Du, Herre, ser och känner mig (1819)
| ← O Gud, som hämden hörer till! |
|
I det djupa, i det höga → |
| Diktad 1812. Nr 11 i 1819 års psalmbok. Texten bygger på Psaltaren 139. På Wikipedia finns en artikel om Du, Herre, ser och känner mig.. |
4) Allvetenhet och allestädesnärvarelse.
Dav. 139.
11. Du, Herre! ser och känner mig,
Mitt hjerta du rannsakar;
Min hvilobädd, min vandringsstig
Du alltomkring bevakar.
Hvad steg jag går, hvad råd jag hör,
Hvad föresats jag väljer;
Det ord, som på min tunga dör,
Den suck, jag hemligt sväljer,
Du vet och ser och täljer.
2. O blick, för klar, för underbar,
Att af min tanke följas!
Hvar, Herre! vill jag gå, o hvar,
Att kunna för dig döljas?
Ty, steg jag öfver molnens bädd,
Din glans mig der omflöte,
Och sjönk jag neder, stum och rädd,
I jordens djupa sköte,
Är du mig der till möte.
3. Och förd till hafvets andra strand
På morgonrodnans vingar,
Mig äfven der din starka hand
Upphinner och betvingar;
Och ginge jag, att skyla mig
I midnattsmörkrets dimma,
Skall vid en enda blick af dig
De svarta skuggors timma
I middags-klarhet glimma.
4. Förrn i min moders famn jag låg,
Förrn jag min fader visste,
Du alla mina dagar såg,
Den förste med den siste:
Hvart ljuft, hvart sorgligt ögonblick,
Som här min lott har blifvit,
Och mitt fördolda ödes skick,
Allt i din bok var skrifvet,
Långt innan jag såg lifvet.
5. O djup af nåd och majestät!
Jag skönjer, alla stunder,
Långt fler än sanden dina fjät,
Än stjernor dina under.
Jag dignar ner, för svag att dig
Ett värdigt offer bära;
Jag väcks — och lika hög är mig
Din vishet och din ära:
Och mig likväl så nära!