Zoroasters lära

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mederna och Perserna, Inledning
Mederna och Perserna
av Ernst Wallis

Zoroasters lära
Det mediska riket  →


[ 171 ]

2. Zoroasters lära.

Den dyrkan af naturens makter, som är gemensam för så många folk i deras barndom, utbildades redan tidigt hos Iranierna på ett egendomligt sätt. Lefvande i ett land, der naturkrafternas strid var ytterligt våldsam, leddes de till tron på tvenne mäktiga, med hvarandra evigt kämpande gudaskaror, ljusets och mörkrets makter: solen, ljuset, morgonrodnaden, den klara luften, de milda vindarne, elden å ena sidan, kölden och mörkret, snöstormarne och ökenvindarne å den [ 172 ]motsatta. På den urgamla iranska folktrons föreställning om en ständig strid mellan naturens makter byggde Zoroaster sin ryktbara lära. Angående tiden för Zoroasters uppträdande hafva meningarne varit mycket delade. Sannolikast är, att han lefvat i Baktrien i början af det trettonde århundradet före vår tidräkning. Han skall hafva varit af förnäm, kanske konungslig börd, vid förkunnandet af sina läror rönt mycket motstånd, men uti konung Vistacpa funnit en trofast vän och beskyddare. Hans inhemska namn var Zarathustra.

Verlden är, enligt Zoroasters lära, delad i två riken: ljusets rike, öfver hvilket Ormuzd (Ahuramazda) herskar, och mörkrets rike, som Ahriman (Angromainju) styr. Ormuzd, som med sitt ord skapat verlden, sitter på toppen af ett heligt berg, på en gyllene tron, iklädd en skinande, med stjernor öfversållad drägt. Han är den högste guden, förlänaren af allt godt, men bredvid honom finnas många lägre gudomligheter. Närmast Ormuzd i makt står Mithra, den rene, oöfvervinnlige solguden, mörkrets och köldens, lögnens och ondskans besegrare. Vid Mithras namn brukade konungarne svärja, och åt honom, som hvarje dag med vagn och spann färdas öfver himlahvalfvet, var hästen helgad, »det snabbaste af alla djur åt den snabbaste af alla gudar». Äfven månen och stjernorna, vattnet och Ormuzds »sköna dotter» jorden, bergstopparne och vindarne voro föremål för vördnad. Men framför allt annat var elden, Ormuzds »rene son», helig. »Lycklig den man», heter det i Zendavesta, »till hvilken du kommer, mäktige eld, Ahuramazdas son, vänligare än de mest vänliga, mer tillbedjansvärd än de mest tillbedjansvärda. Eld, med rent sinne, med fromt hjerta nalkas vi dig, må du komma till vår hjelp!» Heligast af all eld är elden Vazista, elden i molnen, blixten, som slår den onde anden Cpendschaghra, hvilkens klagoskri höres i åskans dån. Jemte dessa naturgudomligheter deltaga äfven otaliga skaror af goda andar i det heliga kriget mot mörkrets makter. Främst bland dem stå Amesha cpenta, sex till antalet, hvilka närmast omgifva Ormuzds tron och tillsammans med honom styra jordens sju delar.

Äfven mörkrets furste Ahriman åtföljes i striden af talrika skaror tjensteandar, Deva och Drudscha, dels skadliga naturkrafter, dels laster och brott. Kriget mellan ljusets och mörkrets riken rasar också utan afbrott och öfver hela verlden. När Ormuzd skänker ljuset, dagen, lifvet, så alstrar Ahriman mörkret, natten, döden. När Ormuzd skapar tjuren och kon, hästen och hunden och öfriga husdjur, så kallar Ahriman ormar och rofdjur och skadliga insekter till lif. När Ormuzd förlänar solsken och regn, så sänder Ahriman stormar och frost och ökenvindar. När Ormuzd söker skydda menniskan på dygdens, [ 173 ]sanningens och renhetens väg, så lurar Ahriman på tillfälle att få insteg i menniskohjertat för att locka henne till last, lögn och synd.

