Det grekiska dramat

7. Det grekiska dramat.

Den grekiska literaturens guldålder sträcker sig ifrån begynnelsen af perserkrigen ända till tiden för Alexanders efterträdare, d. v. s. ända till slutet af det fjerde århundradet före Kristus, och omfattar sålunda nära tvåhundra år. Tiden för det peloponnesiska kriget kan utan betänkande kallas den mest blomstrande perioden af denna långa gyllene tidsålder. Honom tillhöra nemligen historieskrifvaren Thukydides, hvars företräde framför hans föregångare och efterträdare under en senare tid ingen någonsin satt i fråga, filosofen Sokrates, [ 414 ]komediförfattaren Aristophanes samt slutligen Sophokles och Evripides, två af den grekiska tragediens tre stora namn.

Den grekiska gudstjensten egde en mängd dramatiska element. Den lidelsefulla Dionysoskulten var likväl framför alla andra egnad att gifva anledning till dramats och i synnerhet sorgspelets uppkomst. Ordet tragedi, hvilket betyder getsång, har sitt ursprung ifrån Dionysosdyrkarnes bruk att dansa omkring altaret, under det man på detsamma offrade en get. Denna dans, beledsagad af sång (dithyrambos), var det frö, ur hvilket dramat uppstod, och det lyriska elementet bildade derföre alltid en väsentlig del af de bästa dramatiska konstverken. Det var likväl blott i Athen, som den fullmogna frukten af detta frö utvecklade sig, så att, ehuru tragediens uppfinning icke kan frånsägas Dorerna, är likväl dess fulländning Athenarnes verk. Det första steget på tragediens egentliga område gjordes af Thespis, en af Solons samtida, hvilken införde en skådespelare, som genom en monolog afbröt körsångerna. Hvad formen beträffar, så kunna vi göra oss en föreställning om den thespiska tragedien genom Äschylos’ »Skyddssökande», i hvilka, med undantag af en enda dialog, aldrig mer än en skådespelare är på scenen och underhåller sig med Danaos’ döttrar, hvilka bilda kören. På Thespis följde Phrynichos, hvilken först införde qvinliga karakterer på scenen. Då tragedien så småningom började sysselsätta sig med andra sagor än dem, som rörde Dionysos, så användes de senare i en särskild form under namn af satyrdrama, hvilket lösgjorde sig ifrån tragedien. Denna lösgörning är sammanbunden med namnen Chörilos och Pratinas, af hvilka Äschylos fann den sistnämnde i besittning af folkets gunst, under det den förre fortsatte sin poetiska bana ända till Sophokles’ tid. I de flesta fall uppfördes tre tragedier tillsammans, med ett satyrdrama såsom afslutning, så att alla dessa i förening bildade ett helt. Evripides’ »Kyklops» (kyklopen) är det enda ännu i behåll varande satyrdrama.

Med Äschylos (525—456 f. Kr.) utvecklade sig tragedien från en svag barndom till en kraftig ynglingaålder. Han förökade, såsom Aristoteles berättar, skådespelarnes antal till två, förkortade körens andel och införde protagonistens roll, det vill säga han införde en hufvudperson, kring hvilken åhörarnes sympatier och händelserna i stycket så att säga koncentrerade sig. Den förminskning af körpartiet, om hvilken Aristoteles talar, får icke uppfattas så, som hade kören blott varit en tillfällig qvarlefva efter Dionysoskulten, hvilken blott bibehölls af vördnad för dramats traditioner, eller som hade kören ej haft något väsentligt samband med det grekiska sorgspelet. Denna föreställning kan lätt uppstå till följd af våra moderna åsigter om ett [ 415 ]skådespel, men den är helt och hållet främmande för det grekiska dramats idé. I de strider mellan menniskans sedliga frihet och ödet, hvilka det grekiska dramat företrädesvis skildrar, var det körens uppgift att uppträda såsom skiljedomare och påpeka de sedliga lagarnes verksamhet, oberoende af enskildes lidelser. Kören förestälde den idealiserade åskådaren, det vill säga han skänkte den verklige åskådaren ett lyriskt och musikaliskt uttryck af hans egna känslor. Ja, kören var ett så vigtigt lifselement i det grekiska dramat, att tragediens förfall först då blef fullt synbart, då kören upphörde att utgöra en väsentlig del af det hela och nedsjönk till en blott yttre prydnad. Af Äschylos’ mer än sjuttio dramer hafva blott sju kommit till vår tid, och bland dessa är trilogien Oresteia, bestående af Agamemnon, Choëphorerna och Evmeniderna, med undantag af de homeriska dikterna, den mest storartade poetiska bild, som Grekland har lemnat oss i arf.

