Hoppa till innehållet

Don Quijote senare delens förra hälft/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tionde Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Senare delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
Tolfte Kapitlet  →


[ 94 ]

ELFTE KAPITLET.

Om det sällsamma äfventyr, som hände den manhaftige D. Quijote med vagnen eller kärran, på hvilken Dödens Riksdag[1] färdades genom landet.

Öfvermåttan tankfull fortsatte D. Quijote sin väg, grubblande öfver det elaka skämt som trollkarlarna tillåtit sig med honom, i det de förvandlat hans härskarinna Dulcinea uti en bondpigas fula skepnad, och han kunde icke utfundera något medel för att återförsätta henne i hennes ursprungliga gestalt. Dessa tankar gjorde honom så utom sig att han, utan att märka det, gaf tyglarna lösa åt Rocinante, och hästen, kännande den frihet man gaf honom, stannade nu vid hvarje steg för att afbeta det gröna gräset, som ymnigt växte på dessa fält.

Ur detta grubbel väckte honom Sancho Panza, som tilltalade honom sålunda: »Señor, sorgsenhet är inte gjord för djuren, utan för människorna; men, om människorna omåttligt öfverlämna sig däråt, så bli de djur. Fatta därför mod och återkom till er själf, samla tyglarna och vakna upp till nytt lif, och visa den muntra tapperhet som höfves vandrande riddare. Hvad tusan är detta? hvad är det här för modfälldhet? Äro vi här eller i Frankrike?[2] Hellre må fan ta alla Dulcineor i världen! ty vida mera värd är en enda vandrande riddares välfärd än alla förtrollningar på jorden!»

— »Tyst, Sancho! svarade D. Quijote med en icke just så svag stämma; tyst, säger jag dig, och uttala inga smädelser mot denna förtrollade fröken, ty för hennes olycka och missöde bär jag ensam skulden. Af den afund de elaka hysa till mig härleder sig det onda som har vederfarits henne.»

— »Så säger också jag, genmälde Sancho; ty den som sett henne förr och ser henne nu, han månde gråta bittra tårar i sitt hjärta.»[3]

— »Det må du väl säga, Sancho, sade D. Quijote, eftersom du skådat henne i hennos behags oförkränkta glans, ty förhäxningens makt sträckte sig icke så långt att den förmådde [ 95 ]omtöckna din blick eller dölja hennes skönhet för dig; blott mot mig och mina ögon riktar sig kraften af dess gift. Men trots allt, Sancho, har jag lagt märke till en sak, och det är att du illa beskrifvit hennes skönhet för mig; ty, om jag ej missminner mig, sade du att hon hade pärleögon, och ögon som se ut som pärlor tillhöra snarare en korp än en dam, men, efter hvad jag tror, måste Dulcineas ögon vara af grön smaragd, stora och präktiga samt med två himmelska bågar till ögonbryn. De där pärlorna, dem kan du taga bort från ögonen och gif dem i stället åt tänderna, ty utan tvifvel har du förväxlat orden och sagt ögon i stället för tänder.»

— »Det är nog möjligt, svarade Sancho, ty också jag vardt yr i hufvudet af hennes skönhet, liksom Ers Nåd af hennes fulhet. Låtom oss emellertid öfverlämna allt detta åt Vår Herre, ty han har kunskap om hvad som skall ske i denna jämmerdal, i denna usla värld som vi nu en gång fått till hemvist och i hvilken det knappast finnes någonting som ej har en tillsats af elakhet, bedrägeri och skurkaktighet. Men en sak trycker mig tungt, nådig herre, mer än alla de andra, nämligen tanken på hur det skall gå till, om Ers Nåd besegrar en jätte eller eljest någon riddare och befaller honom att gå och inställa sig inför fröken Dulcineas huldsaliga anlete; hvar skulle han då finna rätt på henne, den stackars jätten eller den stackars olycksalige riddaren som blifvit besegrad? Jag tycker mig redan se hur de löpa omkring i Toboso som tosingar och söka efter vår fröken Dulcinca, och, om de också träffade på henne midt på gatan, så komma de att lika litet känna igen henne som salig far min.»

— »Kanske, Sancho, gaf D. Quijote till svar, kommer ej förtrollningen att sträcka sig så långt att den förhindrar de besegrade och de inför henne sig inställande jättarne och riddarne från att känna igen Dulcinea; och med en eller två af de första, som jag besegrar och skickar till henne, vilja vi göra försöket om de se henne eller ej, i det att jag befaller dem att komma tillbaka och inberätta för mig hvad som vederfarits dem i detta hänseende.»

