Det gamla riket

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kronologi
Egypten
av Jens Lieblein

Det gamla riket
Det mellersta riket  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 14 ]

4. Det gamla riket

(3,893—2,108 f. Kr.)

Enligt alla källors enstämmiga vittnesbörd var Menes den förste, som förenade hela Egypten till en enda stat och således blef rikets stiftare. Förut var Egypten deladt i flera småstater, bland hvilka den i This-Abydos var en af de äldsta och största. Menes härstammade härifrån, eftersom hans dynasti kallas den thinitiska, och härifrån flyttade han residenset till Memphis, hvilket han lät bygga såsom hufvudstad för hela landet. Huru länge den utveckling varat, som måste hafva försiggått före Menes’ uppträdande, kan icke noggrant bestämmas, men alldenstund Egyptierne, efter monumenten från den 3:dje och 4:de dynastiens dagar att döma, redan på Menes’ tid hunnit temligen långt i civilisation, måste denna förutgående utveckling hafva kräft ganska lång tid. Egyptens lärde sökte senare fylla denna lucka genom att i spetsen för den egentliga historien ställa guda- och halfgudadynastier, hvilka de tillskrefvo en regeringstid af omkring 18,000 år. Detta är naturligtvis en dikt, men en dikt hvari kanske ligger [ 15 ]en djupare sanning än man vid första ögonkastet skulle tro. Vi hafva här en bestämd uppgift om den förhistoriska tidens längd; 18,000 år är möjligen för mycket, men vi kunna på förhand veta, att en lång tid måste hafva förflutit innan menniskan kunde lyfta sig upp från det vilda naturtillståndet till ett civiliseradt samhälle. Och när det vidare här säges, att det var gudar som regerade, och att de derpå följande konungarne härstammade från och efterträdde gudarne, så är detta ett uttryck för att gudsmedvetandet vaknat hos menniskorna. I det vilda naturtillståndet är menniskan väsentligen egoistisk och obändig i sin egoism: hon söker blott att tillfredsställa sina behof, sina lustar och lidelser, utan någon annan inskränkning än den som fysiskt tvång pålägger henne. Hon känner ingen af de pligter som ett ordnadt samhälle pålägger medborgaren, hon kan för ett ögonblick tvingas att hörsamma den man som har större fysisk styrka än hon, men lydnaden varar blott så länge som den fysiska öfverlägsenheten. Denna vilda naturmenniska måste uppfostras till en medborgare. Här räckte fysisk kraft icke till, en annan makt var nödvändig och den kom i gudsmedvetandet. Menniskan lärde nemligen snart att känna högre väsenden, som stodo öfver menniskorna och af hvilka, allt i himmelen och på jorden berodde. Fruktan för deras vrede och önskan om deras ynnest blefvo de första sedliga bevekelsegrunderna för menniskans handlingar. Men gudarne kunde ej vara osynliga och långt borta, de måste liksom träda ned på jorden, för att deras inverkan på menniskorna kunde blifva handgripligare, mera tydlig och bestämd. Det var detta som de egyptiska statsmännen insågo, då de gjorde gudar till konungar och konungar till gudarnes söner och efterträdare i regeringen. Nu fans en sedlig makt i staten. De från konungarne utgångna lagarne och befallningarne voro gudomliga; om deras ofelbarhet kunde icke finnas en skugga af tvifvel, och menniskan måste derför underordna sig dem, underordna sin egoistiska vilja under en högre vilja. Ett sedligt samhälle hade utvecklat sig ur det vilda naturtillståndet, och en ordnad stat var nu möjlig. Denna utveckling hade i hufvudsak redan egt rum före rikets grundläggande år 3,893 f. Kr. Samtidigt dermed hade Egyptierne tillegnat sig åtskilliga kunskaper, färdigheter och konster: de hade lärt sig åkerbruk, de kunde bygga städer och hade redan gjort de första barnsliga försöken i bildhuggar-, målar- och skrifkonst.

Menes, den egyptiska monarkiens grundläggare, är ingen sagofigur; hans höga gestalt reser sig så bestämdt och tydligt i den mörka forntiden, att han måste anses som fullkomligt historisk. Han är således den äldsta personlighet som den profana historien känner. [ 16 ]Herodotos berättar, att Menes lät uppbygga Memphis på Nilens venstra strand, efter att förut genom fördämningar hafva ledt floden i en östligare fåra; likaledes grundlade han hufvudtemplet för Ptah, den memphitiske lokalguden. Han stiftade lagar, omgaf sig med kunglig glans och ett praktfullt hof och företog fälttåg utanför landets gränser. Hans slut blef, att en flodhäst sönderslet honom.

