag svaret. O! hvad jag hade skäl att fördöma mitt fördömda skrifveri.
Under sådana omständigheter blir man lätt melankolisk. Då man blir melankolisk, går man gerna ut i månskenet och larfvar. Då man går ut i månskenet och larfvar, träffar man merendels förälskade par. Precis så hände det mig. Jag blef melankolisk, gick ut i månskenet och träffade ett förälskadt par. Osedd afhörde jag deras samtal.
“Ack!“ sade han.
“Ack!“ sade hon.
“Jag älskar dig outsägligt,“ sade han.
“Det gör jag med,“ sade hon.
“O min älskade!“ fortfor hon sedan och pekade på månen, “der uppe, i den sköna himlakroppen, som ur sitt silfverhorn nu begjuter oss med ett mildt och kyskt skimmer, der skola menniskans idealer realiseras. Der förföljes ej någon af ett oblidt öde, der lägger ingen förmyndare
»sin kalla hand
emellan våra bröst i brand.»
“Der skola vi och allt hederligt och beskedligt folk blifva lyckliga.“
“Är det sannt, som du säger,“ tänkte jag vid mig sjelf, “så reser jag ofördröjligen till månen. Att slippa ett oblidt ödes förföljelser, att få sina idealer realiserade, allt detta förtjenar visserligen en långresa. Nota bene: mitt skönaste ideal har alltid varit en syssla med stor lön och intet att göra. Allra helst skulle jag vilja blifva afskedadt statsråd med pension.
Dagen derpå stod jag i reskläder.
“Hvarthän?“ frågade min värd.
“Till månen, herr ålderman,“ svarade jag.
Åldermannen blef storögd. Efter en stunds besinning frågade han: “hvad ämnar min gunstige herre nyttja för åkdon?“
“Macferlanska trillan[2],“ svarade jag. “Den duger ej stort på jorden, men till resor i luften är den, så till sägandes, klippt och skuren. Lyckligtvis eger jag en sådan trilla, på det noggrannaste förfärdigad efter beskrifningen.“
“Gratulerar!“ sade åldermannen, “men,“ — sade han sedan — “en dylik resa slutas ej på en dag. Hvar ämnar min gunstige herre taga nattqvarter under vägen?“
“I de luftslott, som svenska nationen bygde vid tronföljarevalet i Örebro,“ svarade jag. “Enligt trovärdiga kosmografers utsago skola de till ett betydligt antal ligga mellan jorden och månen.“
Åldermannen skakade på hufvudet, och sade med klagande röst: “Ack, min gunstige herre! alla dessa luftslott hafva ramlat under tiden. Icke ett enda står qvar.“
“Nå väl,“ svarade jag utan förlägenhet, “då inqvarterar jag mig i “Framtidens förhoppningar“, dem Aftonbladet så nyligen byggt i luften, att de omöjligen ännu kunnat hinna att ramla. De äro villor i österländsk stil och särdeles beqvämt inredda för dem, som vilja sofva. Lef väl, herr ålderman!“
“Farväl min gunstige herre!“ sade åldermannen och skakade min hand. Derpå satte jag mig i trillan och styrde raka vägen till månen.
Nu inser läsaren utan svårighet, att icke blott månen skiner för jorden, utan äfven jorden för månen. Dessa bägge verldskroppar, intagna af ömsesidig aktning, vända inbördes sina blankaste sidor emot hvarandra. Deraf uppkommer månsken på jorden och jordsken i månen. Då jag anlände dit, var der jordsken.
Efter att hafva stigit ur trillan och placerat den så, att jag lätteligen skulle kunna återfinna densamma, spatserade jag framåt i en park af vackra, lummiga björkar. Det skedde i afsigt att träffa någon månmenniska, någon selenit — för att tala lärdare — som kunde gifva mig nödig upplysning om ställningar och förhållanden i månen. Äro sederna härstädes sådana som på jorden, — tänkte jag vid mig sjelf — torde jag åtminstone träffa ett förälskadt par, som går och svärmar och kuttrar i jordskenet. Af dem kan jag sedan erhålla all nödig upplysning.
Min tanke slog in. Jag träffade verkligen ett förälskadt par och lyssnade obemärkt på deras samtal.
Allt, hvad de sade, angår hvarken mig eller läsaren; men slutet af deras konversation är så sammanväfdt med denna historia, att jag nödgas omtala detsamma.
“Ack, min älskade!“ sade ynglingen medan han med ena handen fattade flickans lif och med den andra pekade på jorden, “deruppe skola vi en gång bli lyckliga; der finnas endast frid, kärlek och salighet.“
“Jo f-n ock!“ sade jag och steg närmare.
Vid ljudet af dessa ord slet sig flickan från sin älskare och flydde, som en skrämd hind. Men ynglingen vände sig om och gick emot mig.
“Hvem är ni?“ frågade han.
“Jag är en son af jorden,“ svarade jag. “Helt nyligen har jag derifrån anländt och får berätta att der står allt för illa till.“
“Kan det stå illa till på den der ljusa och sköna himlakroppen?“ frågade ynglingen förvånad och pekade på jorden.