— »Då säger jag, señor, genmälde Sancho, att hvad Ers Nåd företagit synes mig godt, och medelst detta knep kunna vi få kännedom om det vi önska veta; och, om det förhåller sig så att hon är dold bara för Ers Nåd, så är olyckan snarare er än hennes. Om emellertid fröken Dulcinea bara får ha hälsan och är glad, så vilja vi vara belåtna därmed och taga vår dag det bästa vi kunna, i det vi draga ut på de oss [ 96 ]beskärda äfventyren och öfverlämna åt tiden att göra sitt till, ty han är den bäste läkaren såväl för denna som för andra svårare krankheter.»

D. Quijote ämnade svara Sancho Panza; men han hindrades därifrån af en vagn som kom framkörande tvärt öfver vägen och som var full med de mest olika och besynnerliga personer och figurer man kunde tänka sig. Den som styrde mulåsnorna och skötte kuskens syssla var en djäfvul af ohyggligt utseende. Vagnen var öppen, gå att dagern sken in, utan något tak eller ens en flätad korgsufflett i dess ställe. Den första skepnad som visade sig för D. Quijotes blickar var Döden i egen person, fastän med människoansikte; bredvid honom såg man en ängel med stora, brokigt målade vingar; på andra sidan befann sig en kejsare med sin, som det tycktes, gyllene krona på hufvudet; vid Dödens fötter satt den gud som man kallar Cupido, utan bindel för ögonen, men med sin båge, koger och pilar. Där stod också en riddare, beväpnad från topp till tå, med undantag af att han hvarken hade stormhufva eller hjälm, utan en hatt, som rundtomkring var prydd med fjädrar af alla färger. Jämte dessa funnos flera andra personer med olika dräkter och utseenden. Allt detta, som så oförmodadt tedde sig för deras blickar, gjorde D. Quijote något bestört och fyllde Sanchos sinne med fruktan; men D. Quijote blef snart åter glad i hågen, emedan han trodde att här erbjöde sig för honom något nytt och farligt äfventyr, och med denna tanke och vilja att trotsa hvarje mötande fara ställde han sig framför vagnen och sade med hög och hotande röst: »Forman, kusk eller djäfvul eller hvad du är för något! dröj icke med att säga mig hvem du är, hvarthän du ämnar dig, och hvad det är för folk som du har i ditt vagnskrälle, hvilket snarare liknar Carons båt[4] än något af det slags åkdon som vanligen brukas.»

Djäfvulen, som nu höll stilla med vagnen, svarade härtill saktmodigt: »Señor, vi äro skådespelare tillhörande Angúlo den Stygges[5] sällskap; i dag, åttonde dagen efter Kristi Lekamens fest[6], hafva vi på morgonen, i en by som ligger bakom den där kullen, uppfört det andliga skådespelet Dödens Riksdag, och skola i eftermiddag uppföra det i den där byn som man kan se härifrån; och, emedan den ligger så nära och vi ville bespara oss besväret att kläda af oss och så kläda om oss, resa vi i samma dräkt som vi spela i. Den unge mannen här går klädd som Döden, den andre som ängel; den här frun, som är gift med direktören, såsom drottning; han [ 97 ]där borta som soldat, den andre som kejsare och jag som djäfvul, och jag är en af hufvudpersonerna i skådespelet, då jag i det här sällskapet alltid spelar de förnämsta rollerna. Önskar Ers Nåd veta ännu något mera om oss, så fråga mig och jag skall svara er på det noggrannaste; ty, eftersom jag är en djäfvul, så vet jag allt.»

— »På mitt hedersord som vandrande riddare, svarade D. Quijote, då jag såg denna vagn, trodde jag att något viktigt äfventyr erbjöde sig åt mig; men nu säger jag att man måste gripa företeelserna med händerna för att bli tagen ur sin villfarelse. Gån i Guds namn, godt folk, och firen er fest och sen till om I hafven något uppdrag att gifva mig, hvarigenom jag kan vara er nyttig, så skall jag utföra det beredvilligt och gärna; ty ända från barndomen har jag haft smak för utklädsel, och under mina ynglingaår följde jag alltid skådespelarna med längtansfulla blickar.»

