Drömslottet/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Röda rosor
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Kapten Jim når bortom bränningen
Farväl till drömstugan  →


[ 238 ]

XXXIX.
Kapten Jim når bortom bränningen.

Äntligen, en dag i slutet av september, kom Owen Fords bok. Kapten Jim håde troget vandrat varenda dag till postkontoret vid The Glen i en hel månad i hopp om att den någon gång skulle ligga där till avhämtning. Men i dag hade han uteblivit, och Leslie bar hem hans exemplar tillika med sitt eget och Annes.

— Vi ska gå ner till honom med det i eftermiddag, sade Anne så glad och uppspelt som en skolflicka.

Vandringen ut till udden denna klara, ljuvliga afton framåt den röda vägen kring havsbukten var härlig. Solen sjönk ned bakom sandkullarna i väster, som begötos med ett flyktigt skimmer, och i samma ögonblick flammade det stora ljuset upp på det vita tornet ute på udden.

— Kapten Jim försummar sig aldrig ens bråkdélen av en sekund, sade Leslie.

Varken Anne eller Leslie glömde någonsin kapten Jims ansikte, sådant det tedde sig, när de gåvo honom boken — hans egen bok, omgestaltad och förädlad och dock så välbekant. På kinderna, som på senare tider varit så färglösa, sköt upp en livlig rodnad, och i hans ögon tändes er ungdomlig glöd. Men hans händer darrade, när han öppnade den.

Den hette helt enkelt »Kapten Jims upplevelser», och på titelbladet stodo tryckta de båda samarbetande författarnas namn, Owen Ford och Jim Boyd. Där ovanför sågs en fotografi av kapten Jim själv, stående vid dörren till fyrhuset och blickande ut över viken. Owen Ford hade »knäppt» honom en dag, medan han höll på att redigera anteckningarna. Kapten Jim hade märkt det, men han hade ej vetat, att fotografien skulle komma att användas som titelplansch på den blivande boken.

— Har man sett på maken, sade han, där står ju den gamla becktröjan livslevande på pärmen till en riktig, tryckt bok. Detta är den stoltaste dagen i mitt liv, flickor, måtte jag inte [ 239 ]bli högfärdsgalen på gamla dar!… Inte kommer jag att sova en blund i natt, inte! Jag ska läsa igenom hela boken, innan solen går upp.

— Då ska vi gå nu genast så att ni kan börja medsamma, sade Anne.

Kapten Jim hade hållit i boken och fingrat på den med ett slags förtjust vördnad. Men nu slog han ihop den och lade den åt sidan.

— Nej, pass, inte får ni gå, förrän ni druckit en kopp te med gubben, tyckte han. — Det kunde jag väl aldrig vara med om — eller vad säger du, Förste styrman? »Upplevelserna» springer inte ifrån mig. På dem — sammanförda och i läsbart skick — har jag väntat bra många år, och ändå var jag rakt inte säker på, att jag någonsin skulle få se dem… Nog har jag råd att vänta en stund till, medan jag har glädjen att se mina vänner omkring mig.

Kapten Jim gick omkring och pysslade med att få eld på fotogenköket och sätta på tevatten i kitteln. Så hämtade han fram bröd och smör och sin blekburk med småkakor. Men trots sin glada iver rörde han sig ej med sin vanliga raskhet och spänstighet. Hans rörelser voro långsamma och osäkra. Men Anne och Leslie erbjödo sig ej att hjälpa honom. De visste, att det skulle ha sårat hans känslor.

— Sån tur, att ni kom hit just i kväll, sade han och lyfte ut en tårta ur sitt skåp. — Lille Joes mamma skickade hit i dag en hel korg full med färska kringlor och ett par större kakor. Gud ske lov för att det finns snälla matgummor till i världen, det säger jag! Se på den här tårtan med sin fina glasyr och de instuckna valnötshalvorna! Det är inte ofta jag kan duka upp så här rara saker. Hugg in nu, flickor små, hugg in! Nu ska vi skåla i våra tekoppar för alla gamla kära minnen.

