Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  30. Hålan.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

31. Vildarnes fest.
32. Ett nytt skeppsbrott.  →


[ 227 ]

31.
Vildarnes fest.

Jag började nu nyfiket se mig omkring och fann hålan vara helt liten; den hade ungefär tolf fots diameter och en oregelbunden form, emedan naturens hand skapat den. Längst bort i hålan märkte jag likväl [ 228 ]ingången till en ännu längre bort förande gång, men denna låg så nära marken, att jag nödgades krypa på händer och fötter, för att komma igenom.

Hvart denna gång förde, visste jag icke; och som jag icke hade någon fackla med mig, uppskjöt jag mina undersökningar, samt beslöt, att återvända dagen derefter, då jag ville förse mig med så väl ljus som elddon, hvilket sednare bestod af ett gammalt bösslås.

Till följe häraf återvände jag påföljande morgon, försedd med sex tjocka ljus (jag tillverkade nemligen sådana af bocktalg), hvarefter jag kröp in genom den trånga öppningen. Krypande på händer och fötter, kom jag ungefär sexton famnar vidare, hvilket var ett ganska vågsamt företag, då jag icke visste hvart denna underjordiska gång förde och hvad jag skulle finna vid slutet af densamma. Efter ännu några steg, kom jag in i en ungefär tjugu fot hög grotta.

På hela ön fanns icke ett praktfullare skådespel att se, än väggarne och det bågformiga taket till denna grotta eller håla; ty skenet från mina båda ljus reflekterades tusenfaldigt mot dem. Jag kunde alls icke förklara, om klippan bestode af diamanter eller andra stenarter, eller om den på slutet utgjordes af purt guld, hvilket jag var mest böjd att tro.

Grottan saknade visserligen dager, men genom det tända ljuset blef den så lysande och herrlig, man kunde föreställa sig. Marken var slät och öfversådd med ett slags sandgrus. Jag såg icke här några spår efter osnygga djur och märkte ingen fuktighet på väggarna. Den enda svårigheten bestod i ingången; men vid närmare eftersinnande fann jag häri en förmån, emedan grottan [ 229 ]derigenom förvandlades till en verklig fästning och sålunda förskaffade mig en så länge önskad och eftersökt tillflyktsort.

Min förtjusning öfver denna upptäckt var utomordentlig, och jag beslöt att genast ditföra alla flyttbara föremål, men synnerligast dem jag var mest rädd om, såsom mitt krut och mitt vapenförråd. Jag hade inalles trenne jagtbössor och åtta musköter; af dessa qvarlemnade jag i mitt slott fem stycken, hvilka, likt kanoner, förblefvo utplanterade uti skottgluggarne i vallen.

För ordnandet af mitt krutförråd, såg jag mig nu tvungen att öppna det ur hafvet uppfiskade krutfatet. Vattnet hade inträngt på alla sidor omkring tre till fyra tum djupt, men det genomvåta krutet hade torkadt och bildat en skorpa, som förvarade det inre, liksom skalet gömmer frukten. Härigenom fick jag mitt förråd ökadt med ännu sextio skålpund af det bästa krut, hvilket i närvarande ögonblick utgjorde ett ganska herrligt fynd för mig.

Med undantag af två till tre skålpund, hvilka jag qvarlemnade i slottet, förde jag allt det öfriga krutet till hålan, tillika med allt det bly, jag lagt afsides, för att deraf stöpa kulor.

Nu tyckte jag mig vara en af de gamle jättar, dem sagan berättar ha bott i hålor och otillgängliga klippgrottor. Jag kunde också vara öfvertygad, att vildarne icke skulle kunna uppspåra mig i denna tillflyktsort, och äfven om de det gjort, skulle jag der lätteligen kunnat försvara mig mot ett aldrig så stort antal.

Den gamla bocken, som jag fann kämpande med döden, dog följande dagen nära intill ingången af hålen. Jag [ 230 ]brydde mig icke om att föra ut honom, utan föredrog att begrafva honom i en grop inuti grottan.

Det tjugutredje året af mitt vistande på ön hade nu redan inträdt, och jag var så van vid mitt lefnadssätt på den, att, ifall man försäkrat mig om, att icke bli oroad af vildarne, jag gerna skulle ha gifvit ifrån mig en skriftlig förbindelse, att der tillbringa återstoden af mina dagar, till dess jag slutligen, lik den gamla getabocken, skulle ha uppgifvit min sista suck inuti hålan.

Jag hade äfven förskaffat mig åtskilliga förströelser, hvarigenom tiden gick mycket fortare, än i början. Sålunda veta mina läsare, att jag hade lärt Poll tala; och han gjorde detta med en sådan förtrolighet och sade allting så rent, att jag med största nöje hörde på honom. Han lefde inalles tjugusex är hos mig; hur länge han sedan lefde, har jag ingen reda på.

I Brasilien påstår man, att dessa djur ofta uppnå en ålder af hundra år. Törhända finnes det ännu några af mina papegojor på ön, som ropa: den stackars Robinson Crusoe! Jag önskar ingen Engelsman olyckan, att landa på min ö, och der höra dem tala; men inträffade någonting sådant, skulle man säkert tro den onde husera der. — Min hund var under sexton år min trogne och treflige sällskapare, men dog slutligen af ålderdomssvaghet. Mina katter förökade sig så starkt, att jag var tvungen att göra ända på en hop af dem, på det de icke skulle äta upp allt hvad jag hade.