Medan de på detta sätt samtalade med hvarandra, fogade ödet så att en af sällskapet, hvilken var klädd i en narrdräkt med många bjällror och som upptill på en käpp bar tre uppblåsta oxblåsor, närmade sig. Då denna löjliga figur kom i D. Quijotes närhet, började han svänga hit och dit med käppen, slå med blåsorna mot marken och under höga luftsprång låta sina bjällror klinga; denna spöklika uppenbarelse skrämde Rocinante till den grad att han började skena, utan att D. Quijote förmådde hålla honom tillbaka, och satte af utåt fältet med vida större lätthet än man någonsin kunnat tilltro hans knotiga benrangel. Sancho, som betänkte huru stor faran var för att hans herre skulle bli afkastad, hoppade af sin grålle och skyndade i största hast till hjälp; men, när han kom fram, låg riddaren redan på marken och bredvid honom Rocinante, som fallit omkull på samma gång som hans herre: den vanliga utgången och slutet på Rocinantes ystra vågstycken.

Men knappt hade Sancho lämnat sitt ök för att bispringa D. Quijote, förrän den danslystne djäfvulen med oxblåsorna hoppade upp på grållen och slog honom med blåsorna om öronen, hvarvid förskräckelsen och smällarna, mera än själfva smärtan af slagen, drefvo denne i vild flykt öfver fältet fram emot byn, dit skådespelartruppen begaf sig till festföreställning. Sancho såg sin åsnas fyrsprång och sin herres fall och visste icke hvilketdera af dessa båda nödfall han först skulle afhjälpa; men, eftersom han var en god vapendragare och trogen tjänare, segrade slutligen hos honom kärleken till hans herre öfver ömheten för hans åsna; ehuru hvar gång han såg [ 98 ]blåsorna svänga i luften och nedfalla på hans grålles länd, kände han ett sting i sitt hjärta och en dödsångest, så att han hellre skulle hafva önskat att slagen träffat honom själf midt på ögonen in minsta hårstrå af åsnans svans. I denna förlägenhet och bekymmer kom han springande till sin herre, där denne låg vida värre tilltygad än som var honom kärt, hjälpte honom upp på Rocinante och sade till honom: »Señor, djäfvulen har tagit vid min grålle.»

— »Hvad för en djäfvul?» frågade D. Quijote.

— »Djäfvulen med oxblåsan», svarade Sancho.

— »Då skall jag snart få fatt på honom, genmälde D. Quijote, äfven om han gömde sig med din grålle i helvetets djupaste och mörkaste fängelsehålor. Följ mig, Sancho; vagnen åker långsamt, och med dess mulåsnespann skall jag ersätta dig förlusten af grållen.»

— »Det besväret behöfver ni inte göra er, señor, återtog Sancho; Ers Nåd kan stilla sin vrede, ty, som det tyckes mig, har djäfvulen redan låtit grållen löpa, och han kommer nog tillbaka.»

Och så förhöll det sig verkligen; djäfvulen hade nämligen ridit omkull med grållen, för att härma D. Quijote och Rocinante, och gick sedan till fots emot byn, och åsnan kom tillbaka till sin herre.

— »I alla fall, sade D. Quijote, vore det skäl att bestraffa denne djäfvuls ohyfsade beteende på någon af personerna i vagnen, om det så vore kejsaren själf.»

— »Det skall Ers Nåd slå ur hågen, återtog Sancho, och följ i stället mitt råd, hvilket går ut på att man aldrig skall söka gräl med skådespelare, ty de få medhåll öfverallt. Jag har sett en skådespelare, som suttit i häkte för två dråp, gå fri och komma från saken utan alla kostnader. Ers Nåd skall veta att, eftersom de äro ett muntert och lustigt släkte, så gynnas de af hvar man, beskyddas, understödjas och värderas af hvar man, isynnerhet då de äro medlemmar af ett kungligt eller af öfverheten privilegieradt sällskap[7], ty allesammans eller åtminstone flertalet sådana likna prinsar med afseende på dräkt och hållning.»

— »Detta oaktadt, svarade D. Quijote, skall skådespelaredjäfvulen icke få gå och skräppa öfver hvad han gjort, om också hela människosläktet toge honom under sitt beskydd.»

Med dessa ord vände han sig om efter vagnen, som redan hunnit mycket nära byn, och skrek och ropade aflåtligt: »Håll, vänta, muntra, glada skara! jag skall lära er huru man be[ 99 ]handlar åsnor och andra djur, af hvilka vandrande riddares väpnare betjäna sig för att rida.»

