Drottning Margot/Kapitel 22
| ← XXI. Madame de Sauves våning |
|
XXIII. En nyomvänd → |
XXII.
SIRE, NI SKALL BLI KONUNG.
— Sire, sade René, jag talade om en sak som länge sysselsatt mina tankar.
— Om parfymer? frågade Henrik leende.
— Ja, just det, ers majestät… om parfymer, svarade René med en egendomlig betoning.
— Fortsätt, det är en sak som jag alltid varit mycket intresserad av.
René såg på Henrik för att söka läsa hans tankar. Men då han såg att detta var omöjligt, fortfor han.
— Det är så, ers majestät, att en av mina vänner har kommit hit från Florens. Denne min vän sysslar mycket med astrologi.
— Javisst, sade Henrik, jag vet att florentinarna äro förgiftade av den sjukan.
— Han har tillsammans med världens förnämsta lärde framställt horoskopen för Europas samtliga främste ädlingar.
— Åhå! utbrast Henrik.
— Och som huset Bourbon står främst bland de främsta… det härstammar ju från greven av Clermont, femte son till Ludvig den helige… kan ers majestät nog tänka sig, att ert horoskop måste finnas med.
Henrik blev alltmera uppmärksam.
— Kan ni erinra er horoskopet? frågade han med ett leende, som han försökte göra likgiltigt.
— Åh, svarade René, ert horoskop hör inte till dem som man glömmer.
— Verkligen? sade Henrik med ironi.
— Ja, ers majestät, enligt detta horoskop är ni bestämd för en den mest lysande framtid.
Den unge furstens ögon blixtrade ofrivilligt till, men denna blixt slocknade genast för att lämna rum för ett uttryck av den största likgiltighet.
— Alla italienska orakel äro smickrande, sade han, och smickrande är detsamma som lögnaktigt. Det säger kanske till och med att jag skall få föra befälet över arméer? Jag!
Han brast i skratt. En iakttagare, som varit mindre upptagen av sig själv än vad René var, skulle emellertid ha lagt märke till hur tvunget detta skratt i själva verket lät.
— Ers majestät, fortfor florentinaren helt oberörd, horoskopet utlovar ännu mer än det.
— Det utlovar kanske, att jag i spetsen för dessa arméer kommer att vinna stora segrar?
— Bättre upp, ers majestät.
— Så där ja, sade Henrik, vad var det jag sade… jag kommer att bli segrare.
— Sire, ni skall bli konung.
— Ventre-saint-gris! utbrast Henrik och undertryckte en häftig hjärtklappning, är jag inte det redan nu?
— Sire, min vän vet vad han lovar, det är ej nog med att ni skall bli konung, ni kommer att regera.
— I så fall, sade Henrik i sin vanliga raljerande ton, är det så att er vän behöver tio écus, inte sant? Ty en dylik profetia är ytterst anspråksfull, framförallt just nu. Nåväl, min käre René, eftersom jag inte är rik, skall jag ge er vän fem écus genast och de fem andra när hans spådom slår in.
— Ers majestät, inföll madame de Sauve, glöm inte att ni redan har lovat Dariole en hel del och akta er för att alltför mycket slösa med era löften.
— Madame, svarade Henrik, när det ögonblicket kommer, hoppas jag att man skall behandla mig som konung och att var och en skall vara nöjd bara jag håller hälften av vad jag lovat.
— Sire, återtog René, jag fortsätter…
— Jaså, sade Henrik, det är inte färdigt än. Om jag blir kejsare fördubblar jag beloppet.
— Sire, min vän har gjort om horoskopet här i Paris ock det gav samma resultat. Han har anförtrott mig en hemlighet.
— En hemlighet, som angår hans majestät? frågade fru de Sauve livligt.
— Jag tror det, svarade florentinaren.
Han söker efter orden, tänkte Henrik utan att i minsta mån komma florentinaren till hjälp. Det tycks som om det skulle vara svårt att få fram saken.
— Nå, tala då, sade madame de Sauve, vad rör det sig om?
— Det rör sig om, svarade florentinaren med tonvikt på varje ord, de rykten om förgiftning som under någon tid varit i omlopp vid hovet.
Henriks näsborrar vidgades. Men detta var också det enda tecknet till hans alltmera ökade intresse.
— Och er vän florentinaren, sade han, känner till de där förgiftningshistorierna?
— Ja, ers majestät.
— Men hur kan ni tala om en hemlighet som inte är er egen, René, i synnerhet som denna hemlighet är så ytterst viktig? frågade Henrik i så naturlig ton som möjligt.
— Det är så, att min vän begär ett råd av ers majestät.
— Av mig?
— Vad är det att förvåna sig över, ers majestät? Ni erinrar er väl den soldaten i Actium som begärde ett råd av Augustus angående en rättegång.
— Augustus var advokat, invände Henrik, men det är inte jag.
— Sire, då min vän anförtrodde mig sin hemlighet, tillhörde ers majestät ännu det kalvinistiska partiet och var dess högste chef, medan herr de Condé var den andre.
— Nå, vidare? sade Henrik.
— Min vän hoppades att ers majestät skulle använda sitt inflytande hos herr de Condé och förmå honom att inte vara fientlig mot honom.
