Storken
| ← Dufvan |
|
Stormfågeln → |
Så ser jag dig då här igen,
Välkommen stork, du gamle vän!
Ditt bo en helgedom oss var,
Som än du har på taket qvar,
Och vill du öka på ditt skjul,
Jag ger dig gerna än ett hjul.
Ja, önskar du en våning till,
Tag pinnar, ris, tag hvad du vill!
Då kunna sparfvarna också
Ett eller annat vindsrum få,
När flyende de söka hägn
För hök och korp, för storm och regn.
Välkommen hit med vår och sol,
Och, än en gång, tack för i fjol!
Här blef, se’n du oss öfvergaf,
Så mörkt, så tyst som i en graf;
Men nu, se’n dig vi återfått,
Skall här bli varmt och ljust och godt.
Tag nu som utkik in ditt rum,
Och klappra du, var aldrig stum!
Vi mycket ha att språka om,
Säg först, hvarfrån du sednast kom!
Du har väl på din långa färd
Sett halfva söderns sköna verld?
Har du i Senegal dig sänkt?
Har du på oss vid Nilen tänkt?
Du har väl nu sett panterdjur
Och krokodiler — eller hur?
Du palmens skugga sökt ibland,
Och trampat öcknens heta sand?
Men säg mig under sommarn ock,
Hur är det med det gamla skrock
Om barnen, som du hämtar ner
Från himlen och åt mödrar ger?
Och är det sannt, att storkar bli
Till slut ock menniskor som vi?
Jag läst det hos en gammal Grek,
Som skref på allvar, ej på lek;[1]
Men du förståndig är och klok
Och vet långt mer än mången bok.
Förtälj, förtälj! Jag höra vill,
Och sommarn knapt skall räcka till.
Men ingen hyra mer du får
Betala, när du från oss går,
Ej ägg, ej unge kasta ut,
Som förr du gjort, vid sommarns slut.
Vi äro längesedan qvitt,
Du bor hos mig nu hyresfritt.
Du ser ej lotosblomman här,
Men äng och gärden, löf och bär:
Här inga pyramider stå,
Men ringa tjäll med halmtak på;
Och Nubiens skatter här ej bo,
Men flit, förnöjsamhet och ro.
Så vaka öfver hus och gård
Och tag allt spädt uti din vård!
Låt orm ej hväsa i vår trakt,
Var hemmets tomte, hyddans vakt,
Och dela nu från takets höjd
Vårt hvardagslag, vår sommarfröjd!
- ↑ Aelianus omtalar en sägen, att, när storkarna blifva gamla, flyga de ut till öar i oceanen, der de förvandlas till menniskor af ett eget fromt slag. För egen del yttrar han sig ej kunna annat än sätta tro dertill.