Att i denna stora strid bistå Ormuzd och kämpa mot Ahriman är menniskans kallelse på jorden. Men Ormuzds rike är ljusets och renhetens rike. Renhet i tankar, i ord och i handling blir derför det högsta målet för menniskans sträfvan. Ingen synd fördömes hårdare än lögn, falskhet och förtal; af alla dygder prisas sanningskärlek högst. Sträng arbetsamhet påbjudes såsom bästa medel att skydda sig mot de onda andarne. Skadliga djur böra dödas och ödemarker upprödjas, ty de höra till Ahrimans rike. Synd kan blott genom ånger och botöfningar försonas.

Men efter det jordiska lifvets slut kommer vedergällningen. På tredje natten efter döden, så snart den strålande solen gått upp, så snart den segersälle Mithra satt sig på bergets topp, skall den aflidnes själ komma till bryggan Tschinvat, som för till Garonmana, sångernas boning, de gode gudarnes hemvist. Här kämpa nu gudar och onda andar om själen, här anställer Ormuzd förhör, här fälles dom. Den rena själ, som nalkas med dygd och helighet, ledsagas af de goda andarnes härskaror öfver bryggan och träder nu lycksalig fram till Ormuzds gyllene tron. Men de själar, som syndiga och sjuka komma till bryggan, finna här ingen vän; den onde anden Vizaresha förer dem bundna ned till de brottsliges hemvist, till mörkret, till de onda andarnes boning. Dock vara desse olyckliges lidanden icke evigt. Ty en sista, afgörande strid stundar. Alla de onda andarne stupa. Endast Ahriman och ormen äro qvar. Då stiger Ormuzd sjelf ned på valplatsen såsom öfversteprest och förrättar ett heligt offer, som tillintetgör det ondas makt. Ormen omkommer i en flod af smälta metaller, Ahriman, som flytt till underjorden, förgås med all dess orenhet. Mörkret har försvunnit, striden är slutad, i verlden bo blott ljus och sällhet.

56. Persiskt altare.

Gudstjensten firades i fria luften. Under lofsånger och böner till ljusets gudomligheter antändes på bergens höjder eller vid de klara vattnens stränder bål af välluktande och lätt brinnande trädslag. Utom böner till ljusets makter och besvärjelser mot de onda andarne förekommo äfven talrika renings-ceremonier, olika för olika synder och förseelser. Såsom offer användes sedan urminnes tid den af en helig växt tillredda Haoma-drycken. Hos Vestra Irans folk omtalas äfven offer af djur, ja Herodotos nämner, att det var en persisk sed att lefvande begrafva gossar och flickor, »till ett tackoffer åt den gud, som säges bo under jorden». Dylika menniskooffer synas likväl hafva varit ytterst sällsynta. Det var först efter beröringen med Semiterna, [ 174 ]som Mederna och Perserna började afvika från sina förfäders enkla gudstjenst. Då infördes tempel, altaren (bild 56), och gudabilder, som varit en styggelse för de gamla Iranierna. Bruket att på bergens höjder uppresa tempel, på hvilkas altaren en evig eld brann till gudarnes ära, härrör sannolikt först från 6:te århundradet f. Kr. Dylika eldtempel tros de uråldriga, tornartade, omkring 36 fot höga byggnader (bild 57) hafva varit, som ännu i dag skådas i närheten af Nakhsh-i-Rustam, ej långt från Persiens forna hufvudstad Persepolis. Den omständigheten, att hvarken altaren eller andra till gudstjensten hörande föremål blifvit funna uti deras inre, gifver visserligen en nyare författare anledning att tillskrifva dem ett helt annat ändamål, nemligen att hafva tjenat som förvaringsrum för de persiske konungarnes skatter. Men deras läge på toppen af ett berg talar för den vanliga uppfattningen, att de varit eldtempel, isynnerhet som det ej är osannolikt, att altarena och de öfriga heliga föremålen blifvit förstörda af Islams ofördragsamme bekännare, hvilka så länge beherskat dessa trakter.