Hvad Äschylos börjat, fullföljdes af Sophokles (495—406 f. Kr.). Han bländar och förvånar oss icke såsom Äschylos genom djerfheten i sina tankar och det storartade i behandlingen; men hans oförlikneliga behag och sedliga älskvärdhet utbreda öfver hans skapelser en tjusning, till hvilken Äschylos icke ville nedlåta sig. Hans hjeltar hafva icke den jättelika storleken i den titaniska verld, inom hvilken Äschylos’ höga sånggudinna rör sig; men just den omständigheten, att de icke stå alltför högt öfver hvar och en af oss, gör oss böjde att skänka dem vår fullare och djupare medkänsla. I afseende på de yttre förbättringarna, som vederforos dramat genom Sophokles, bör nämnas, att han tillade en tredje skådespelare, att han bestämde körens antal till femton, och att han uppgaf trilogien, såvida nemligen som dermed menas utvecklingen af ett och samma dramatiska ämne i tre på hvarandra följande stycken; ty hvart och ett af de tre styckena inom den sophokleiska trilogien bildade ett helt för sig. Af de 130 dramer, hvilka han skall hafva författat, hafva vi blott sju i behåll, hvilka offentliggjordes och uppfördes i följande ordning: Antigone, Elektra. Trachiniä, Ödipus tyrannos, Aias, Philoketes, Ödipos i Kolonos.

Äschylos hade ingifvit vördnad genom att framställa en öfvermensklig storhet; Sophokles hänförde sina åhörare genom den sedliga skönheten i sina skapelser; Evripides var det förbehållet att nära sin konst med tygellösa känslor och sjukliga lidelser. Ju mer främmande man är för det grekiska tänkesättet, desto mera böjd är man att i likhet med flere nyare författare ställa Evripides öfver Äschylos och Sophokles. De Sophokles tillskrifna orden, att han framstälde [ 416 ]menniskorna sådana de borde vara, under det att Evripides framstälde dem sådana de verkligen voro, innehålla djup sanning; ty med Evripides begynte det system att fotografera lifvets krassa verklighet, hvilket under det skenfagra namnet af naturens efterhärmning egentligen ingenting annat var än ett öfvergifvande af konsten. Genom ett jagande efter effekt, genom ett omåttligt hopande af handlingar och genom framställningen af öfverretade känslor tilltalar han de lägre böjelserna i vår natur och eftersträfvar snarare att reta känslan än lyfta sinnet. Detta hindrar naturligtvis ej, att man i hans dramer påträffar ställen af oförliknelig skönhet; men med det hela i ögonsigte, måste man likväl säga, att Evripides påskyndat det grekiska dramats förfall. Antalet af hans sorgspel angifves olika, af somliga till 75, af andra till 92; af dessa finnas 18 i behåll, till hvilka vi dessutom kunna räkna Kyklopen, vårt enda satyrdrama.

