En Episod från kriget i Tyskland under åren 1813-1814
| ← Minne af ett besök hos en utmärkt Vetenskapsman |
|
Zeipel, Carl von → |
En Episod från kriget i Tyskland under åren 1813—1814.
Vi begifva oss till dispositionerna efter bataljen vid Dennewitz, på hvilka mycket berodde, huruvida Wallmoden och Tettenborn samt Vegesack skulle i Meklenburg kunna afslå Davoust’s med Dankarnes tillhjelp började manövrer, i sammanhang med Gerard’s utfall från Magdeburg. Carl Johans dispositioner härvid voro till någon del visserligen äldre, men fordrade likväl komplettering genast efter den lyckade affären vid Gross-Beeren, sedan man erfarit, att Gerard alfvarsamt rört på sig, och att Davoust infallit i Meklenburg. Dessa dispositioner äro, enligt min tanka, nästan bland de märkligaste under hela fälttåget, och visa Carl Johans omfattande härförare-blick, på en gång som en försigtig General, och en liberal ordnare af ett hotadt lands försvar. Må man blott läsa hans Correspondens med Wallmoden och Tettenborn, och man skall deruti finna en mängd djupsinniga reflexioner i afseende på användandet af fri-corpser och landtstormar, såsom stöd för Armé-fördelningarnas operationer — ett ämne, som låg honom synnerligen om hjertat — samt att han icke lät hänföra sig af sin första framgång till att våga försöket att gå öfver Elben förr, än han hade hela landet bakom sig i möjligaste måtto organiseradt. Han insåg väl, att Davoust och Gerard, sedan de fått kunskap om utgången vid Gross-Beeren, redan voro för långt framryckta för att kunna hufvudstupa kasta sig baklänges, utan att de, för bibehållandet af sin krigsära, endast måste tvingas dertill, samt att de kunde komma att stadna i ansvar såväl för dröjsmålet med deras rörelser, som för saknad beslutsamhet att, innan Carl Johan hunnit samla sina spridda corpser, gå löst på det öppna Berlin.
Flera Tyska oförvillade militära författare, och synnerligast den, Tettenborn vid alla tillfällen åtföljande, ärlige Warnhagen von Ense, omtala såsom en förklaring af Davoust’s försigtighet under dess infall i Meklenburg, att Davoust var i den fullkomliga öfvertygelsen, att han här hade Carl Johan sjelf framför sig, i följd af de vidtagna dispositionernas ändamålsenlighet, och att han ville undvika att kompromettera sig med denna motståndare, som från deras fordna gemensamma krig varit en hans antipod och personlige ovän. Måhända har i denna den beskedliga Warnhagens uppgift litet skryt för dess chefs räkning äfven härvid ingått, men märkligt är likväl det allmänna förtroendet till Carl Johans conceptioner, hvilket i hela Norra Tyskland gällde lika bland både vänner och fiender, äfven då desamma icke kunde af mängden på förhand förstås. Att de emellertid fullkomligt kunde uppfattas af Tettenborn, Wallmoden och den utmärkt raske Tschernischeff var en allmänt känd sak, hvarför Carl Johan också merändels gaf dem nästan oinskränkt frihet att handla på egen hand, då deremot de öfrige Generalerne, jemte deras underlydande, alltid fingo bestämda, detaljerade instruktioner.
Den gamle sjuttioårige, men likväl utmärkt raske, General Wobeser, som hade varit Ordonnance-Officer hos Fredrik II:e, sade, då han läste Carl Johans honom gifna ordres: ”att de, i anseende till deras klarhet äfven i detaljer, voro fullkomligt lika med den store Konungens instruktioner” — något som jag påminner mig, att jag icke allenast under fälttåget hörde berättas med Wobesers egna ord, såsom då serdeles mycket inverkande på de sammandragna Arméernas opinion öfver sin härförare, emedan den gamle Generalen bland trupperna hade ett stort anseende; utan nu äfven finner åter upprepadt af Carl Johan sjelf i noten till sidan 128 af dess Receuils des Ordres etc. och tror jag mig också kunna ana hvar den gamle Generalen hemtat detta sitt omdöme öfver Fredrik den stores likhet i föreskrifter med Carl Johan, nemligen uti den Preussiske Konungens hemliga instruktioner för sina officerare under Bayerska Successions-kriget — en liten bok, äfven på svenska 1784 öfversatt, som förtjenar att med uppmärksamhet läsas af hvarje ung militär, såsom en förträfflig förberedelse innan man begifver sig ut i ett aktivt krig, och såsom i många hänseenden tydligare, än de flesta sednare utgifna råd och reglementen.
