Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/18
| ← 17. Bibeln. |
|
19. Ungdomsminnen. → |
18.
Vinskörden.
Följande dagen, den 16, återvände jag samma väg, och sedan jag kommit något längre bort, såg jag, att blicken och ängarne slutade, der jag föregående afton stannat, och att ön började bli mer skogbeväxt. Jag fann här åtskilliga frukter, i synnerhet en mängd meloner; och kring träden slingrade sig vinstockar med herrliga, just nu fullmogna drufvor.
Denna upptäckt öfverraskade och gladde mig i lika hög grad. Af erfarenheten visste jag likväl, att man icke vågade äta mycket af denna frukt och ihågkom från den tid, jag var i Barbariet, huruledes flere af våra der fångna engelsmän hade aflidit till följe af ett omåttligt njutande af densamma. Jag hittade emellertid på den goda utvägen, att torka drufvorna i solen och sedan gömma dem som russin, hvarigenom jag hoppades erhålla en helsosam och närande föda under den årstid, då inga friska drufvor stodo att få; och han bedrog jag mig icke.
Jag tillbragte här hela eftermiddagen, till och med natten. Detta var således första gången jag, så till sägandes, sof utom mitt hem. Då det blef natt, tog jag min tillflykt till mitt gamla sätt, i det jag klef upp i ett träd, der jag sedan njöt den bästa sömn.
Följande morgon fortsatte jag mina forskningar, hvarunder jag tillryggalade nära fyra mil, åtminstone så mycket jag kunde sluta till, efter dalens sträckning, och gick oupphörligt mot norden, under det bergskedjor drogo sig i norr och söder om mig.
Mot slutet af denna vandring kom jag till en öppen landsträcka, som sluttade åt vester; en liten, frisk källåder uppsprang från en närgränsande kulle och framflöt sedan i östlig riktning.
I hela denna trakt herrskade en så mild luft: marken var så grön, så blomsterrik, och allt stod i en så herrlig vårfägring, att man kunnat tro sig vara i en af konsten anlagd och vårdad trädgård.
Jag gick fram ett stycke utefter dalsluttningen, betraktade den uppmärksamt, och tänkte derunder med en hemlig, men af många sorgsna tankar störd glädje, att allt detta vore min egendom, att jag vore en oinskränkt konung öfver denna ö och med full egande rätt till densamma; ja, att jag kunde öfverföra den på en annan, liksom den tillfallit mig genom arf; precist på samma sätt, som en engelsk lord hushållar med sina stamgods.
Nu fick jag sigte på en stor mängd kakao-, orange, lemon- och citronträd, hvilka likväl alla voro vilda, och icke särdeles rika på frukt.
Men till och med de gröna frukter, jag plockade, voro icke allenast ganska välsmakande, utan äfven helsosamma. Sedermera uppblandade jag deras saft med vatten, hvarigenom det sednare blef så väl kyligare som sundare.
Nu fick jag fullt upp att göra med nedtagandet och hembärandet af dessa frukter; ty jag ville samla ett förråd af citroner, drufvor och lemoner, när regntiden, som, efter hvad jag visste, icke var långt borta.
I denna afsigt lade jag först en ansenlig hop med drufvor i trenne högar; derefter sammanhopade jag citroner och lemoner om hvarandra, tog med mig litet af alla sorterna och begaf mig på hemvägen, fast besluten, att nästa gång medtaga en säck, eller någonting annat lämpligt, för att få hem det öfriga.
Efter att ha tillbragt trenne dagar på denna färd, återkom jag hem, men dessförinnan voro redan mina drufvor förderfvade, emedan deras tyngd och rikliga saft så sammantryckt dem, att de alls icke eller föga mer dugde till något. De öfriga frukterna voro ingen fara med; men jag hade icke tagit med mig mycket af dem.
Sedan jag följande dagen, den 19, gjort mig tvenne påsar, återvände jag till ny skörd; men hur mycket förvånades jag icke, då jag fann mina vid plockningen så sköna drufvor skingrade, nedtrampade och till en del uppätna.
Jag slöt häraf, att det måste uppehålla sig några vilda djur i grannskapet, som kunnat åstadkomma ett sådant ofog; men hvad för slags djur det varit, kunde jag icke utröna.
Som jag nu hvarken kunde lemna qvar några drufvor på marken eller medföra dem i en påse, emedan de i förra fallet blifvit uppätna och i det sednare skadade genom deras egen tyngd, hittade jag hastigt på en annan utväg. Jag samlade nemligen som förut en mängd drufklasar, men hängde upp dem på ändarne af några grenar, för att låta dem torka i solen; af de öfriga frukterna medtog jag åter en dryg börda.
Under hemvägen beundrade jag med verklig glädje fruktbarheten i denna dal, dess behagliga, för hafsvindarne skyddade läge, och den småskog, som skuggade den.
Häraf fann jag mig ha valt det allra otrefligaste ställe på hela ön till min bostad. Jag började derföre med allvar tänka på en flyttning och ämnade utse mig en om möjligt lika så, tryggad plats i dalen, som den jag redan innehade.
