Drömslottet/Kapitel 38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Röda rosor
Kapten Jim når bortom bränningen  →


[ 232 ]

XXXVIII.
Röda rosor.

I den lilla stugans trädgård surrade bin och stodo augusti månads rödaste rosor i full blom. Den lilla stugans invånare vistades mycket ute i det fria, de åto gärna sina små supéer sittande i det frodiga gräset vid backen inne i den skuggiga vrån, och de brukade ströva omkring i det sammetslena ljusdunklet. En afton fann Owen Ford Leslie ensam där nere. Anne och Gilbert voro borta och Susan väntades visserligen just denna kväll, men hade ännu ej anlänt.

Himlen i norr stod opalskiftande och blekgrön över furutopparna. Luften var sval, ty augusti höll på att övergå i september, och Leslie bar en körsbärsröd schal lätt kastad över sin vita klänning. Tysta vandrade de vid varandras sida framåt de smala, vänliga, blomsterkantade sandgångarna. Owen måste snart resa. Hans ledighet var slut. Leslie kände sitt hjärta klappa våldsamt. Hon visste, att i denna älskade trädgård skulle de bindande ord komma att uttalas, som skulle besegla deras ännu utan några löften ingångna förbund.

— Vissa kvällar händer det, att en egendomlig doft bäres av vindfläktarna i den här trädgården — likt vålnaden av någon fin och svag parfym, sade Owen. — Jag har aldrig varit i stånd att upptäcka just den blomma, från vilken den kommer. Den är flyktig och hemlighetsfull och underbart ljuv. [ 233 ]Jag tänker mig gärna, att det är mormor Selwyns själ, som svävar ned på ett litet besök på den plats, hon höll så mycket av. Det bör finnas en hel skara vänliga andar kring det här lilla huset.

— Jag har bott under dess tak bara en månad, sade Leslie, men jag älskar det så som jag aldrig kommit att älska det stora huset där borta, där jag tillbragt hela mitt liv.

— Det här huset byggdes och helgades åt kärlek, sade Owen. — Sådana hus måste utöva ett visst inflytande på dem, som bo där. Och den här trädgården — den är över sextio år gammal, och sagan om tusen förhoppningar och fröjder står att läsa i dess blomkalkar. Somliga av dessa blommor ha faktiskt planterats av skollärarens brud, och hon har nu varit död i trettio år. Ändå blomma de varenda sommar. Se på dessa röda rosor, Leslie — hur de höja sig som drottningar över allt det andra!

— Jag älskar de röda rosorna, sade Leslie. — Anne tycker bäst om de skära, och Gilbert föredrar de vita. Men jag håller mest av de djupröda. De stilla en längtan i min själ på ett sätt, som ingen annan blomma gör.

— Dessa rosor äro mycket sena — de blomma, sedan alla de andra äro förbi — och de äga den mogna, den fruktbärande sommarens värme och själ, sade Owen och plockade några av de glödande, halvöppna knopparna. — Rosen är kärlekens blomma — det har världen erkänt sedan århundraden tillbaka. De skära rosorna äro den hoppfulla, den bindande kärlekens rosor — de vita äro den döda kärlekens — men de röda rosorna — säg, Leslie, vad betyder de röda rosorna?

— Den kärlek, som segrar och övervinner allt, sade Leslie sakta.

— Ja, den kärlek, som äntligen står invid sitt mål… Leslie, du vet — du förstår… Jag har älskat dig från den stund jag såg dig. Och jag vet, att du håller av mig — jag behöver inte fråga dig. Men jag vill ändå höra dig säga det — lilla älskade, visst vill du göra mig glad…

Leslie sade någonting med mycket låg och darrande röst. [ 234 ]Deras händer och läppar mötes, det var livets högsta ögonblick för dem, och när de stodo där i den gamla trädgården med dess svunna minnen av kärlek och lycka, smärta och saknad, stack Owen in i hennes glänsande hår den djupröda rosen, sinnebilden av den kärlek, som segrat.