D. Quijote ropade så högt att de på vagnen hörde och förstodo det, och, då de af orden slöto sig till den talandes afsikter, så hoppade i ett nu Döden ned från vagnen, och efter honom kejsaren, djäfvulen-formannen och ängeln; drottningen och guden Cupido stannade icke heller kvar, och alla togo upp stenar och ställde sig i en rad, redo att mottaga D. Quijote med de hvassa stenarna. När D. Quijote såg dem uppställda i en så manhaftig skara, med höjda armar och färdiga att med kraft slunga stenarna emot honom, höll han in sin Rocinante och öfverlade huru han skulle kunna angripa dem med minsta fara för sin person. Under det han sålunda höll stilla, kom Sancho till stället och, då han såg honom i beredskap att anfalla den välordnade truppen, sade han till honom: »Ack, det vore alltför stor galenskap att inlåta er på ett dylikt äfventyr! Betänk, nådig herre, att mot sådana bäckfrikadeller och hufvudskallenötter[8] finnes det intet försvarsmedel på jorden, annat än att smyga sig in under en metallklocka och gömma sig där. Äfven bör man taga i betraktande att det snarare är dumdristighet än tapperhet att en man ensam angriper en hel här, i hvilken Döden befinner sig och kejsare strida i egen person, och som består af goda och onda änglar. Och om öfvervägandet häraf inte kan förmå er att hålla er lugn, så må ni bevekas härtill af den visshet ni har att, om också de där människorna se ut som kungar, furstar och riddare, så finnes det likväl inte bland dem någon enda vandrande riddare.»

— »Ja, nu Sancho, sade D. Quijote, har du träffat rätta fläcken, som kan och skall förmå mig att frångå mitt redan fattade beslut. Såsom jag många gånger förut har sagt dig, kan och skall jag icke draga svärdet mot någon som ej är slagen till riddare. På dig, Sancho, beror det, om du vill utkräfva hämnd för den skymf man tillfogat din grålle; så skall jag från denna plats bistå dig med tillrop och goda råd.»

— »Det är inte skäl. señor, återtog Sancho, att utkräfva hämnd på någon, ty det tillhör inte goda kristna att hämnas oförrätter; dessutom skall jag nog utverka af min grålle att han öfverlämnar vedergällningen åt mitt godtfinnande, hvilket går ut på att i lugn och ro tillbringa de återstående dagar, som himlen ännu låter mig lefva.»

— »Eftersom detta är ditt beslut, genmälde D. Quijote, du hederlige Sancho, kloke Sancho, kristligt sinnade Sancho [ 100 ]och uppriktige Sancho, så låtom oss lämna dessa spöklika figurer i deras värde och åter börja sökandet efter bättre och förnämligare äfventyr, ty jag kan se på denna trakt att här icke kunna fattas många och mycket märkliga sådana.»

Därpå svängde han om sin häst, Sancho fattade sin åsna vid grimman, Döden med hela sin lätta skvadron återvände till sin vagn och fortsatte sin resa. Ett så lyckligt slut fick det grufliga äfventyret med Dödens vagn, tack vare det hälsosamma råd Sancho Panza gaf sin herre. Men denne vederfors dagen därpå ett nytt äfventyr med en förälskad vandrande riddare, hvilket var icke mindre förvånande än det föregående.




