Drottningens val
| ← Karin de la Gardie |
|
DROTTNINGENS VAL.
I den runda kungasalen
uti Stockholms gamla slott,
Vid ett fönster, Sveriges Drottning
satt och såg mot himlen blott.
Under hennes fötter lågo
dystra häkten, mörka hvalf,
Men ej nådde henne klagan
från den nöd i djupet skalf.
Öfver hennes unga hufvud,
tornet högt mot himlen blå
Reste sin förgylda spira
med de trenne kronor på.
Tankfull hennes ande rycktes
mellan inre fröjd och qval:
Mellan hjertats rätt och äran,
göra måste hon sitt val.
Ute i det vilda kriget,
på Germaniens rika fält,
Spände, mellan rika byten,
unga Fursten sina tält.
Ärans tjusning, segerglädjen
stormade uti hans själ,
Och för prakten af sin lager,
bort han glömde hjertats väl.
Hastigt som ett irrsken glänste
i Furstinnans unga barm
Skenet af en nyfödd tanke,
glimmande men icke varm.
Dubbelkronan, snillets, bördens,
såg hon, i ett gyllne sken,
På en ädel jungfrus hjessa,
”makalös” och himmelskt ren.
Ingen segrens lager lyser
så som denna krona dock,
Då dess diamanter stråla,
i en ungdomsfyllig lock.
Hastigt fattade hon pennan:
snabbt den djerfva handen skref
Till det stolta hjertats hjelte
ett beslutsamt, hemligt bref.
”Hjertat kan så lätt förändras,
evigt kronans glans består.
För sin egen drömda lycka,
hjertat mer ej klappa får.”
Så i djerfva, stolta drömmar,
sänkte drottningen sin själ,
Och för ärans kalla tjusning
offrade sitt hjertas väl.
Men just hennes djerfva offer,
hvarmed ärans glans hon vann,
Efterverlden som den största
fläck på hennes minne fann.