Anne och Gilbert kommo omsider tillbaka, åtföljda av kapten Jim. Anne tände några trän av drivved i den öppna spiseln för att få se de mångfärgade lågorna flamma, och de sutto och språkade helt förtroligt kring brasan i en timmes tid.

— När jag sitter framför en drivvedsbrasa, faller det sig inte svårt för mig att föreställa mig, att jag är ung på nytt, sade kapten Jim.

— Kan ni tyda framtidens gåtor i elden, kapten Jim? undrade Owen.

Kapten Jim såg på dem alla med sin varma, goda blick, men sedan flyttade han den tillbaka och lät den dröja vid Leslies rosiga ansikte och glänsande ögon.

— Jag behöver inte titta i brasan för att läsa era framtida öden, sade han. — Jag ser lycka åt er alla — allesamman — åt Leslie och Owen Ford — åt vår doktor här och fru Blythe — och lille Jem — och andra små barn, som ännu inte äro födda,men som skola komma… Lycka åt er alla — men kom ihåg, ni undgå ändå inte era sorger och prövningar. De måste komma — inget hus, antingen det är ett palats eller en liten drömstuga, kan stänga dem ute. Men de skola ändå inte få övertaget, om ni möta dem tillsammans i kärlek och tro. Med dem båda som lots och kompass kan man möta vilka stormar som helst.

Den gamle mannen reste sig plötsligt och lade sin ena hand på Leslies huvud och den andra på Annes.

— Två rara, älskliga kvinnor, sade han. — Sanna och trofasta och pålitliga… Edra män komma att få heder av er — edra barn skola växa upp och nedkalla Herrens välsignelser över er under kommande år.

Den lilla scenen födde en sällsamt högtidlig stämning. Anne och Leslie böjde sina huvuden som för välsignelsen, Gilbert förde [ 235 ]hastigt handen över ögonen, och Owen Fords själfulla ansikte lyste som förklarat. Alla sutto tysta för en stund. Den lilla drömstugan lade ännu ett starkt och oförgätligt ögonblick till sitt förråd av minnen.

— Nu får jag lov att gå, sade kapten Jim långsamt till sist.

Han tog upp sin hatt och såg med en dröjande blick omkring sig i rummet.

— God natt allesamman, sade han, när han gick ut.

Anne, som med sitt känsliga öra uppfattat det ovanliga vemodet i hans avskedshälsning, skyndade till dörren efter honom.

— Kom snart tillbaka, kapten Jim, ropade hon, när han gick genom den lilla grinden, vars stolpar utgjordes av de båda resliga furorna.

— Tack för det! ropade han muntert tillbaka. Men kapten Jim hade suttit vid brasan i den lilla drömstugan för sista gången.

Anne gick långsamt tillbaka till de andra.

— Det gör mig så ont om honom, som nu ska gå alldeles ensam tillbaka till den där ensliga udden, sade hon. — Och där finns heller ingen som välkomnar honom. Jo, Förste styrman, om han är vaken…

— Kapten Jim är sådant gott sällskap åt andra, att man inte kan tänka sig annat än att han också är ett gott sällskap åt sig själv, sade Owen. — Men ofta måste han ju ha det bra ensamt. Nu i kväll var det över honom någonting av siare — han talade likt den, som fått någonting att förkunna… Ja, jag får väl lov att gå jag med.

Anne och Gilbert drogo sig helt grannlaga undan, men när Owen gått, kom Anne tillbaka. Hon fann Leslie stående framför de slocknande glöden av brasan.

— O, Leslie, jag vet — och jag är så rysligt glad, älskade min vän, sade hon och slog sina armar omkring henne.

 — Anne, min lycka skrämmer mig, viskade Leslie. — Den tyckes mig för stor för att jag ska våga tro på den — jag är rädd att tala om den… Jag känner det, som om den bara är en dröm bland alla andra drömmar i denna lilla stuga och kommer att försvinna, när jag går härifrån.

[ 236 ]— Du ska heller inte gå härifrån, förrän Owen hämtar dig. Du ska stanna hos mig, tills den tiden kommer. Kan du verkligen tro, att jag skulle låta dig vända tillbaka till det där ensliga, dystra gamla huset?