57. Eldtempel i närheten af Naksh-i-Rustam.

Hur enkel Iraniernas gudstjenst än var, föranledde den likväl uppkomsten af ett prestestånd, ehuru Baktriens Athrava aldrig fingo [ 175 ]samma kastartade söndring från det öfriga folket som Indiens Brahmaner. Prestskolor inrättades, der Athrava undervisade i Zoroasters läror, som sålunda fortplantades från slägte till slägte. Ur denna skolundervisning framgick slutligen Iraniernas heliga skrift, den namnkunniga Zendavesta. Af detta vidlyftiga verks 21 böcker har endast en, nemligen den 20:de, Vendidad kallad, blifvit i sin helhet bevarad till våra dagar. Af de öfriga finnas blott bitar i behåll. Om tiden för Zendavestas uppkomst äro meningarne delade; utan tvifvel har den ej författats på en gång, utan småningom, kanske på vidt skilda tider. Äfven dess äldsta stycken anses ej vara tidigare än från 8:de århundradet f. Kr., således ett halft årtusende efter Zoroaster. Fem århundradens utveckling kan ej hafva gått spårlöst förbi. De baktriska skolornas lärare nöjde sig väl ej alltid med att endast uppropa den store mästarens ord; tvärtom röjer mycket i Zendavesta ett senare ursprung. Bredvid den iranska folktrons gudar stå allegoriska gestalter, som endast kunna vara den grubblande tankens verk, bredvid Zoroasters rena sedelära finnas en mängd orimligt stränga eller rent af dåraktiga föreskrifter om reningar och botöfningar, blott alltför tydligt vittnande om de maktlystne Athravas sträfvan att draga nytta af syndarens ånger. Men kärnan i Zendavesta bildar dock Zoroasters lära. Och det är icke ensamt om gudar och offer, om sedelära och botöfningar, som Iraniernas heliga skrift handlar, utan äfven om alla statens och familjens förhållanden.

Egendomens helgd, giftermåls ingående och barnens uppfostran äro de ständigt återkommande föremålen för Zendavestas lagstiftande omsorg. Röfvare och tjufvar, bedragare och lögnare hotas med de hårdaste straff. Tidiga äktenskap påbjudas. Den flicka, som nekar att gifta sig, är förfallen till mörkrets rike. Månggifte och äktenskap mellan syskon tillåtas. En talrik barnaskara prisas som den högsta lycka. Öfver sina hustrur och de ogifta barnen egde husfadern oinskränkt makt. Till det sjunde året stodo gossarne under qvinnornas vård. Derpå började under presternas ledning skolundervisningens tid. Tid dess slut stundade den efterlängtade dag, då den femtonårige ynglingen, efter att tre gånger hafva upprepat ett högtidligt löfte att lyda Zoroasters lag, ikläddes det heliga, af kamelull tillverkade snöret, som aldrig fick aftagas, och som var det säkraste skyddsvärnet mot de onda andarnes stämplingar. Från den dagen var ynglingen en man för sig; tilldess hade föräldrarne ansvarat för hans synder.

Zoroasters lära bekännes numera blott af omkring 100,000 Parsis, till större delen boende på den indiska halfön Guzurate, dit deras förfäder flytt undan Muhamedanernas ofördragsamhet. Men den nu så [ 176 ]betydelselösa religionen har en tid varit den mäktigaste på jorden. Ja, om Xerxes segrat vid Salamis, så hade kanske Ormuzd’s dyrkan blifvit hela den bildade verldens religion. Att Zoroasters lära vann en sådan lysande ställning, var Medernas och Persernas förtjenst.

58. Reliefbild av Cyrus.