— Ni måste förklara det där för mig, René, sade Henrik, om ni vill att jag skall förstå det.
— Ers majestät kommer genast att förstå det, bara jag säger ett enda ord: min vän känner till alla detaljer angående förgiftningsförsöket mot herr de Condé.
— Har man försökt förgifta prinsen av Condé? frågade Henrik med förträffligt låtsad förvåning. När hände det?
René såg på honom med fast blick och svarade endast.
— För åtta dagar sedan, ers majestät.
— Har han någon fiende? frågade Henrik.
— Ja, svarade René, en fiende som ers majestät känner och som känner ers majestät.
— Jag tror verkligen att jag hört talas om det, men jag minns inte detaljerna, som er vän berättat om, inte sant?
— Jo, man erbjöd prinsen av Condé en parfymdyna, men lyckligtvis var hans läkare just då hos honom. Han tog emot den för att pröva hurudan den var. Två dagar därefter uppstod en kräftartad svulst i ansiktet och. ett öppet sår spred sig där omkring. Det var priset för hans uppoffring eller följden av hans oförsiktighet.
— Ledsamt nog, sade Henrik, är jag nu till hälften katolik och har därför förlorat allt inflytande över prinsen av Condé. Er vän gör därför orätt i att vända sig till mig.
— Det var inte endast hos prinsen av Condé som ers majestät kunde gagna min vän med sitt inflytande. Även hos prinsen av Porcian, brodern till den som blev förgiftad…
— Vet ni vad, René, inföll baronessan, ni talar i kväll så att man kan bli riktigt rädd. Ni kommer olägligt med era förböner. Era parfymer äro bättre.
Därmed sträckte Charlotte ännu en gång ut handen efter sminkburken.
— Madame, sade René, innan ni fullföljer er avsikt att pröva på det där, bör ni höra vad elaka människor kunna åstadkomma därmed.
— Sannerligen, René, sade baronessan, ni är bra dyster i kväll.
Henrik rynkade ögonbrynen, men han förstod att René hade ett bestämt syfte som ännu inte kommit fram och beslöt att fortsätta detta samtal, som för honom innebar smärtsamma minnen.
— Nå, sade han därför, känner ni till detaljerna om förgiftningsförsöket mot prinsen av Porcian?
— Ja, svarade René. Man visste, att han varje natt brukade låta en lampa brinna bredvid sängen och förgiftade oljan, så att han kvävdes av lukten.
Henrik knöt händerna, som voro alldeles fuktiga av svett.
Förmodligen, sade han, känner er vän inte bara detaljerna av förgiftningen utan också dess upphovsman?
— Ja, och det är därför han ville veta om ers majestät har nog inflytande över prinsen av Porcian för att kunna förmå honom att förlåta sin brors baneman.
— Olyckligt nog, svarade Henrik, är jag ännu till hälften hugenott och har därför inte något inflytande över prinsen av Porcian. Er vän gör därför orätt i att vända sig till mig.
— Men vad tror ers majestät om de båda prinsarnas tänkesätt?
— Hur skulle jag kunna känna till vad de tänka och känna? Såvitt jag vet har inte Gud givit mig förmågan att kunna läsa i andras hjärtan.
— Ers majestät behöver bara gå till sig själv, sade florentinaren lugnt. Finns det inte i ers majestäts liv någon händelse som är tillräckligt sorglig för att kunna tjänstgöra som prövosten för graden av mildhet och försonlighet?
Dessa ord uttalades med ett eftertryck som kom till och med Charlotte att rysa. Det var en så direkt och så ömtålig anspelning, att hon vände sig om för att dölja hur hon rodnade och för att ej möta Henriks blick.
Henrik gjorde en kraftanstängning för att bibehålla självbehärskningen. Det hotfulla rynkorna i hans panna, som uppstått under florentinarens ord, utslätades åter, och han svarade.
— I mitt liv… en sorglig händelse… nej, från min ungdom kan jag endast erinra mig dårskap och lättsinne samt de mer eller mindre hårda prövningar som Gud pålägger oss.
René lade i sin tur band på sig.
— Men säg då, ers majestät, sade han, om ni vore bror till prinsen av Porcian eller son till prinsen av Condé och man hade förgiftat er bror eller mördat er far…
Charlotte gav upp ett lätt utrop och förde ånyo sminket mot sina läppar. René såg hennes rörelse men denna gång hejdade han henne varken genom ord eller åtbörder utan utropade endast:
— I himlens namn, ers majestät, vad skulle ni göra, om ni vore i deras kläder?
Henrik samlade sig, torkade med darrande hand kallsvetten ur pannan, reste sig upp i hela sin längd och svarade:
— Om jag vore i deras ställe och om jag vore säker på att bli konung, det vill säga på att bli Guds ställföreträdare på jorden, då skulle jag göra som Gud. Jag skulle förlåta.
— Madame, utropade René och ryckte till sig sminkburken ur madame de Sauves händer, var god och ge mig tillbaka den här asken. Jag ser nu att mitt bud har tagit miste när han lämnade hit den. I morgon skall jag skicka er en annan.