Don Quijote senare delens förra hälft/12
| ← Elfte Kapitlet |
|
Trettonde Kapitlet → |
TOLFTE KAPITLET.
Om det sällsamma äfventyr Som hände den manhaftige D. Quijote med den oförvägne Spegelriddaren.
Den natt som följde på dagen för sammanträffandet med Döden tillbragte D. Quijote och hans vapendragare under några höga skuggiga träd, sedan D. Quijote på Sanchos inrådan tagit sig en smula till lifs af det matförråd åsnan bar. Under kvällsvarden sade Sancho till sin herre: »Señor, hvad jag skulle ha varit enfaldig om jag såsom drickspengar för det uträttade ärendet valt bytet från det första äfventyr som Ers Nad fört till slut, i stället för fölen efter de tre stokreaturen! Nej, en fågel i hand är sannerligen bättre än tio i skogen».
— »I alla fall, Sancho, gaf D. Quijote till svar, om du blott låtit mig skrida till arfall, såsom jag ville, så hade din vinst blifvit åtminstone kejsarens guldkrona och Cupidos brokiga vingar, ty dem skulle jag ha fråntagit dem hur mycket de än stretat emot, och öfverlämnat dem i dina händer.»
— »Det har ännu aldrig händt, svarade Sancho, att teaterkejsares spiror och kronor varit af äkta guld, utan blott af glitterguld eller bleck.»
— »Det är sant, återtog D. Quijote, ty det vore ej förnuftigt om prydnadssaker i komedien vore äkta, utan de måste vara oäkta och blott skenbara, såsom komedien själf är. Men henne önskar jag att du ställer dig väl med, Sancho, och gynnar henne samt följaktligen äfven så väl skådespelarna som författarna, ty de äro allesammans verktyg till att göra samhället ett stort gagn, i det de för hvarje steg hålla framför oss en spegel, hvaruti det mänskliga lifvets skiften visa sig afbildade efter naturen; och det finnes ingen jämförande framställning, som lifligare visar oss hvad vi äro och hvad vi förr voro, än skådespelet och skådespelarna. Eller säg mig, har du icke någon gång sett uppföras ett skådespel, där konungar, kejsare och påfvar, riddare, adliga fruar och hvarjehanda andra personer framställas? En spelar slagskämpe, en annan bedragare, den här köpman, den där soldat, en annan en klok man, en tredje en enfaldig älskare; och då pjäsen är slut och skådespelardräkterna aftagna, så äro åter alla skådespelarna lika.»
— »Ja, visst har jag sett det», svarade Sancho.
— »Just på samma sätt, fortfor D. Quijote, sker all handel och vandel på denna världens skådebana, där somliga föreställa kejsare, andra påfvar, med ett ord alla de personer som kunna förekomma i ett skådespel; men, då det är slut det vill säga då lifvet upphör, då tager döden af dem alla de kläder som gjorde en åtskillnad på dem, och i grafven äro de hvarandra åter lika.»
— »En förträfflig liknelse, sade Sancho; visserligen är den inte så ny att jag inte hört den flere gånger förr, alldeles såsom liknelsen om schackspelet, där, så länge spelet varar, hvarje pjäs har sin särskilda förrättning, och, då spelet är slut, sammanblandas och hopläggas de alla och kastas om hvarandra och läggas i en påse, hvilket är detsamma som att göra af med lifvet i grafven.»
— »Med hvar dag, Sancho, sade D. Quijote, blir du allt mindre enfaldig och mera förståndig.»
— »Ja visst, sade Sancho, något af Ers Nåds förstånd måste väl fastna på mig. Om man gödslar och odlar en af naturen ofruktbar och torr mark, så bär den med tiden god frukt; härmed menar jag att umgänget med Ers Nåd har varit gödseln som fallit öfver mitt inskränkta förstånds ofruktbara mark; odlingen, det är den tid som jag tjänat och umgåtts med Ers Nad, och förmedelst allt detta hoppas jag en gång kunna bära frukter som lända till välsignelse, så att de inte göra skam åt eller afvika från de belefvenhetsvägar, som Ers Nåd uppröjt i mitt tröga förstånd.»
