Det mediska riket
| ← Zoroasters lära |
|
Cyrus och Krösus → |
3. Det mediska riket.
»När Assyrerna hade styrt det öfre Asien uti 520 år, började alra först Mederna att affalla ifrån dem: och under sin frihetskamp mot Assyrerna betedde de sig såsom tappre män och afskuddade sig träldomen och vordo frie.» Den laglöshet och osäkerhet till lif och egendom, som rådde i landet, förmådde snart efter befrielsen Mederna att utse en konung. Dejoces, härtill enhälligt vald, lät uppbygga det af sju ringmurar, den ena inom den andra, omgifna Ekbatana, som blef Mediens hufvudstad. Den ena ringmuren höjde sig med sina tinnar jemt öfver den andra; inom den innersta lågo konungaborgen och skattkammaren. »Och tinnarna på den första ringmuren äro hvita; på den andra svarta; på den tredje purpurfärgade; på den fjerde blå; på den femte ljusröda. Men af de båda sista har den ena försilfrade och den andra förgylda tinnar.» Dejoces’ son och efterträdare Phraortes nöjde sig icke med att styra öfver Mederna ensamt, utan underkufvade äfven Perserna. I spetsen för dessa två närbeslägtade folk förde han sedan en krigisk regering, men stupade till sist mot Assyrerna, samt med honom största delen af hans här. Phraortes efterträddes af sin son, den tappre Cyaxares (omkr. 630 f. Kr.).
Cyaxares blef det mediska rikets verklige grundläggare. Ty hans bägge företrädare på tronen voro sannolikt endast till hälften sjelfständige. Vi veta nemligen af samtidiga inskrifter från Ninive, att Mederna i slutet af 8:de och början af 7:de årh f. Kr. ofta voro utsatta för de assyriske konungarnes härtåg, hvilka vid flera tillfällen tvungo mediske furstar att betala skatt, ja till och med anlade städer i deras land. Men med Cyaxares’ uppträdande byttes rolerna. I stället för att betala skatt, hjelpte nu Mederna till att förstöra sina forne herrars hufvudstad. Denna plötsliga förändring söker en nyare författare, George Rawlinson, förklara på så sätt, att Cyaxares ej ärft Mediens krona, utan från början endast varit ledaren för en väldig krigarskara, som från sina hemvist i mellersta Irans landskap ryckt mot vester, förenat sig med sina mediske stamfränder och sedan gemensamt med dem krossat Assyrernas makt. Antingen nu Cyaxares var en infödd medisk konung eller stiftaren af en ny regentätt, så blef han i hvarje fall en af desse store eröfrare, hvarpå Asiens historia är så rik.
Sin krigiska bana började Cyaxares med ett anfall mot Assyrien, och redan nu skulle kanske det stolta Ninive hafva fallit, om ej förfärande underrättelser plötsligen hemkallat den mediska hären. Ty norrifrån hade tallösa, vilda ryttareskaror som en stormvind brutit in i landet, sköflande och brännande. Det var Skytherna, som från slätterna kring Wolga och Don tågat söderut, väljande vägen mellan Kaspiska hafvet och Kaukasus. Cyaxares skyndar dem till mötes, i norra Medien står en blodig drabbning, Skytherna segra, endast Ekbatanas fasta murar rädda mediska riket från fullkomlig undergång. Men Skytherna dröjde ej länge i Medien, ty rikare trakter lockade deras roflystnad. I flera år härjade de nu vestra Asiens länder, hvilkas invånare endast bakom sina städers murar funno skydd. Cyaxares hade emellertid ej tappat modet. Den förstörda mediska hären återupprättades, och en ny härordning antogs. Bågskyttar, spjutbärare och ryttare, som förut, blandade om hvarandra, hade kämpat i stora oordnade hopar, skildes nu åt och indelades i smärre, mer rörliga afdelningar. Med sin sålunda nybildade här ryckte Cyaxares åter ut mot Skytherna, hvilka, endast tänkande på rof och plundring, framtågade i spridda flockar, som den ena efter den andra nu dukade under för Medernas förändrade stridssätt. En stor del af Skytherna dödades, de öfrige flydde tillbaka till Europa eller trädde i segrarens tjenst.
Några bland dessa skythiska tjenare vunno i så hög grad Cyaxares’ ynnest, att han till och med öfverlemnade mediska gossar i deras vård, för att af dem undervisas i bågskjutning och dylikt. Deras egentliga åliggande var eljest att förse konungens kök med villebråd. Men en gång hände sig, att de kommo tomhändta hem från jagten. Då lät Cyaxares, som hade ett häftigt lynne, hårdt straffa dem. För att hämnas beslöto nu Skytherna att taga en af sina unga mediska lärjungar af daga och tillreda honom på samma sätt som de brukade tillreda sitt villebråd, samt sedan låta framsätta honom på konungens bord. Så skedde ock: Cyaxares och hans gäster åto af gossens kött; men Skytherna flydde, efter fullbordad gerning, till Alyattes, Lydernas konung. Då denne vägrade att utlemna brottslingarne, uppstod ett långvarigt, ytterst blodigt krig, ty Lyderna voro på denna tid det mäktigaste bland Mindre Asiens många folk. I fem års tid fortsatte de kriget med lika fördel å ömse sidor, tills under en drabbning på sjette året det hände sig, att vid slagets början »dagen plötsligen blef förvandlad till natt» (610 f. Kr.). Denna solförmörkelse, som i forntiden var särdeles ryktbar, emedan Milesiern Thales, en af Greklands sju vise, påstods hafva förutsagt den, förmådde Lyderna och Mederna att sluta upp med striden och vända sina tankar till fred. Nabopolassar från Babylon och en cilicisk furste uppträdde som fredsmäklare. Halys bestämdes till gräns mellan de båda rikena, och Alyattes gaf sin dotter Aryenis till gemål åt Astyages, Cyaxares’ son. Samtidigt gifte sig äfven Nabopolassars son, den sedan så mäktige Nebukadnesar, med Cyaxares’ dotter Amytis. Huru sedermera Cyaxares och Nabopolassar i förening anföllo och, efter Ninives förstöring, delade det assyriska riket, har i det föregående (sid. 163 o. 164) blifvit skildradt.
Vid sin död (593 f. Kr.) kunde således Cyaxares, som äfven hunnit eröfra Armenien och underkufva de i mellersta och östra Iran boende folken, åt sin son Astyages lemna ett rike, som sträckte sig från Tigris och Halys i vester till Irans östra gränser, och hvars förnämsta grannar. Lydiens och Babylons konungar, genom slägtskapens band voro nära förenade med den mediska herskaren. I mer än 30 år förde också Astyages en fredlig och lugn regering, tills Persernas uppror plötsligen gjorde slut på det mediska riket.
