Elfkarleby Fall (Blandade sånger)
| ← Den Gamle |
|
Maria wid Femton år → |
Elfkarleby fall.
Elfkarlen sitter på stupans fall,
Med bleknad kind;
Och rifven far locken, ett silfversvall,
För nordanvind;
Den far som ett snömoln, en glittersky,
En skummig by,
Utöfver den glänsande pannans ny.
Hans mantel skimrar, så ljus och klar,
Som himlen sjelf;
Han högt på sin skuldra den fästat har:
En ljusblå elf;
Och manteln är väfd som af vattrade band;
Från strand till strand,
Den fladdrar, från skuldran, i Dalaland.
Men långt uti vester, i drägter blå,
Stå jättar tre,
Och Svucku och Städjan och Rin också
Benämnas de;
De stått der, se’n verlden af stapeln lopp,
I topp vid topp;
Men Elfkarlens mantel de bära opp.
Dock Elfkarlen skakar sitt hufvud nu,
Der gnistrar gull!
Och blicken klyfver en sky itu
Af stjernor full.
Det tycks som han fattat, ifrån en Gud.
Ett mägtigt bud,
Och harpan han griper: hvad magt, hvad ljud!
Och vågiga harpobågan, som står
Bredvid hans arm,
Ack, ända upp under skyarna når
Dess silfverkarm;
Men marmornefoten ej öga ser,
Allt mer och mer
Den skjuter i fraggande djupet ner.
Men strängarna darra, ha! se det svall,
Vid toners brus,
Det är ej ett vatten, men stränga fall
Af eld och ljus!
En strålande brygga, för tonerna gjord,
I högan Nord,
Som spänner sig djerft mellan himmel och jord.
Som klingar i mägtiga tonfall, om
De gamla fjäll
Och hvarje tonfall, det låter som
En åskas skräll.
Det klingar om oldtidens hjeltar grå
Och bragder då:
Hvad kämpar och under ur kumlen stå!
Du vandrande nordbo! din väg är fri —
Kom hit derför;
Och var du ej tjusad, du skall det bli —
Blott se och hör!
Då tonerna rulla, med härlig magt,
Från trakt till trakt,
På Sverges Nordmanna-Harpa, gif akt!