De tre första dynastierna, som alla residerade i Memphis, (3,893—3,114), äro för öfrigt föga kända. Den första dynastien bestod af 8 konungar, de två följande hvardera af 9. Desse 26 konungar namngifvas af Manetho, och då de alla, på ett enda undantag när, återfinnas i konungataflorna från Abydos och Saqqarah samt äfven till större delen i den turinska konunga-papyrus, kan man ej betvifla deras historiska verklighet, oaktadt man hittills har funnit blott få minnesmärken från deras tid. Bland dessa förtjena nämnas: en pyramid i Saqqarah är sannolikt byggd af Uenephes, första dynastiens fjerde konung; en medicinsk papyrus i Berlin från den första och andra dynastiens tid; en annan papyrus berättar historien om en bonde, som lefde under Nebkara, näst siste konungen af den tredje dynastien; och den såkallade papyrus Prisse är författad under Nebkaras två efterträdare. Också Manetho meddelar några underrättelser om dessa konungar: en skall hafva infört Apisdyrkan i Memphis, en annan stiftade den lagen, att en dotter kunde efterträda sin fader på thronen; en tredje förbättrade skrifkonsten och utmärkte sig genom sina medicinska kunskaper, o. s. v.

Från och med den fjerde dynastien (3,114—2,830 f. Kr.) blir historien utförligare, emedan man funnit en mängd monument från dess tid. Till den höra de berömda pyramidkonungarne Chufu (Cheops), Schafra (Chephren) och Menkara (Mycerinus). Herodotos har af misstag ryckt dessa konungar från deras rätta plats och hänfört dem till en långt senare tid än den då de lefde, men hans berättelse om dem föröfrigt stadfästes i hufvudsaken af de egyptiska monumenten. Det var under de sex första dynastierna som de flesta pyramiderna byggdes; från Memphis söderut ligga de i grupper på Nilens vestra sida, och liksom de fordom betraktades som ett af verldens sju underverk, så väcka de ännu i dag de resandes häpnad genom sina oerhörda dimensioner och märkvärdiga varaktighet. De begagnades till grafvar för konungarne, som använde sitt lif till att bygga stentak öfver sina lik och tvungo tusende och åter tusende af sina undersåtar till hårdt träldomsarbete för att göra dessa stentak så stora som möjligt. När en kung tillträdde regeringen, började han att bygga på sin pyramid, som kunde utvidgas åt sidorna och i höjden så mycket man [ 17 ]

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 004.jpg
4. Egyptiska fångar sysselsatta med träldomsarbete.
Efter en väggmålning i en graf i Thebe.

[ 18 ]behagade. Den största af pyramiderna är den, som Chufu lät bygga vid den nuvarande byn Gizeh; den var 480 fot hög och stenmassan, hvaraf den är byggd, är så oerhörd, att man deraf skulle kunna uppföra en sex fot hög och en fot tjock mur omkring hela Sverige. Chufu utvidgade rikets gränser mot öster. Redan länge hade Egyptierna bearbetat koppargrufvor på halfön Sinai; bland de historiska bilder, som här finnas uthuggna i klipporna, synes också konung Chufu, hvilken som segerherre håller en knäböjande fiende i håret med den ena handen, medan den andra svänger svärdet för att afhugga hans hufvud. Chufus efterträdare byggde likaledes pyramider, som kallades efter dem. Rundt omkring pyramiderna blefvo rikets mäktigaste familjer begrafna. Dessa grafvar lemna ett rikt historiskt material. De aflidnes namn, titlar, embeten och familjeförhållanden angifvas och de vigtigaste händelser skildras. Man ser, att det allaredan på den tiden fans en vidt utgrenad embetsmannaaristokrati, och att de urgamle konungar, som här hvila, voro omgifne af ett talrikt och lysande hof.