  1. Cervantes tar i sin D. Quijote ofta nog sina figurer och händelser direkt ur lifvet; men icke öfverallt kan detta påvisas så lätt som i detta kapitel. Las Cortes de la Muerte, Dödens Riksdag, är ett på sin tid berömdt andligt festspel (auto), som, begynt af Miguel de Carvajal från Placencia och slutadt af Luís Hurtado från Toledo, trycktes 1557 i sistnämnda stad med tillägnan till konung Filip den Andre. Styckets innehåll är i korthet följande: Då från alla håll inlupit klagomål öfver det sitt hvarpå Döden sköter sitt kall, låter denne genom sin härold, Tiden, kalla hela världen till en riksdag, på det folk må kunna andraga sina besvär, och han själf rättfärdiga sig. Under trumpetskall komma nu en biskop, såsom ombud för det andliga ståndet, en fåraherde, en riddare, en rik borgare, ett par röfvare, en tiggare, en nunna, en advokat, en läkare och många andra, bland hvilka — utmärkande för den tidens Spanien! — äfven infinner sig en indian-kazik, som berättar huru lyckliga och oskyldiga hans landsmän förr lefde som hedningar, och huru de nu, då de undfått kristendomens välsignelse, hemsökas af allt slags kval och förtryck. Sedan Döden afvisat alla klagomålen såsom obefogade, ställer han till sina riksständer en allvarlig anmaning att omvända sig i tid, innan uppståndelsens dag kommer; satan far i förtviflan ner i helvetet, och Luther, som till sluteffektens förhöjande helt oförhappandes miste uppträda, brännes på bål inne å scenen. Detta stycke, som innehåller många besynnerligheter, men äfven ställen af hög poetisk stämning, spelades för folket, såsom man kan se af föreliggande kapitel, ofta under tiden mellan 1550 och 1620, företrädesvis väl i smärre orter. — Dramatiska framställningar af andligt innehåll uppfördes ej längre i kyrkan eller på platsen där utanför, såsom fallet var i början, utan blott på gator och torg från en eller flera vagnar; dessa voro merendels omgifna af förhängen, och, när dessa drogos åt sidan, visade sig dekorationerna, sådana som pjäsen fordrade dem. Det är en vagn af detta slag, som i detta kapitel skådespelarna använda jämväl till en liten konstresa. L. Braunfels.
  2. Spanioren har svårt att sätta sig in i främmande seder och föreställningar, hvarför äfven sådant, som i ett eller annat hänseende stöter honom, a priori antages icke höra hemma i hans eget land; däraf det ofta förekommande talesättet: estamos aquí ó en Jauja (med varianterna en Flandes, en Francia) = äro vi här eller i Tosingeland (i Holland, i Frankrike)? för att uttrycka en ofta med harm blandad förvåning, ungefär som om man skulle säga: Hur kan ni komma fram med något dylikt? Hvad tänker ni på, som beter er (eller talar) på sådant vis? — Jauja, som ätminstone nu för tiden näppeligen torde förekomma annat än i det nyss anförda talesättet, betyder egentligen ett Eldorado, ett förlofvadt land för lättingar och dagdrifvare, där man ej behöfver arbeta, utan stekta sparfvar af sig själfva flyga en i munnen; det ligger således vägg om vägg med Tyskarnas af Hans Sachs så dråpligt skildrade Schlaraffenland.
  3. Ett liknande uttryck förekommer äfven hos andra äldre författare; men, då Sanchos ord innehålla ett rim, (ahora·llora), som ej finnes hos de andra, tyckes detta häntyda därpå, att på Cervantes’ tid tanken hunnit ikläda sig ordstäfvets form.
  4. Emedan nämligen folk af alla stånd voro samlade däri.
  5. En på Cervantes’ tid vida bekant teaterdirektör, som äfven författat dramatiska stycken och lefde omkring år 1580; han hade fått sitt tillnamn till skillnad från en annan Angúlo, hvilken var en utmärkt komiker.
  6. Den katolska kyrkan firar somliga fester under åtta dagar, och den sista kallas därför Octava.
  7. I början af 17:e århundradet var Spanien öfversvämmadt af kringresande »teaterband», som med hänsyn både till de uppträdande personernas vandel och deras sätt att uppfatta och framställa konsten lämnade mycket, ibland kanske allt öfrigt att önska. För att stäfja de häraf härflytande olägenheterna, förbjöds till en början allt uppträdande af dylika sällskaper; men, när detta icke hjälpte, gafs kungligt tillstånd åt ett inskränkt antal, först sex, sedan tolf, att göra teater i landsarten, och dessa särskildt befullmäktigade trupper kallades därför compañias reales eller de título. Hvad Sancho här säger om dessa kringresande skådespelare i allmänhet bestyrkes till alla delar af ett memorial, som af en sakförståndig person ingafs till Filip III; troligen har väl också någon verklig tilldragelse legat till grund för hvad han berättar om skådespelaren, som suttit i häkte för två dråp och ändå gick fri, ty under Filip IV, således ännu senare än på Cervantes tid, slapp en aktris Barbara Coronel genom sin onkels inflytande vid hofvet från dödsstraffet, ehuru hon mördat sin egen man.
  8. sopas de arroyo y tente bonete. Sopas äro brödbitar som blifvit doppade i vin, soppa eller dylikt, för att ätas; sopas de arroyo bli då sådana bitar eller stycken, som tagits ur en bäck, d. v. s. kiselstenar. Tente bonete förekommer eljest blott i talesättet á tente bonete, som betyder hårdnackadt, ihärdigt; här begagnar Cervantes det i en bokstafstrognare mening: häll fast dig, mössa! nämligen till skydd mot stenregnet.


←  Tionde Kapitlet Upp till början av sidan. Tolfte Kapitlet  →