Drömslottet/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Leslie Moores historia
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Leslie kommer
Besöket hos Leslie  →


[ 86 ]

XII.
Leslie kommer.

Leslie kom till drömstugan en kylig oktoberkväll, då den månskensbegjutna frostdimman hängde över havsbukten och likt silverband drog sig utmed strandängarna. Hon såg ut, som om hon ångrade sig, när Gilbert kom och öppnade, men Anne flög förbi honom, slog ned på den tveksamma gästen och förde henne in i triumf.

— Det var riktigt trevligt, att du tittade in just i afton, sade hon muntert. — Jag har kokat litet extra god knäck med mycket mandel i, och jag tänkte vi skulle sitta framför brasan och knapra den i oss och berätta historier. Kanske kapten Jim också får väderkorn av den brända sirapen och kommer hit! Egentligen är detta hans afton.

— Det tror jag knappt han gör, sade Leslie. — Kapten Jim är uppe hos oss. Det var han, som hade mig att gå hit, tillade hon halvt trotsigt.

— Då ska jag tacka honom särskilt, när jag råkar honom nästa gång, sade Anne och sköt fram länstolar till brasan.

— Jag menar inte, att jag själv inte var hågad att komma, försäkrade Leslie och blev röd om kinderna. — Det — har nog varit min avsikt att komma — men jag har ofta så svårt att slippa ifrån.

— Nej, det är klart att det ofta faller sig olägligt för dig att gå ifrån herr Moore, sade Anne i den naturligaste ton.

Hon hade bestämt sig för, att det nog vore bäst att någon gång emellan nämna Dick Moore som en faktor, varmed man måste räkna, och att icke absolut sky ämnet. Hennes fina instinkt hade lett henne rätt, ty Leslies sätt blev i en hast mera otvunget. Hon hade nog gått och undrat i sitt sinne, hur mycke Anne kände till hennes förhållanden, och nu förstod hon till sin lättnad, att några förklaringar ej behövdes.

Hon lämnade ifrån sig hatt och kappa och satte sig med en Iiten rörelse av flickaktigt välbehag tillrätta i den stora armstolen [ 87 ]bredvid Magog. Hon var prydligt och vårdat klädd, och den mörka dräkten livades som vanligt av ett stänk av körsbärsrött, denna gång en bandrosett under halsringningen. Det vackra håret blänkte likt spunnet guld i det varma brasskenet. Hennes havsblå ögon tindrade av gott lynne och skrattlust. För stunden, under inflytande av den lilla drömstugan och dess vänliga invånare, var hon åter en ung flicka — en ung flicka, som glömt det förflutna och dess bitterhet. Det lilla husets av minnen mättade luft och rena atmosfär omsvävade henne, hon värmdes av samvaron med två friska och glada ungdomar av hennes egen generation, och hon greps och rycktes med av omgivningens trollmakt. Fröken Cornelia och kapten Jim skulle knappt ha känt igen henne, Anne hade svårt för att tro, att detta var samma kyligt reserverade och fåordiga unga kvinna, som hon råkat på strandklipporna — denna temperamentfulla flicka, som talade och Iyssnade med ivern hos en hungrande själ och vilkens klingande skratt tycktes besläktat med all den oskyldiga munterhet, som under flydda år genljudit i det lilla huset.

Vilka längtande blickar Leslie kastade på de välfyllda bokhyllorna mellan fönsterna!

— Vårt bibliotek är inte vidare omfattande, sade Anne, men varenda bok vi ha är en vän. Vi ha samlat våra böcker under årens lopp, här och där, men vi ha aldrig köpt någon, förrän vi läst den och önskat läsa om den ännu många gånger.

— Jag har några böcker — helt få för resten — som tillhört min far, sade Leslie. — Dem har jag läst, tills jag nästan kan dem utantill. Några nya får jag just inte. Det finns en läsförening uppe vid The Glen, och jag är medlem — men människor ha så olika smak, det är så sällan jag får någonting, som jag verkligen läser med någon behållning.

— Vill du inte betrakta våra bokhyllor som dina egna, sade Anne. — Du är så hjärtligt välkommen att när som helst låna vad helst du önskar.

— Då kommer jag att fråssa, sade Leslie och såg på henne med en tacksam blick. Klockan slog tio, och hon reste sig motsträvigt.

[ 88 ]— Jag måste gå. Aldrig kunde jag tro, att det blivit så sent. Kapten Jim brukar alltid säga, att en timme, den förrinner lätt… Men nu har jag suttit i två — och o, så roligt jag haft! tillade hon helt uppriktigt.

— Kom då ofta! sade Anne och Gilbert.

De hade stigit upp och stodo invid varandra i skenet från brasan. Leslie såg på dem — unga, förhoppningsfulla, lyckliga, en nästan grymt åskådlig bild av allt det hon saknade och för alltid komme att sakna. Ljuset slocknade i hennes minspel och blick — den unga flickan försvann. Det var den sörjande, på sin livslycka bedragna kvinnan, som med ett litet frostigt löje tackade för inbjudningen och hastigt förkortade avskedet.

Anne stod och såg efter henne, tills hon slukades upp av den råkalla och dimmiga aftonens skuggor. Därefter vände hon med långsamma steg tillbaka till sin egen varma härd.

— Är hon inte söt, Gilbert? Jag kan inte se mig mätt på det håret. Fröken Cornelia säger, att det räcker henne ända till knäna. Ruby Gillis hade vackert hår — men Leslies är som levande — varje tråd därav är som levande guld.

— Hon är utomordentligt vacker, sade Gilbert med en sådan känsla och övertygelse i tonfallet, att Anne tyckte det kunde ha räckt med något mindre.

— Gilbert, skulle du tycka bättre om mitt hår, om det vore som Leslies? frågade hon med en viss ängslan.

— Jag skulle inte för allt gott i världen vilja ha ditt hår en nyans annorlunda än vad det är, sade Gilbert och lät försäkringen åtföljas av ytterligare ett par argument av annat slag. — Du skulle inte vara Anne, om du hade gyllene hår — eller hår av vad kulör som helst utom just —

— Rött, sade Anne med dyster tillfredsställelse.

— Ja visst, rött att ge färg åt din hy och dina stjärnögon. Guldhår skulle inte passa dig alls, Anne — drottning är du ändå, du råder över hela den här stugan och mitt hjärta till på köpet.

— Då får du berömma Leslie så mycket du vill, sade Anne ädelmodigt.