Drömslottet/Kapitel 13

←  Leslie kommer

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Besöket hos Leslie

Novemberdagar  →

XIII.
Besöket hos Leslie.

En skymningsstund en vecka senare beslöt sig Anne för att kila över fälten till huset uppe i pildungen för att göra ett litet återbesök. Det var en afton av grå dimma, som långsamt kommit drivande in från havet, lägrat sig över hamnen, fyllt dalsänkorna och sakta smög sig utmed det i höstens färger skiftande skogsbrynet. Genom den hörde man havet sucka och stöna. Fyra vindar hade nu fått ett annat utseende, och Anne fann det tjusande och lockande i all dess dysterhet, men det ingav henne därjämte en känsla av ensamhet. Gilbert var bortrest och skulle ej komma hem förrän efter ett dygn, han skulle vara med om ett läkaremöte i Charlottetown. Anne längtade efter en timmes förtroligt prat med någon flickvän. Kapten Jim och fröken Cornelia voro utmärkta var och en på sitt sätt, men ungdom drages dock till ungdom.

— Ack, om ändå Diana eller Pris eller Stella kunde kila in, och man kunde få sig en liten pratstund, så roligt det skulle vara! sade hon till sig själv. — Hu, en sådan kuslig kväll! Jag är säker på att alla fartyg, som någonsin seglat ut från Fyra vindar och gått i kvav, i natt kunde ses komma glidande in i hamnen med sina drunknade besättningar på däck, om dimmans täckelse plötsligt kunde dragas åt sidan. Jag har en känsla av, att den döljer otaliga hemligheter — jag tycker mig omgiven av vålnader av svunna generationer av folket här på orten, som titta på mig genom den grå slöjan. Om någonsin de döda invånarinnorna i det här lilla huset vända åter för att besöka det, skulle det vara just en afton som denna. Sitter jag kvar här längre, får jag se en av dem mitt emot mig i Gilberts stora stol. Hemtrevnaden är inte densamma som vanligt. Till och med Gog och Magog se ut, som om de spetsade öronen och hörde osynliga gästers fotsteg. Jag ska kila bort och hälsa på Leslie, innan jag skrämmer upp mig med dumma inbillningar, som jag gjorde förr i tiden med spökskogen. Jag skall lämna min drömstuga till fritt förfogande åt dess forna invånare. Min brasa ska hälsa dem välkomna — men måtte de bara ha gått, innan jag kommer åter, så stugan blir åter min. Men i kväll är jag säker på, att den är en mötesplats för gengångare från kyrkogården och havsbottnen.

Hon skrattade smått åt sina egna fantasier, men kände dock en rysning utefter ryggraden. Hon kastade en slängkyss till Gog och Magog och smög sig ut i dimman. Under armen hade hon en packe med nya tidskrifter åt Leslie.

— Leslie är tokig i böcker och tidskrifter, hade fröken Cornelia nyligen sagt, och hon får ju sällan eller aldrig se några. Hon har inte råd att köpa eller prenumerera. Hon är så fattig, att det rent av är en ynkedom, Anne. Jag begriper inte, hur hon kan dra sig fram på det där lilla arrendet. Hon beklagar sig aldrig, men jag må väl kunna se, hur det är fatt. Fattigdomen har legat över henne under hela hennes liv. Hon brydde sig inte om den, så länge hon var fri och hade ett mål att sträva för, men nu kännes den så mycket bittrare, tro du mig! Jag är glad åt, att hon föreföll så upplivad den kvällen hon tillbragte hos dig. Kapten Jim sa mig, att han hade fått trä hennes armar i koftan och trycka hättan ned på huvudet på henne och fösa henne ut genom dörren. Dröj nu du inte för länge med att gå på återbesök till henne. Gör du det, så tror hon det är, därför att du är rädd för Dick, och då kryper hon åter in i sitt skal. Dick är en stor och klumpig, oförarglig barnunge, men hans idiotiska grin och flin lägger sig på nerverna på somliga. Men Gud ske lov — jag har inga nerver att tala om. Jag tycker bättre om Dick Moore nu, än när han var klok — men det vill nu förstås inte säga så särdeles mycket. Jag var däruppe en dag och hjälpte Leslie, då hon hade storstök, och jag stod ute i köket och kokte munkar i en panna med flott. Dick hängde i min närhet som vanligt för att få smaka, och rätt som det är, tar han upp en alldeles het, som jag nyss fiskat upp ur pannan, och den släpper han ner på halsen på mig, när jag lutade mig fram. Ja vet du, Anne, det riktigt kittlade i fingrarna på mig att få ta kastrullen med det kokande flottet och hälla den över hans huvud — men man har ju Gud ske lov självbehärskning.

Anne skrattade åt fröken Cornelias vrede, medan hon hastade genom mörkret. Men skrattet tystnade snart — aftonen med dess hemlighetsfulla skräckstämning dämpade all munterhet. Hon kände sig ganska allvarlig till mods, när hon nådde huset bland pilarna. Tystnad rådde runt omkring. Den främre delen av byggnaden låg mörk och öde, så att Anne smög om hörnet och steg in genom en liten dörr, som från verandan ledde in till ett förmak. Där stannade hon ljudlöst.