D. Quijote skrattade åt sin vapendragares kruserliga uttryckssätt, och tycktes det honom vara sant hvad Sancho sagt om sin nyförvärfvade bildning; ty tid efter annan kom han fram med yttranden som försatte riddaren i förvåning, ehuru för hvarje eller nästan hvarje gång som Sancho ville tala lärdt[1] eller i den högre stilen, hans tal likväl alltid till sist damp ned från hans enfaldighets höjd i hans okunnighets afgrund. Det, hvari han helst brukade visa sitt fina språk och sitt goda minne, var i att anföra ordstäf, antingen de passade eller icke passade till det han afhandlade, såsom man nog lär hafva sett och märkt under loppet af denna historia.
Under detta och andra samtal förflöt en stor del af natten, och Sancho fick lust att »släppa ned sina ögons skyddsgaller», som han brukade säga, då han ville sofva; han sadlade af grållen och lämnade honom fritt och ymnigt bete. Men han sadlade icke af Rocinante, emedan det var hans herres uttryckliga befallning att vid de tillfällen, då de gjorde halt ute på fria fältet eller icke sofvo under sotad ås, han aldrig fick taga sadeln af Rocinante, enligt den gamla sedvänjan som de vandrande riddarne stadgat och iakttagit, nämligen att aftaga betslet och hänga det på sadelknappen; men att taga sadeln af hästen — tycker någon det? Detta iakttog därför Sancho och gaf hästen samma frihet som åsnan. Vänskapen mellan denna och Rocinante var så ensam i sitt slag och så fast knuten att, enligt en sägen som gått från far till son, man allmänt antager att författaren till denna sannfärdiga historia skrifvit hela särskilda kapitel därom; men, för att vårda den värdighet och höfviskhet som tillkommer en hjältehistoria sådan som denna, har han icke intagit dem däri. Visserligen har han stundom glömt denna föresats och berättat att, så fort de båda djuren kommo tillsammans, de genast började gnida sig mot hvarandra, och, då de blifvit trötta därpå och fått nog däraf, lade Rocinante sin hals öfver grållens manke, så att den sträckte sig fram öfver denna mera än en aln på andra sidan, och på detta sätt, eftertänksamt seende ned i marken, kunde de båda stå hela tre dagar i sträck, eller åtminstone så länge som hungern tillät det och icke tvang dem att söka föda. Ja, jag säger till och med att författaren påstås hafva efterlämnat en skrifven uppsats, hvaruti han jämfört deras vänskap med den som förenade Nisus och Euryalus, Pylades och Orestes, och, om detta är sant, bör man väl kunna förstå huru fast vänskapen mellan dessa bägge fredliga djur måste hafva varit, till allmän beundran, men äfven till blygd för människorna, som så illa veta bevara hvarandras vänskap. Och därför heter det i visan:
och en annan sjöng, att den ene vännen blir en törntagg i ögat på den andre.[3] Och ingen må tycka att författaren gått för långt, då han jämfört dessa djurs vänskap med den mellan människorna, ty af djuren hafva människorna erhållit många anvisningar och lärt många viktiga saker, såsom af storkarna att sätta klistir, af hundarna att kräkas och vara tacksamma, af tranorna vaksamhet, af myrorna omtanken för kommande behof, af elefanterna anständighet och af hästen trohet i tjänsten[4].
Slutligen lade sig Sancho att sofva under ett korkträd, och D. Quijote inslumrade under en väldig ek. Men blott en kort stund hade förflutit, då den senare väcktes af ett lätt buller som han hörde bakom sig; han spratt upp, såg sig omkring och lyssnade för att höra efter hvarifrån bullret kom, och han fann att det var två män till häst, af hvilka den ene lät sig glida ned från sadeln och sade till den andre: »Stig af, min vän och tag betslen af hästarna; ty efter mitt förmenande finnes på detta ställe gräs i öfverflöd för dem, och därjämte den stillhet och ensamhet hvaraf mina älskogstankar äro i behof.»
Att säga detta och sträcka ut sig på marken var ett ögonblicks verk, och, i det han kastade ned sig, slamrade rustningen hvilken han var iklädd, ett ofelbart tecken, hvaraf D. Quijote förstod att det måste vara en vandrande riddare. Han närmade sig därför den sofvande Sancho, drog honom i armen och fick honom med ej ringa möda vaken samt hviskade till honom: »Käre Sancho, vi hafva ett äfventyr».
— »Gud låte det få en god utgång för oss, svarade Sancho; men hvar, käre herre, håller det nådiga äfventyret hus?»