Flickorna »höggo in» med stor förtjusning. Teet visade sig vara en utomordentlig brygd, och lille Joes mammas tårta var någonting enastående i sitt slag — läcker och porös och med den raraste fyllning. Kapten Jim var den artigaste värd och lät aldrig sina blickar förirra sig bortåt det hörn, där boken skym[ 240 ]tade i all sin glans av resedagrönt och guld. Men när dörren slutligen stängts efter Anne och Leslie, förstodo de, att han styrde kosan rakt på den, och medan de vandrade hem, föreställde de sig, med vilket välbehag den gamle mannen bläddrade genom de tryckta sidorna, på vilka bilden av hans eget liv tecknats med verklighetens egna klara och varma färger.

— Jag undrar, vad han ska tycka om slutet — slutet, som jag gav Owen idén till, sade Leslie.

Hon skulle aldrig få veta det. Tidigt nästa morgon vaknade Anne vid det att Gilbert lutade sig ned över henne. Han var fullt klädd, och hans ansikte bar ett uttryck av ängslan.

— Har du fått sjukbud? frågade hon: yrvaken.

— Nej, Anne, jag fruktar, att det inte står rätt till ute på udden. Solen har varit uppe över en timme, men fyrlampan brinner ännu. Du vet nog, att kapten Jim alltid satt sin stolthet i att tända ljuset i samma sekund, som solen sjunker under horisonten, och att släcka det, så fort den går upp.

Anne reste sig förvirrad upp. Genom sitt fönster såg hon fyrens ljus matt blänka mot bakgrunden av den blånande morgonhimlen.

— Kanske han har somnat över boken, sedan han suttit och läst i den hela natten, sade hon ängsligt. — Eller kanske han blivit så intresserad av den, att han glömt fyrlampan.

Gilbert skakade på huvudet.

— Det vore inte likt kapten Jim. Jag går i alla händelser ditut för att se.

— Vänta en minut, så går jag med dig, sade Anne. — Jo, kära du, jag är tvungen, lille Jem sover en timme till ännu, och jag ska säga till Susan, att jag går. Du kan komma att behöva en kvinnas hjälp, om kapten Jim är sjuk.

Det var en ljuvlig morgon, dagen stod redan hög och blå, med ilande, vita skyar. Vikens vatten log och glittrade som en ung flicka, vita måsar seglade över dynerna, bortom udden och vågbrytaren bredde sig i en oändlig, blank vattenspegel, som sakta hävde sig. De långsträckta ängarna utmed stranden lågo där ännu helt daggfriska i det opalskimrande morgonljuset. Vinden [ 241 ]kom med ystra och glättiga kast från havet — ett sakta och melodiskt vågbrus började tona efter nattens ljuvliga tystnad. Omkring de båda, som med snabba steg vandrade framåt, öppnade sig en strålande värld av ljus, lycka och förnyelse. Hade ej det oförklarliga skenet utifrån tornet på udden väckt deras undran och farhågor, skulle promenaden varit härlig. Men nu saktade de sina steg och gingo tyst, betagna av fruktan.

Intet svar kom på deras knackning. Gilbert öppnade dörren, och de stego in.

Det gamla rummet var mycket tyst. På bordet stodo kvarlevorna efter den lilla supén kvällen förut. Fotogenlampan brann alltjämt på hyllan i hörnet. Förste styrman låg och sov, hoprullad i en ring i solskenet nedanför soffan.

Men på soffan låg kapten Jim, med händerna hopknäppta över den märkvärdiga boken. Den var uppslagen vid den sista sidan, och den vilade mot hans bröst. Hans ögon voro slutna, och över hans drag bredde sig ett uttryck av den mest fullkomliga frid och lycka — uttrycket hos den, vilken länge sökt och slutligen funnit.

— Sover han? viskade Anne med darrande röst.

Gilbert gick fram till soffan och lutade sig över den under några ögonblick. Därpå rätade han åter upp sig.

— Ja, han sover — gott, sade han stilla. — Anne, kapten Jim har nått bortom bränningarna.

De kunde ej avgöra så noga, hur dags han dött, men Anne trodde alltid, att hans önskan gått i uppfyllelse och att han fått gå bort, när morgonen grydde över viken. På dess lysande vågor av ljus hade hans ande låtit sig vagga genom den klara rymden, hän emot den hamn, där hans förlorade Margaret väntade honom, bortom både stiltje och stormar.