Den Gamle (Blandade sånger)
| ← Natten |
|
Elfkarleby Fall → |
Den Gamle.
För mig en högväxt gubbe med silfverlockar stod,
Så vänlig han mig tycktes, så öppen och så god;
Men skarp var dock hans panna och skarpt hans öga var,
Och hör, hvad gubben talte: hans stämma var så klar.
"Det är ett mål af hvila, som jemt du hinna vill;
Det är ett slut af oro, din ande sträfvar till;
Men hinner du det äfven, hvad svarar du mig? Nej!
Det mål, du famnar efter, nå dina armar ej.
Sträck ut dem emot himlen och du skall skyn blott nå;
Sträck dem kring jorden, famnen — en dimma famnar då.
För många dolda magter är menskans lif en lek:
Och intet mål det finnes, som ej är fullt af svek.
Och dock hon höres tala om önskningar och hopp,
Ehuru verlden läser blott deras dödsdom opp;
Och dock sin framtid räknar hon ur hvar snabb minut,
Fast jemt erfarenheten hvar räkning stryker ut.
Uti det mål hon drömmer, hon tror all sällhet bo,
Men diktad utaf drömmar är denna menskans tro;
Igenom land af skuggor hon vandrar steg för steg,
Och i den djupsta skugga, der slutar hennes väg.
Den ena stunden famnar den andra lifvet om,
Och hvarje mål försvinner då du det nära kom.
Inbillad är hvar sällhet, du griper med din arm,
Men evig oro brinner blott djupt uti hvar barm.
Dock, yngling, om jag krossat ditt hjerta med mitt tal,
I vilda stormen sjunger ock mången näktergal,
Och fram i blixtens härjning en ljusets stråle går;
Och mellan vinterns drifvor bor mången dröm om vår. —
Fanns ej den djupa oro, ej något lif det fanns,
Fanns ingen strid i verlden, då fanns ej ärans glans:
Ur höghvälfd barm af oro hvar mägtig handling går,
Och striden med sin klinga till riddersman den slår.
Om någon sällhet hunnes, jag sköte från mig den,
Det är för sträfvan till den, hvarför jag lefver än;
Och ingen sällhet, yngling, är hög och härlig, så
Att icke sträfvan till den är skönare ändå.
Om önskan kunde fyllas, om målet kunde nås,
Den bästa kraften skulle inom din barm förgås.
Blott djerfsint önskan grunden för högsta handling var,
Och kraft och snille äga ej bättre fosterfar.
Men låt de skuggor hvälfva omkring din fot och blick,
Till grafven ännu ingen af alla vilse gick,
Ju mera stormen hviner, dess högre vågor gå!
Ju mera anden pröfvas, så växer den också!"
Så talade den gamle och från min blick försvann;
Men mycken vishet sedan uti hans ord jag fann.
Ej ögonblickligt mägtar man allting att förstå;
Men hvad som lifvet pröfvat jag tror och lefver på.