— »Hvar, Sancho? återtog D. Quijote; vänd dina ögon dit bort och skåda, så skall du få se en vandrande riddare ligga utsträckt, som, efter hvad det tyckes mig, icke måtte vara öfvermåttan glad; ty jag såg honom hoppa af hästen och sträcka ut sig på marken med allehanda tecken till bedröfvelse, och, då han lade sig ned, slamrade hans rustning.»
— »Nå, på hvad ser Ers Nåd, frågade Sancho, att detta är ett äfventyr?»
— »Icke vill jag påstå, svarade D. Quijote, att detta redan nu är ett fullständigt äfventyr, utan snarare början till ett dylikt, ty på detta sätt börjas äfventyr alltid. Men tyst, ty, efter hvad jag hör, stämmer han en luta eller zittra och, som han harsklar sig och vill klara strupen, bereder han sig utan tvifvel till att sjunga något.»
— »Minsann är det inte så, sade Sancho, och han är nog en riddare af den förälskade sorten.»
— »Bland vandrande riddare finnes ingen som ej är förälskad, sade D. Quijote; men låtom oss lyssna, ty då skola vi få en uppslagsände till hans tankars nystan, såvida han verkligen sjunger; ty hvaraf hjärtat fullt är, däraf talar munnen.»
Sancho ämnade svara sin herre, men Skogsriddarens röst, som hvarken var särdeles god eller särdeles dålig, hindrade honom därifrån, och båda stodo där nu uppmärksamma och hörde på hvad han sjöng; det var följande
och efter din, min vilja skall sig böja;
ej nånsin skall jag egenvilja röja,
i lydnad inför dig fly mina dagar.
med tystnad och med död jag mig vill nöja;
men bjuder du det, jag min röst skall höja,
mitt hjärtas kval jag högt mot himlen klagar.
ty vek som vax och hård som diamanten
allt efter kärleks bud jag skall mig ställa.
utaf min trohet skåda underpanten:
Blott hvad du ristat däruti skall gilla.
Med ett ack! som tycktes framtränga ur hans hjärtas innersta, slöt Skogsriddaren sin sång och efter en kort stund sade han: »O du skönaste och otacksammaste kvinna på hela jordens krets! Huru! skulle det vara möjligt, högborna Casildéa af Vandalien, att du tillåter denne din i kärlek fångne riddare att förgås och omkomma under beständiga irrfärder och svåra och hårda vedermödor? Ar det icke nog för dig att jag tvingat dem alla att erkänna dig för den skönaste på jorden, alla riddarna af Navarra och Leon, alla Tartessier[5], alla Kastilianare och slutligen alla riddare af la Mancha?»
— »Det är icke sant, inföll här D. Quijote, ty jag är från la Mancha och har ännu aldrig erkänt något sådant, och jag hvarken kunde eller borde bekänna någonting så förklenande för min härskarinnas skönhet; och den här riddaren, det ser väl du, Sancho, är ej vid sina fulla sinnen. Men låtom oss lyssna, kanske kommer han att yppa ännu mera för oss.»
— »Det gör han nog, sade Sancho, ty han bär sig åt precis som om han ämnade jämra sig en hel månad i sträck.»
Detta skedde likväl icke; ty, så snart Skogsriddaren märkte att det talades i hans närhet, reste han sig upp utan att fortfara med sin klagan, och sade med hög, men likväl vänlig stämma: »Hvem är där? och af hvad stånd? Tillhören I de gladas eller de bedröfvades antal?»
— »De bedröfvades», svarade D. Quijote.
— »Kom då hit till mig, sade Skogsriddaren, och var viss på att ni kommer till själfva sorgsenheten och bedröfvelsen.»
När D. Quijote hörde ett så vänligt och om djup känsla vittnande svar, gick han fram till honom, och Sancho gjorde likaledes. Den veklagande riddaren fattade D. Quijote vid armen och sade: »Sätt er här, herr riddare, ty för att förstå att ni är det, och därtill en af dem som bekänna sig till det vandrande ridderskapet, är det mig nog att jag funnit er på detta ställe, där ert sällskap utgöres af ensamheten och nattens svalka, detta de vandrande riddarnas naturliga nattläger och sedvanliga bostad.»