“Ja, just på den,“ svarade jag. “Der finnes hvarken frid, kärlek eller salighet. Den ringaste vattendroppe derstädes hvimlar af tusentals kräk, som bitas och slitas, utan att en förnuftig varelse kan inse hvarför. Det gör mig visserligen ondt,“ sade jag vidare, “att väcka er ur edra lyckliga drömmar; men sanningen måste hafva sin rätt.“
“Hvad söker ni här i månen, min herre?“ frågade seleniten.
“Ännu söker jag ingenting,“ svarade jag. “Men jag ämnar mig att söka en god tjenst, i fall någon sådan är ledig.“
“Flere äro lediga,“ svarade seleniten.
“Tror herrn, att jag kan få någon af dem?“ frågade jag.
Ett ironiskt löje började spela kring selenitens läppar.
“Hvarför icke,“ svarade han. “Herrn torde vara ganska kompetent.“
“På förhand får jag tillkännagifva,“ yttrade jag, “att jag icke är grefve, icke baron, icke ens adelsman.“
“Det behöfs också icke,“ svarade seleniten.
“Och icke är jag rik,“ fortfor jag.
“Det behöfs icke heller,“ svarade han.
“Men jag är magister,“ fortsatte jag, “det vill säga enligt diplomets ordalydelse: vir juvenis doctissimus, morum venustate clarissimus, d. v . s. en öfvermåttan lärd man-yngling och desslikes fan så dygdig.“
“Det behöfs icke heller,“ svarade seleniten.
“Nå hvad behöfs då?“ frågade jag ifrigt.
“Att vara ett fä,“ svarade seleniten med eftertryck.
Min förvåning och förtrytelse öfver detta svar kunde han ej undgå att märka. Leende, men icke mera med ett ironiskt, utan med ett melankoliskt löje, fattade han min hand och sade: “Min herre! ni har skingrat mina illusioner vis à vis jorden; till återtjenst vill jag skingra edra vis à vis månen. Sätt er med mig i denna grässoffa och hör hvad jag berättar. Det innehåller allt, som ni för tillfället behöfver veta.“
Derefter yttrade sig seleniten, som följer:
Jag brukade ordet fä. Detta bör dock ej tagas i egentlig, utan blott i figurlig mening. Med fä menar jag rätt och slätt en menniska, välförståendes en sådan, som hvarken kan vilja eller tänka på egen hand. Fäaktighetens konstitutiva beståndsdelar äro således brist på egen vilja och brist på egna tankar. Den psykologiska delen af min föreläsning slutar här och jag öfvergår nu till den historiska.
Regenterna i månen hafva i alla tider satt stort värde på fän, och vid besättandet af lediga tjenster alltid gifvit dem företrädet. De hafva alltid resonerat på följande sätt: en embetsmans tjenst består deruti, att han verkställer regentens vilja och realiserar regentens tankar. Händer nu så, att en embetsman sjelf tänker och sjelf vill, så händer ock, att han vill och tänker annorlunda än regenten vill och tänker; emedan Gud ej skapat två menniskor fullkomligt lika. Men af detta “annorlunda“ följer nödvändigt, att embetsmannen mindre gerna gör sin tjenst, och hvad man ej gerna gör, det gör man illa. Följaktligen måste en embetsman, som sjelf tänker och sjelf vill, sköta sitt embete illa. På samma sätt bevisas, att en embetsman, som hvarken vill eller tänker, sköter sin tjenst väl. Hvad kan nu väl vara mera rättvist, än att de, som sköta tjensterna väl, utnämnas framför andra, som sköta tjensterna illa? Således böra lediga tjenster alltid med fän besättas. Quod erat demonstrandum.
Så resonerade konungarne i månen. Men vid utöfningen af deras, med en verkligt kunglig logik framkallade, befordringsregel funno de sig ofta besvärade af gamla, häfdvunna fördomar. De måste nämligen göra afseende på börd och rikedom; de måste till tjenstemän uppsöka antingen fän med börd eller fän med rikedom. Detta föll sig på längd besvärligt, och ändtligen uppstod en kraftfull konung, som afskakade fördomarnas bojor; han fäste sig, då tjenster skulle besättas, icke vid börd, icke heller vid rikedom, utan vid fäaktigheten allena.
“Blef ej monarken afsatt?“ frågade jag.