Denna plan låg ofta för mig och blef min älsklingstanke, emedan den hemliga nejden förtjuste mig; men då jag närmare tänkte på saken, fann jag mig böra stanna qvar, först och främst emedan jag nu bodde närmare hafvet, hvarigenom jag åtminstone kunde antaga möjligheten af en för mig lycklig händelse, ifall några andra olyckliga, genom ett med mitt liknande öde, skulle blifva uppkastade på denna ö; och sedan, ehuru en sådan händelse knappast stod att förvänta, alldenstund jag aldrig kunde beräkna någon fördel för mig ifall jag gräfde ner mig i medelpunkten af ön, midt ibland dess skogar, hvarigenom jag sannolikt endast förlängde, om icke eviggjorde min fångenskap.
Icke dessmindre fick jag en så passionerad förkärlek för denna plats, att jag der tillbringade hela den öfriga delen af juli; Och ehuru jag efter nyssnämnda öfverläggning beslöt, att icke flytta, uppbyggde jag likväl der ett slags löfsal, hvilken jag på ett visst afstånd omgaf med en dubbel afstängning, som var så hög jag kunde göra den, väl försedd med pallisader och fylld med qvistar.
Här sof jag ofta två till tre nätter efter hvarandra och tyckte mig nu ha blifvit en mäkta rik man, då jag icke allenast egde ett hus vid hafvet, utan äfven en sommarboning.
Augusti.
Sedan min förskansning blifvit färdig, och jag börjat njuta af mitt arbete, inträffade ett regnväder, som tvingade mig att stanna hemma. Jag hade väl öfvertäckt min nya bostad med ett stycke väl utspänd segelduk; men jag var icke här skyddad af någon klippa mot blåsten och saknade dessutom en grotta att krypa in i vid häftigt regnväder.
Den 3. Mina upphängda drufvor voro nu fullkomligt torkade, och hade blifvit alldeles förträffliga russin; jag tog derföre ner dem, hvari jag gjorde ganska klokt, emedan de annars blifvit förderfvade af regnet, då jag gått miste om mitt bästa vinterförråd.
De voro också knappast nedtagna och till större delen flyttade till min grotta, då det började regna. Ifrån den 14 i denna månad, ända till medlet af Oktober, regnade det dagligen mer eller mindre, och emellanåt så häftigt, att jag icke på flere dagar kunde lemna min grotta.
Till min stora förvåning ökades vid denna tid min familj. Jag var nemligen orolig öfver förlusten af en af mina katter, som olofvandes gifvit sig af eller, efter hvad jag i förstone trodde, lagt sig att dö, då hon en vacker dag återkom i sällskap med trenne hyggliga ungar.
Häraf förvånades jag så mycket mer, som den af mig skjutna, men sedan tillfrisknade, kattan tycktes tillhöra en helt annan race än våra europeiska kattor; icke dessmindre voro de små ungarne lika tama som min gamla katt. Nu hade jag således en ganska vacker kattfamilj, som dertill efterhand så punktligt efterlefde naturens bud, att jag fann mig föranlåten anställa ett blodbad bland större delen af dess jamande medlemmar.
Som mina lifsmedel började tryta mot slutet af regntiden, fann jag mig tvänne gånger föranlåten att gå ut för att hjelpa upp mitt förråd. Första gången sköt jag en bock, och andra gången, det var den 26, träffade jag på en sköldpadda, som förskaffade mig en läcker stek.
Mina måltider voro ordnade på följande vis: till frukost åt jag en drufklase; min middagsanrättning bestod af ett stycke get- eller sköldpaddskött, som jag rostade, emedan jag, till min stora förargelse, icke hade något kärl att koka det i; och till qvällen hade jag två eller tre sköldpaddsägg.
Under det regnet höll mig fängslad inom fyra väggar, sysselsatte jag mig två till tre timmar hvarje dag med utvidgandet af min grotta, och kom slutligen i sned riktning ända till ena sidan af klippan, der jag insatte ett slags dörr, som ledde utanför mina pallisader. Härmed var jag dock icke i allo belåten, emedan jag nu ansåg mig mindre tryggad än förut, ehuru jag hitintills icke upptäckt någon lefvande varelse, som kunnat skrämma mig. Det största djur jag funnit på ön var en bock.
September.
Den 30. Så hade jag nu upplefvat den sorgliga årsdagen af mitt skeppsbrott. Jag sammanräknade inskärningarne i stören, och fann mig redan ha upplefvat trehundradesextiofem dagar på denna ö.
Jag invigde denna dag till en högtidlig fastedag och tillbragte den under andaktsöfningar, i det jag föll på knä, aflade en ångerfull bekännelse af mina synder, erkände alla de vedervärdigheter jag genomgått för ett Guds rättvisa straff, och anropade Honom, för Hans gudomliga Sons skull, att förbarma sig öfver mig.
Under tolf hela timmar afhöll jag mig från all föda; men derefter förtärde jag en skorpa och några russin och begaf mig, sedan jag slutat dagen på samma sätt som jag börjat den, stilla till sängs.
Ända hittills hade jag icke firat någon Söndag, först emedan i början ingen religiös känsla förefanns inom mig, och sedan emedan jag efter någon tid glömde bort, att utmärka dessa dagar med en längre inskärning, till följe hvaraf jag snart icke mera kunde skilja dem från de öfriga dagarne i veckan.
Sedan jag likväl sammanräknat alla samtliga dagarne, och funnit mig hafva varit ett helt år på ön, indelade jag detsamma i månader och veckor samt antog hvar sjunde dag för en Söndag.