Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  29. Menniskobenen.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

30. Hålan.
31. Vildarnes fest.  →


[ 223 ]

30.
Hålan.

Det hade således hvarken i moraliskt eller politiskt hänseende varit rätt gjort af mig, att blanda mig i denna sak. Allt hvad jag borde göra, var att hålla mig så [ 224 ]undangömd som möjligt, och att utplåna hvarje spår, som kunde ge anledning att förmoda en mensklig varelses vistande på ön.

Religionen förenade sig här med klokheten, för att öfvertyga mig, att jag öfverskridit gränsen för mina pligter, då jag utkastade planen till utrotandet af varelser, hvilka i hänseende till mig voro alldeles oskyldiga. Hvad deras brottslighet beträffade, borde den betraktas som dem rörande, och mig anginge den alldeles icke. För folkslags förbrytelser mot folkslag funnos nationalstraff; och det vore himmelens ensak, att tukta dem, som offentligt förolämpade honom.

Allt detta syntes mig så klart, att jag kände den renaste tillfredsställelse öfver mitt undgående af en handling, som, efter hvad jag rätteligen insåg, varit icke mindre brottslig, än ett uppsåtligt dråp.

Knäfallande tackade jag Gud, för det han frälst mig från denna blodskuld, och bad honom af innersta hjerta, att förläna mig sitt allsmäktiga beskydd, på det jag hvarken måtte falla i barbarernas händer, eller förgripa mig på dem, såvida icke mitt sjelfförsvar det fordrade.

I denna sinnesstämning tillbragte jag nära ett år. Jag tänkte så litet på ett tillfälle att öfverfalla vildarne, att jag under hela denna tid icke en enda gång gick upp på kullen, för att se mig om efter dem, och för att erfara om de gjort någon påhelsning vid ön; ty jag fruktade för frestelsen att angripa dem, ifall ett gynnande tillfälle erbjudit sig.

Jag förde endast min båt till östra kusten af ön och fastgjorde den i en liten vik, vid foten af några höga [ 225 ]klippor, dit jag kunde vara öfvertygad, att vildarne icke skulle komma med sina piroger. Tillika med båten medförde jag alla de persedlar, som hörde till den, nemligen en mast, ett segel och den jernklump, jag gaf namn af ankare.

Utomdess höll jag mig, som sagdt, mer än någonsin undangömd och lemnade icke oftare mitt tält, än då mina utgöromål det fordrade. Dessa sednare voro inga andra, än att mjölka mina getter och att se om min lilla hjord, som var skyddad för all fara, sedan jag inqvarterat den på andra sidan af ön, ty så mycket var säkert, att vildarne icke kommo till ön, för att der söka något, och att de således aldrig aflägsnade sig från kusten, ja, jag tror nästan, att de voro lika så ofta på ön, sedan min fruktan för dem gjort mig så försigtig.

Min fruktan gick nemligen så långt, att jag icke en gång vågade slå in en spik, eller hugga omkull ett träd, och ännu mindre lossa ett skott, på det icke ljudet deraf skulle fästa någon lyssnares uppmärksamhet. När jag gjorde upp eld skedde det under den största försigtighet, emedan röken, som på dagen kunde ses på långt håll, lätt kunnat förråda mig. Jag hade derföre äfven förlagt alla de fabrikationer, hvartill jag begagnade eld, såsom t. ex. mina lerkärl och tobakspipor, till skogen, der jag efter någon tid till min stora förtjusning upptäckte en naturlig håla. Jag vågar tryggt påstå, att hvarken en vilde eller någon annan menniska skulle haft nog mod att att gå in i den, såvida de icke känt ett lika stort behof af en säker tillflyktsort, som jag.

Ingången till hålan låg vid foten af en stor klippa, der jag var sysselsatt med fällandet af några större träd, för att deraf bränna kol.

[ 226 ]Innan jag går vidare, anser jag mig böra förklara, hvartill jag använde dessa kol. Efter hvad jag redan nämnt, vågade jag icke mer göra upp eld i närheten af min boning; men som jag icke kunde lefva utan mitt kokta kött och mitt bröd, föll jag på den idén, att förbränna ved i gropar, betäckta med torf, hvilket jag hade sett göras i England. Sedan veden en gång tagit riktigt eld, släckte jag ut den och erhöll derigenom kol, hvilka jag sedan transporterade hem till mig, då jag icke mer behöfde frukta, att röken skulle sqvallra om min närvaro på ön.

Under det jag således var sysselsatt med trädfällning, upptäckte jag bakom några tätt sammanvuxna buskar ett slags fördjupning, och blef nyfiken att undersöka det inre af den.

Efter att med temmelig svårighet ha inkommit i hålan, fann jag den stor nog att kunna rymma tvenne upprätt stående personer, men tillstår, att jag ganska hastigt drog mig tillbaka, då mina blickar i djupet af hålan mötte tvenne stora blixtrande ögon. Jag visste icke, om de tillhörde en ond ande eller någon mensklig varelse, men var också i förstone alldeles för rädd att anställa någon närmare undersökning.

Sedan jag emellertid fått hemta mig något, kallade jag mig en narr, och sade till mig sjelf, att en sådan fruktan vore skam af en karl, sedan han tillbragt tjugo år på denna ö; och säkert fanns ingen varelse i hålan, som kunde se värre ut än jag sjelf. Jag fattade derföre mod, tog en brinnande tjärvedssticka och rusade in i hålen. Knappt inkommen, förskräcktes jag nästan likaså mycket som första gången; ty jag hörde en djup [ 227 ]suck, liksom från en lidande varelse, derefter afbrutna toner, liknande till hälften utsagda ord, och slutligen åter en djup suck.

Jag drog mig nu undan med en sådan fasa, att jag kallsvettades, och hade jag haft en mössa på hufvudet, skulle den säkerligen blifvit aflyftad af mitt, likt borst uppstigande hår. Men jag samlade åter hela min själsstyrka och hemtade en viss tröst af tanken, att Gud vore allsmäktig och allestädes närvarande, hvarföre han äfven här förmådde skydda mig.

Åter gick jag fram, och nu varseblef jag vid skenet från min fackla en på marken liggande, gammal, stor getabock, som tycktes kämpa med döden.

Jag stötte till honom lite med foten, för att se, om jag skulle få ut honom, men sedan han försökt stiga upp, föll han åter omkull. Det föll mig då in, att han, så länge en lifsgnista ännu fanns qvar i honom, gerna kunde få bli qvar der han var, för att möjligen skrämma vildarne, liksom han skrämt mig, ifall dessa skulle djerfvas inträda i den hemska hålan.