Dörren stod öppen. Därinne, i det matt upplysta rummet, satt Leslie Moore med armarna utbredda på bordet och huvudet lutat mot dem. Hon grät hejdlöst — med låga, häftiga, krampaktiga snyftningar, som om någon ångest djupt inne i hennes själ höll på att arbeta sig ut. En gammal svart hund satt bredvid henne med nosen vilande i hennes knä och de stora trofasta ögonen fulla av stumt bönfallande sympati och deltagande. Anne drog sig bedrövad tillbaka. Hon kände, att gentemot denna sorg stod hon maktlös. Hennes hjärta svällde av en medkänsla, åt vilken hon ej vågade ge fritt lopp. Att gå in nu skulle vara detsamma som att för alltid stänga vägen för framtida hjälp och vänskap. En inre röst sade Anne, att denna stolta och inbundna natur skulle aldrig förlåta den, som ertappat henne under ett utbrott av tröstlös förtvivlan.

Anne gled ljudlöst ut från verandan och trevade sig fram över gården. Ett stycke längre bort hörde hon röster ur mörkret och såg ett matt ljussken skymta. Vid grinden mötte hon två män — kapten Jim med en lykta och en annan person, som hon förstod måste vara Dick Moore — en grovlemmad man, ganska korpulent, med ett brett och runt rödbrusigt ansikte och tom, irrande blick. Även i denna skumma belysning uppfattade Anne, att det var någonting abnormt med hans ögon.

— Är det ni, fru Blythe? sade kapten Jim. — Ni borde verkligen inte gå omkring ensam en kväll som denna. Ni kan gå vilse i dimman lättare än ni anar. Jag ska bara följa Dick in om dörren, så kommer jag sedan och lyser er över fälten. Jag ämnar inte låta doktor Blythe komma hem och ställa mig till svars för att jag låtit er gå rätt ner från Cape Leforces klippudde i tjockan. Det gjorde en kvinna en gång för fyrtio år sedan.

— Jaså, ni har varit och hälsat på Leslie, sade han, när han kom tillbaka.

— Det var min mening, men jag gick inte in, sade Anne och berättade, vad hon sett.

Kapten Jim suckade.

— Stackars liten! Stackars liten! Det är inte ofta hon gråter, fru Blythe — hon är så tapper och duktig. Hon måste känna det svårt, när hon gråter. Men en kväll som denna är särskilt påfrestande för en kvinna, som bär på en stor sorg. Det ligger någonting i luften, som liksom manar fram allt vad vi lidit — eller fruktat.

— Den är full av vålnader, sade Anne med en rysning. — Det var därför jag gick hit — jag ville trycka en mänsklig hand och höra en mänsklig röst. Här är så mycket icke-mänskligt i rörelse i afton. Till och med min egen drömstuga var full av sådant. Jag blev rent av utdriven… Därför flydde jag hit för att få sällskap av mitt eget kött och blod.

— Ni gjorde rätt, som inte steg in, fru Blythe. Leslie skulle ha tagit illa upp. Hon skulle inte heller ha tyckt om, att jag gått in med Dick, som jag hade ämnat göra, om jag inte mött er. Jag har haft Dick nere hos mig hela dagen. Jag låter honom vara hos mig så mycket jag kan för att lätta bördan en smula för Leslie.

— Är det inte någonting konstigt med hans ögon? frågade Anne.

— Lade ni märke till det? Jo, det ena är gråblått och det andra brunt — hans far hade det på samma sätt. Det var det, som sade mig, att jag hade Dick Moore framför mig därnere på Cuba. Det var minsann annars inte så gott att känna igen honom, avtärd, igenvuxen med tovigt skägg som han var. Jag förmodar ni har reda på, att det var jag, som fann honom och förde hem honom. Det där får jag nu alltid äta upp av fröken Cornelia — hon säger, att jag skulle ha låtit honom stanna där han var. Men däri kan jag inte vara överens med henne. Det var det rätta att ta hem honom — och då fanns det ju inget val… Det är inte tu tal om det. Men mitt gamla hjärta svider, när jag tänker på Leslie. Hon är bara tjugoåtta år, men hon har ätit mera bröd med tårar än de flesta kvinnor ha hunnit med vid åttio års ålder.

De vandrade en stund under tystnad. Omsider sade Anne:

— Vet ni vad, kapten Jim, jag har aldrig tyckt om att gå med lykta. Jag har alltid en så underlig känsla utav, att alldeles utanför ljuskretsen, just där mörkret tager vid, omges jag av en härskara av hemlighetsfulla och illasinnade väsen, som titta på mig ur dunklet med onda ögon. Jag har haft den känslan ända från min barndom. Vad är skälet? Jag känner det aldrig så, när jag befinner mig helt och hållet i mörker — när det tätt sluter sig omkring mig — då är jag inte det minsta rädd.

— Jag har själv ungefär samma förnimmelse, sade kapten Jim. — Jag tror, att när vi ha mörkret alldeles inpå oss, är det en vän. Men när vi liksom skjuta det från oss — vilja frigöra oss från det genom lyktans sken — då blir det fientligt. Men nu lättar tjockan. Som ni kanske märkt, så blåser det upp en frisk västlig bris. Stjärnorna komma att vara framme, när ni nått hemmet.

Det voro de, och när Anne åter trädde in i sin drömstuga, glödde den röda askan ännu på härden, och alla skrämmande tankar voro som bortblåsta.