“Långt derifrån,“ svarade seleniten. “Massan af nationen hurrade i stället. Den består till större delen af fattige och af ofrälse, och redan länge hade bland dem mången missnöjd funnits, som ropat: är jag icke ett rätt så stort fä, som den der grefven, eller den der millionären, och ändå blir jag icke statsråd. Monarken handlade fullkomligt efter sitt folks önskan.“
“Men,“ frågade jag, “hur kunde och kan monarken hålla behörig kontroll öfver verkställigheten af sitt system? Det är ju tänkbart, att en och annan sjelfständig och tänkande man lurendrejat och ännu lurendrejar sig in i embetsmannakåren. Han behöfver för sådant ändamål endast alltjemt se dum och beskedlig ut, och dertill fordras åter ej mera, än stryka håret nedåt pannan och gapa något litet.“
“Också,“ svarade seleniten, “tilldrogo sig verkligen dylika oordentligheter i början, hvadan åtskillig villervalla och förargelse uppstod. Men vetenskapen kom omsider befordringssystemet till hjelp. Stora män — de kallas här frenologer“ — — —
“Sådana finnas äfven på jorden,“ sade jag, “och namnen Gall och Spurzheim påminner jag mig bestämdt.“
“Frenologer,“ fortfor seleniten, “uppstodo och visade, att hufvudskålens beskaffenhet tillkännagifver anlagens, karakterens och lynnets. Har en man fantasi — lärde frenologerna — så har han ock ett par fantasiknölar på skallen. Har han förstånd, så har han ett par förståndsknölar; är han sjelfständig, så har han sjelfständighetsknölar o. s. v. Denna sublima lära bekräftade sig och adopterades ofördröjligt af monarken.“
Han utgaf således följande lag: de som till vår och rikets tjenst sig i underdånighet anmäla, skola hädanefter öfverantvarda sina hufvuden till granskning åt af oss i nåder utsedde och edsvurne barberare, som ega att öfver nämnda granskning hålla fullständiga protokoller, deruti underdånigst uppgifvas bör, huruvida de sökandes hufvudskålar finnas bekajade med utväxter eller så kallade knölar, vådliga för oss och den allmänna ordningen. Sedan vi tagit dessa protokoller under vårt höga och allvisa skärskådande, skola vi, i enlighet med den strängaste rättvisas fordringar, alltid till den lediga tjensten i nåder utnämna den person, som befunnits hafva det slätaste hufvudet.
“Hvad för en tjenstebefattning innehar ni, min herre, här i månen?“ frågade jag.
“Alldeles ingen,“ svarade seleniten. “Jag har tillräckligen undersökt utsidan af mitt hufvud, för att finna mig inkompetent under nuvarande förhållanden. För den skull har jag ej sökt någon syssla.“
“Men jag, jag ämnar söka,“ fortfor jag. “Hvad är väl reputation för sjelfständighet och tankekraft emot goda inkomster och maklighet! Skulle ej min herre, hvilken, såsom jag hör, sjelf befattat sig med frenologi, vilja visa mig den godheten att en smula på förhand undersöka min hufvudskål?“
“Åjo,“ svarade seleniten, “hvarför icke?“ Derefter lät han de fem fingrarne på sin högra hand lugnt och betänksamt spatsera emellan mina lockar. Ändtligen yttrade han: “Hvad tankeförmågan anbelangar, finner jag er fullt kompetent till embetsman i månen; ty ert hufvud saknar helt och hållet de densamma representerande knölarne.“
“Jaså,“ svarade jag, på en gång glad och förargad.
“Men,“ tillade han, “hvad sjelfständighetsknölarne angår, äro de så vidunderligt stora, att de snarare borde heta halsstarrighetsknölar. Med sådana vildäplen på skallen kan man ingalunda vinna befordran i månen. Jag råder er att resa hem igen.“
“Ack, jag arma anka!“ utropade jag, “hvad skall väl der mitt öde blifva?“
“Ett ganska lyckligt, så vida ni sjelf vill,“ svarade seleniten. “Får ni ej i ert fädernesland någon befattning, så får ni också ej några förmän, på hvilkas rynkiga pannor ni behöfver studera domen öfver ert framtida väl eller ve. Känslan af er frihet bör tusenfaldigt ersätta er förlusten af löneinkomster.“
“Men,“ invände jag, “under känslan af sin frihet kan man dö både af hunger och köld.“
“Då är man ej bättre öde värd,“ svarade seleniten. Derpå vände han mig ryggen och gick.
Sorgsen, förtretad och tilläfventyrs långnäst, begaf jag mig till min trilla och återvände till jorden.
“Så hastigt tillbaka!“ ropade åldermannen då han blef varse min ankomst.
“Ja,“ svarade jag.
“Hvad har min gunstige herre vunnit på resan?“ frågade han sedan.
“Några intressanta notiser angående befordringssystemet i månen, hvilket är vida mer utbildadt och konseqvent än befordringssystemet i Sverige,“ svarade jag.
“Dessa notiser bör herrn offentliggöra till allmänhetens troliga oppbyggelse,“ sade åldermannen.
“Derjemte har jag erhållit ett par moralkakor,“ tillade jag.
“Dem bör herrn behålla för egen räkning,“ sade åldermannen. “Utan tvifvel skola de på herrns själsmage hafva en helsosam verkan.“
Och härmed slutar jag historien om mitt besök i månen. Skulle läsaren betvifla dess sannfärdighet, får han sjelf resa till månen för att öfvertyga sig derom. Saknar han eget åkdon, skall den Macferlanska trilla, jag äger, stå till hans fria disposition.