De tre stora nu omtalte dramaturgerna synas hafva helt och hållet fördunklat sina medtäflare och lemnat sina efterföljare föga öfrigt att göra, I en senare tid (omkr. 380 f. Kr.) nämnes af Aristoteles såsom dramaturg en viss Chäremon, hvars arbeten måste läsas. [ 417 ]Tragedien var nu död, och de alexandrinska lärdes bemödanden kunde icke ens frambesvärja hennes vålnad.

Liksom tragedien uppstod ur Lenäernas eller Vinterdionysiernas körsånger, så uppkom komedien (komos-sången) ur de festliga upptågen vid de mindre eller landtliga Dionysierna. Susarion från Megara var den förste, som förlänade utgjutelserna af den bacchiska lefnadslusten vissa för den konstnärliga framställningen passande former. I den megariska kolonien på Sicilien blomstrade en komisk skola, hvilken anknyter sig till Epicharmos’ (omkr. 450) namn, och som mer synes hafva liknat Menanders nya attiska komedi än Aristophanes’ gamla attiska. En lång tid förgår, innan vi i Attika höra talas om skalder, som idkade den konst, till hvilken Susarion hade utsått fröet. Chionides, Magnes och Ekphantides, hvilka blomstrade på perserkrigens tid, tillhöra Attikas äldsta komiska skalder. På dem följde Kratinos, Krates, Evpolis och Aristophanes, hvilka uppträdde strax före eller efter det peloponnesiska kriget. Aristophanes’ kolossala politiska karikatyrer äro en storartad företeelse inom literaturhistorien, hvartill verlden sannolikt aldrig vidare skall få se något motstycke. Det är tydligt, att detta slags komedi ej kan hafva mycken likhet med Menanders eller Molières lustspel; tidningspressen är det enda inom den nyare literaturen, som kan jemföras med Aristophanes’ författarskap. I likhet med en tidning sysselsatte sig Aristophanes med hvarje företeelse inom det offentliga lifvet. Liksom en tidning var han organen för ett parti, reaktionspartiet inom det helleniska statslifvet, och tillhörde i sina åsigter hvad vi skulle kalla den yttersta högern, ensidig i sina omdömen och af hänsynslös häftighet i sina angrepp. Om vi betrakta den stora mångfalden i de af Aristophanes behandlade ämnen, så måste vi förvånas öfver den höga bildningsgraden hos hans åhörare, hvilka förstodo betraktelser och fina anspelningar, som till och med skulle bereda svårigheter för den mest bildade bland vår tids läsare. Omvexlingen och rörligheten i hans framställning äro oförlikneliga. På de mest galna utbrott af en uppsluppen munterhet följa tankar af det djupaste sedliga allvar, så att till och med Sophokles i all sin glans ej kan uppnå den höjd af skönhet, till hvilken Aristophanes mången gång svingar sig upp. Aristophanes’ [ 418 ]literära verksamhet, hvilken hade begynt omkring år 427, slutade omkring år 390.

Den mellersta komedien bildar en öfvergångsperiod. De trettio tyrannerna, förskräckte öfver den gammalattiska komediens tygellösa frihet, förbjödo personliga angrepp ifrån skådebanan; detta var ett slags censur. Antiphanes, en af den mellersta komediens representanter, beklagade sig också bittert öfver svårigheten att finna ämnen för sin konst. Den uppgift, hvilken på detta sätt satte författarne af den mellersta komedien (från 380 f. Kr. till Alexander den stores tid) i förlägenhet, löstes af den nyare komediens skalder. Den mellersta komedien var ingenting annat än en urvattning af den gamla. Menander deremot (342—290 f. Kr.) och hans yngre samtida Philemon äro representanter för en fullkomligt ny tingens ordning, om hvilken de voro medvetne, och hvilken de icke sökte att förneka. Privatlifvet hade nu intagit det offentliga lifvets plats. Den nya komedien blef sålunda hvad den gamla aldrig varit, och hvad den mellersta med allt sitt osäkra sträfvande aldrig kunde blifva, en komedi i detta ords nuvarande bemärkelse.