— Tack, käraste du! Jag tänkte just frågar dig, om det ginge an, att jag stannade kvar hos er. Jag riktigt har fasat för att flytta tillbaka dit upp — det skulle vara som att vända åter till det gamla livets kyla och ödslighet. Anne, Anne, en sådan vän du har varit åt mig — en rar, älsklig kvinna, sann och trofast och pålitlig — kapten Jim gjorde en riktig sammanfattning av dig!

— Han sade kvinnor — inte kvinna, smålog Anne. — Kapten Jim ser oss kanske båda genom sina speciella glasögon… Han håller mycket av oss och tror oss om gott. Och vi kunna ju åtminstone försöka att inrätta vårt liv så, att vi inte svika de goda tankar, han har om oss.

— Minns du, Anne, sade Leslie långsamt, att jag en gång sade — det var den kvällen vi första gången möttes nere vid stranden — att jag sörjde över att jag — bevars — såg en smula bra ut? Det gjorde jag också — då. Den tanken grodde alltid i mig, att hade jag sett ut, som folket gör mest, hade Dick aldrig tittat åt mig. Jag hatade mitt utseende, därför att det lockade honom till mig, men nu — nu är jag glad att jag har det. Det är allt vad jag har att bjuda Owen, men hans konstnärssjäl känner glädje däröver. Jag har den känslan, att jag ändå inte kommer alldeles tomhänt till honom.

— Owen älskar din skönhet, Leslie. Vem skulle inte det? Men det är orimligt av dig att säga eller tro, att det är allt, vad du har att skänka honom. Det kommer han att säga dig — jag behöver det inte. Men nu stänga vi väl och gå in. Jag väntade Susan tillbaka i afton, men hon tycks inte komma.

— Åjo, lilla doktorinnan, här är jag, sade Susan och uppenbarade sig helt oförväntat i köksdörren, och jag har gnott, så att jag nästan har gått liv och arida ur mig. De är ett duktigt stycke väg från The Glen och hit.

[ 237 ]— Välkommen tillbaka, kära Susan! Nå, hur står det till med din syster?

— Hon får sitta uppe, men gå kan hon förstås inte ännu. Och nu reder hon sig utmärkt bra utan mig, för hennes dotter har kommit hem under sin sommarledighet. Och det känns skönt att vara här tillbaka, doktorinnan lilla. Matildas ben var tvärs utav, det var ingen fråga om det — men tungan var det inget fel på. Hon, har Hållit på att prata ihjäl mig — ja, goa doktorinnan, jag tar inte tillbaka, så syster min det ä'. Hon har alltid haft ett så'nt fasligt munläder, och ändå blev hon gift allra först av oss alla. Inte var hon så värst hågad att ta James Clow, men hon ville inte göra honom ledsen, det är en sån hygglig och städad karl. Det enda, jag har att anmärka på honom, är att alltid, när han ska läsa bordsbönen, så börjar han med ett så hemskt stånkande, att jag alldeles mister aptiten. Fastän det händer ju, att den kommer igen. Och apperpå om karlar och äktenskap, goa doktorinnan, är det sant, att Cornelia Bryant också ska den vägen vandra och gifta sig med det här långhåriga vidundret, som kan skrämma både folk och fä lång väg?

— Ja, det är sant, Susan. Men han är så slätrakad och fin som helst nu.

— Ja, jag får säga, att det går underligt till här i världen. Goa lilla doktorinnan, jag har väl aldrig sagt ett ont ord om karlarna, och ändå kommer det ingen och friar till mig — nä, dom aktar — sig allt… Men Cornelia Bryant, som aldrig gjort annat än skällt på dem, hon behöver bara sträcka ut handen, så har hon genast en på gaffeln… Nej, som. sagt, det är en konstig värld vi leva i.

— Vi ha ju också en annan värld, det vet du nog, Susan.

— Åja, det förstås, sade Susan med en tung suck, men det vet väl doktorinnan, att i den varken ger man eller tager i äktenskap.