Den femte dynastien (2,830—2,612) regerade i Memphis liksom den föregående. Bland den sjette dynastiens (2,612—2,414 f. Kr.) konungar märkas särskildt Pepi I och hans två söner, som följde fadren i regeringen. Pepi I herskade förutom öfver Egypten också öfver Ethiopien och företog segerrika krigståg mot asiatiska folkslag, bland hvilka ett, vid namn Heruscha, bodde i Syrien. Under Pepi I:s tredje efterträdare, Pepi II, som blef 100 år gammal och regerade i 95 år, uppreste sig en ny ätt, den 10:de dynastien (2,506—2,321 f. Kr.), som stiftade ett oafhängigt rike i Öfra Egypten. Om den sista af den sjette dynastien, drottning Nitocris, berättar Herodotos, att hon hämnades sin broders och företrädares mord med att vid en festmåltid döda de sammansvurne, hvarefter hon beröfvade sig sjelf lifvet. Detta öfverensstämmer med Manethos uppgift, att den följande 7:de dynastien blott regerade 70 dagar, en regeringstid så kort, att den vittnar om revolutionära och våldsamma förhållanden.

Den 8:de dynastien (2,414—2,268 f. Kr.), som bestod af 16 konungar, regerade äfven i Memphis, men hade strider att utkämpa med den oafhängiga i Öfra Egypten regerande 10:de dynastien samt efter dess utslocknande med den 11:te dynastien (2,321—2,278) och slutligen med Amenemha I, af hvilken den efter ett tioårigt krig till sist besegrades. Amenemha I förenade nu hela Egypten under sin spira och grundlade den 12:te, i Thebe residerande dynastien.

Under den 12:te dynastien (2,268—2,108) tilltager Egypten i yttre makt och inre välstånd. Förut var Memphis den egyptiska civilisationens medelpunkt. Den 10:de och en del af den 11:te dynastien, som [ 19 ]herskade i Öfra Egypten, kunde icke förfoga öfver de kunskaper och den konstnärsskicklighet, som hade sitt hemvist i Memphis, hvarföre också deras monument äro råa och ofullkomliga. Men då den 12:te dynastien kunde draga lärde, konstnärer och handtverkare af alla slag till landets nya hufvudstad, blef Thebe snart en lika berömd medelpunkt för bildning och konst. Der byggdes tempel, uthöggos bildstoder och obelisker och inmejslades inskrifter, som i hvarje hänseende snart kunde mäta sig med monumenten i Memphis. Den 12:te dynastiens tid var en af de lyckligaste perioder i Egyptens historia. Flere af dess konungar regerade samtidigt; medan den ene var ute på krigståg för att utvidga landets gränser eller hemföra främmande länders alster, stannade den andre hemma för att sköta riksstyrelsen. Usertesen I (2,268—2,222 f. Kr.) förde krig mot Ethiopierna. Ethiopiens underkufvande, hvarpå redan Pepi I hade arbetat, var nemligen ett mål, som ständigt eftersträfvades, ehuru det ej fullkomligt uppnåddes förrän under den 18:de dynastien, från hvilken tid vi finna egyptiska prinsar såsom regelbundet efter hvarandra följande vicekonungar af Ethiopien. Från Usertesen I härrör den äldsta obelisk, som är bibehållen till våra dagar; den står qvar som en sörjande lemning af det fordom så praktfulla Heliopolis i närheten af det fikonträd, under hvilket sägen berättar, att Maria med Jesusbarnet hvilade på flykten till Egypten. Usertesen I var äfven den, som påbörjade byggandet af det stora rikstemplet i Karnak, hvarpå man sedan arbetade ända ned till kejsar Augustus’ tid.

Under de två följande konungarne, Amenemha II (2,222—2,184 f. Kr.) och Usertesen II, gick landet raskt framåt i alla fredens värf. Usertesen III (2,165—2,128 f. Kr.) var en krigisk konung, som utvidgade och befäste sitt herravälde öfver Ethiopien. Till en stor del samtidigt med honom regerade Amenemha III, Herodotos’ Moeris (2,161—2,120), som en fredens konung hemma; han utmärkte sig genom sina byggnader, isynnerhet sina vattenbyggnadsarbeten. Egypten har, som bekant, Nilen att tacka för sin tillvaro och sin rikedom; flodens feta gytja har en sådan gödningsförmåga, att den inom kort tid förvandlar den kalaste öken till fruktbar åker. Amenemha III, som insåg detta, fattade den stora planen att leda Nilvattnet in i en sidodal på vestra sidan och der gräfva sjön Moeris; härigenom lyckades han både att reglera öfversvämningarne och att skapa ett af Egyptens fruktbaraste distrikt. Man har skäl att äfven tillskrifva Amenemha III uppförandet af labyrinten vid sjön Moeris.