Efter de båda gamla kattornas död, flydde alla de öfriga till skogs, sedan jag länge nog jagat och lemnat dem utan föda, samt blefvo vilda, med undantag af trenne favoriter, hvilka jag behöll qvar hos mig. Dessa [ 231 ]blefvo nu medlemmar af min familj; men deras ungar blefvo fiskarnes rof. Härförutan hade jag ständigt några tama killingar hos mig, som voro vana att äta ur handen, liksom ännu tvenne andra papegojor, hvilka temmeligen väl uttalade mitt namn, ehuru icke så tydligt som den första. Slutligen ägde jag äfven flera tama sjöfåglar, hvilka jag fångat vid stranden, och derefter vingklippt.

De små pålar, jag utplanterat rundt omkring mitt slott, hade växt upp till en tät häck, i hvilken mina fåglar till mitt stora nöje byggde sina bon. Jag hade således all orsak att vara nöjd med mitt lif och skulle ha varit det än mera, om jag icke ständigt plågats af fruktan för vildarne.

Försynen skickade det likväl annorlunda; och den, som läser min berättelse, må vid detta tillfälle behjerta följande betraktelse: Hur ofta händer det icke, att just det enda, vi som mest söka undvika, och hvilket vi, sedan det inträffat, finna öfver all beskrifning olyckligt, det oaktadt blir nyckeln till vår befrielse och liksom enda räddningsmedlet ur var nöd!

Jag skulle härvid kunna anföra mångfaldiga exempel ur mitt eget lif; men det anmärkningsvärdaste af dem alla inföll likväl först vid slutet af min vistelse på ön.

En Decembermorgon af mitt tjuguandra år på ön, då jag före dagbräckningen gått hemifrån, för att syssla med min skörd, öfverraskades jag af skenet från en eld, som tycktes vara uppgjord på den ungefär två mil ifrån mig aflägsna stranden och just på det ställe af ön, der jag sett spår efter vildarne.

[ 232 ]Den förfärligaste ångest intog mig vid denna anblick; jag stannade tvärt och vågade mig icke ur stället, af fruktan att bli öfverfallen. Sedan jag emellertid besinnat, att jag icke vore rätt säker någorstädes ute på fria fältet, återvände jag hastigt till mitt slott, der jag på allt satt sökte förläna de mig omgifvande yttre föremålen ett vildt utseende, samt drog in stegen öfver vallen.

Härefter beväpnade jag mig och satte mig i försvarstillstånd. Jag laddade alla mina gevär och alla mina pistoler, i det fasta beslut, att försvara mig till sista blodsdroppan.

Sedan jag tillbragt tvenne långa timmar i den oroligaste väntan, blef jag otålig och började längta efter, att få närmare reda på vildarnes förehafvande.

Jag stillade likväl ännu en stund min nyfikenhet; men sedan jag öfverlagt hvad jag borde göra, blef det mig omöjligt att uthärda denna ovisshet. Jag uppreste derföre min stege mot den sida af klippan, der det fanns ett litet plan på henne, drog upp den efter mig, reste den på nytt, och anlände på sådant sätt till spetsen af klippan. Här nedlade jag mig på magen och tog fram min kikare.

Genast varseblef jag icke mindre än nio vildar, sittande omkring en liten eld, men icke för att värma sig, ty hettan var redan odräglig, utan, som jag förmodat, för att tillreda en gräslig måltid af det menniskokött, de medfört till ön; om i lefvande eller dödt tillstånd, det visste jag icke.

De voro komna i tvenne piroger, som lågo vid stranden, och som ebben nu inträdt, tycktes de endast afvakta flodens återkomst, för att bege sig på hemvägen. [ 233 ]Man kan lätteligen göra sig ett begrepp om min bestörtning vid åsynen af detta skådespel, isynnerhet då man besinnar, att det försiggick på min sida af ön.

Jag insåg likväl att de icke gerna kunde komma oftare än vid ebbtiden, hvarföre jag under hela flodtiden, utan all fara kunde vistas ute, såvida icke någon då redan vore kommen till ön. Denna öfverläggning föranledde mig att med större lugn återgå till min skörd.

Det gick också, som jag hade beräknat; ty så snart floden var inne, såg jag dem stiga i pirogerna och ifrigt ro från ön. Här bör jag likväl icke förglömma den omständigheten, att de vid pass en timma före deras affärd uppförde en dans, hvarunder jag, med tillhjelp af min kikare, kunde noga iakttaga alla deras ställningar och åtbörder. Jag fann då, att de vore alldeles nakna.

Så snart de inskeppat sig, lemnade jag mitt gömställe, med tvenne musköter på axeln, ett par pistoler i bältet och min blanka sabel vid sidan, och ilade så skyndsamt som möjligt till kullen, hvarifrån jag allraförst fick se dem.

Då jag efter tvenne timmars tröttsam vandring anländt dit, märkte jag, att ännu trenne andra piroger måste ha varit vid ön. Jag riktade nu kikarn utåt hafvet och såg dervid äfven fem piroger ställa sin kosa till fasta landet.

Jag gick nu ner till stranden, men hvilket förfärligt skådespel mötte icke der mina ögon! Benknotor och stycken af människokött lågo i den rysligaste oordning bland blodlefrar och innanmäten efter de likar, dem de med kannibalisk glupskhet hade förtärt. Åsynen häraf uppfyllde mig med så mycken ovilja, att jag åter kände lusten vakna hos mig, att döda de [ 234 ]första vildar, jag kunde möta, äfven om de vore aldrig så många.