Härpå svarade D. Quijote: »Jag är en riddare och tillhör den orden ni nämnt; och, ehuru bedröfvelse, olyckor och motgångar hafva sitt rätta hemvist i min själ, har likväl icke därför medkänslan för andras lidanden förjagats därifrån. Edra, det uppfattade jag af de verser dem ni sjöng för få ögonblick sedan, äro kärlekskval, jag menar att de härröra af den kärlek ni hyser till den otacksamma sköna, som ni nämnt under er klagan.»
Medan de på detta sätt samtalade med hvarandra, hade de redan i frid och vänskap satt sig ned på den hårda marken, alldeles som om de icke vid morgonens inbrott ämnade bryta halsen af hvarandra.
— »Är det kanske, herr riddare, frågade han från skogen vår D. Quijote, också edert öde att vara förälskad?»
— »Till min olycka är jag det, svarade D. Quijote; ehuru, om lidandena härröra från ett sträfvande, som är riktadt mot ett skönt mål, böra de snarare anses för en himlens nåd än såsom en olycka.»
— »Det är sant, svarade Skogsriddaren, så vida icke vårt förstånd och vår tankeförmåga grumlas genom bevis på förakt, hvilka, om de ofta upprepas, få utseende af hämnd.»
— »Aldrig har jag blifvit föraktad af min härskarinna», genmälde D. Quijote.
— »Nej, det är då visst och sant, inföll Sancho som stod bredvid; ty vår fröken är som ett tamt litet lamm, hon är mjukare än en klick smör.»
— »Är det där eder vapendragare», frågade Skogsriddaren.
— »Ja, det är det», svarade D. Quijote.
— »Aldrig har jag sett någon vapendragare, återtog han från skogen, som vågat tala, då hans herre talar; se åtminstone på min, som står här, han är lika lång som far sin, men det skall aldrig kunna bevisas att han någonsin öppnat munnen då jag talat.»
— »Nå, i sanning, sade Sancho, jag har talat och får tala, och det inför helt annat folk och till och med … Men det är bäst att låta saken bero härvid, ty ju mera man rör i det, dess värre stinker det.»
Skogsriddarens vapendragare fattade Sancho vid armen och sade till honom: »Låt oss båda gå till ett ställe där vi på vapendragarvis kunna tala med hvarandra så mycket vi vilja, och lämnom våra herrar att arga upp hvarandra med sina kärlekshistorier; ty de komma säkert att öfverraskas af dagens inbrott, innan de ännu slutat därmed.»
— »Gärna för mig, genmälde Sancho, och jag skall tala om för Ers Nåd hvem jag är, på det att ni må se om inte, där elfva pratsamma vapendragare äro församlade, dussinet blir fullt med mig.»
Med dessa ord aflägsnade sig de båda vapendragarna, mellan hvilka föreföll ett lika så lustigt samtal, som deras herrars var allvarligt.
- ↑ Sp. hablar de oposición. Med oposición förstås först och främst de föreskrifna disputationerna för ernående af en akademisk grad samt vid ansökning till en professur, sedermera i allmänhet motsättningen mellan flera sökande till samma syssla, så att ordet nu för tiden användes vid hvarje tillfälle, då en tjänst tillsättes efter ansökning. Hablar de oposición, leer de oposición betyder alltså att tala eller föreläsa som om det skedde ex cathedra, d. v. s. tala lärdt, föreläsa mästerligt, med fullt behärskande af ämnet.
- ↑ Detta verspar är taget från sjätte kapitlet af Las Guerras Civiles de Granada af Ginéz Pérez de Hita, där författaren berättar om en idrottslek (juego de cañas, en af morerna införd lek med rörstafvar), som släkterna Zegrí och Abencerraje i Granada anställde och i hvilken en af den förra dödades samt en af den senare sårades, hvarigenom hat och partistrider uppstodo. Den nämnda historiska romanen, isynnerhet dess första del (tryckt 1585), anses vara bland de yppersta i sitt slag i hela spanska litteraturen.
- ↑ Originalets ordstäf lyder: De amigo á amigo la chinche en el ojo, och användes, enligt Clemencin, om den som påstår sig vara en annans vän, men ej handlar som sådan.
- ↑ Plinius d. äldre är Cervantes’ sagesman för de uppgifter som här lämnas, blott med den skillnad att den förre tillskref den egyptiske fågeln Ibis det som den senare tillskrifver storken.
- ↑ Tartessus var en urgammal stad på Spaniens sydöstra kust, men som redan på romarnes tid icke längre existerade.
| ← Elfte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettonde Kapitlet → |