När underrättelsen slutligen ankom till Davoust, att han alldeles icke haft Carl Johan emot sig, hvilken undertiden, just i anledning af detta hans dröjsmål, hade vid Dennewitz afslagit Neys och Oudinots förnyade anfall på Berlin — ty Gerard hade nemligen genast efter affären vid Gross-Beeren blifvit kuggad och inkörd i Magdeburg, samt förmodligen i följd häraf först så sent kunnat gifva Davoust underrättelse om krigets oförmodade vändning, helst båda dessa herrar voro omsvärmade af kossacker, som afbröto all gemenskap dem emellan — tog Davoust genast sitt parti att åter vända om till sina förra positioner vid Hamburg och vattendragen i Meklenburg, mellan Elben och Östersjön, under förebärande att några vid Gross-Beeren vunna fördelar föranledt detta hans återtåg, men likväl tillika förklarande, att han nog skulle komma tillbaka igen — hvilket dock sedermera uteblef. Han förföljdes nu emedlertid ganska försigtigt af Tettenborn och Wallmoden; och, ehuru man aldrig försökte att anfalla honom, omgafs han likväl så tätt och noga af djerfva kavallerister med detacherade jägare och andra lätta trupper, att till och med gemenskapen med hans i Meklenburg spridda stridskrafter blef honom afskuren, och detta så komplett, att han nästan fann sig isolerad från hela den öfriga verlden med alla dess nyheter och händelser — af hvilka han icke fick någon annan kännedom, än den Tettenborn fann för godt lemna honom i form af förvillande, till och med tryckta, bulletiner af sin egen fabrik, och med hvilka för öfrigt båda dessa herrar sökte inpudra hvarandra och de dem omgifvande menniskorna, hvilka ej voro initierade i deras politik och detta deras nyttiga lögners spridande.
Man manövrerade sålunda i vestra delen af Norra Tyskland, under Tettenborns och Wallmodens auspicier, på Napoleons vanliga vis, både med pennan, trycksvärtan och svärdet, samt med lögnaktiga bulletiner och tidningspressen — lälsk i åminnelse som vanligt — utan att Davoust märkte oråd förr, än han från Frankrike erhöll flygblad af Tettenborns tillverkning, vanställande hans förhållande och företag, samt innehållande satirer öfver hans person, hvilka han behöfde vederlägga för dem, som ännu trodde på honom och hans för- måga att reda sig utur den, oftast af honom sjelf begagnade, snara, i hvilken likväl nu just han sjelf råkat falla. Under allt detta beskref Carl Johan, uti sanningsenliga bulletiner, hvad han gjort och vunnit, och hvilka tryckta autentika handlingar omsorgsfullt spriddes öfver allt i landet, äfven bland Davousfs trupper, och föranledde pa detta sätt jemte de af den Tettenbornska fabriken en mängd förvexlin- gar, jemte en tidnings-polemik på sidan af de verkliga hän- delserna, som företer de löjligaste qui pro quo, man någon- sin sett. Allt detta är, i sammanhang med berättelsen om Tettenborns mera militära manövrer intill fälttågets slut, af den ärlige Warnhagen på det omständligaste beskrifvet. De äfven af honom för öfrigt berättade skärmytslingarne och de- taljaffärerne kunna numera icke för oss hafva något egent- ligt intresse; men hans framställning af, huru Tettenborn be- gagnade sina kossacker, samt med dem uträttade nästan otro- liga saker, kommer deremot att ständigt hafva ett stort värde för alla tiders och alla länders organisatörer, hvilka tro sig böra se i det förflutna, för att fast kunna stadga sitt om- döme öfver det närvarande eller kommande.
