Minne af ett besök hos en utmärkt Vetenskapsman
| ← Wingård, Johan af |
|
En Episod från kriget i Tyskland under åren 1813-1814 → |
Minne af ett besök hos en utmärkt Vetenskapsman.
Det är en stor lycka för en gammal man, att med temmeligt själslugn kunna blicka tillbaka på sin förflutna lefnad, och i minnet kunna lefva den om igen! Så är verkliga förhållandet med mig, som med tacksamhet mot Försynen dagligen njuter deraf; och jag känner tillika, huru denna dyrbara skänk betydligt mildrar dessa ålderdomens vanliga krämpor, hvilka eljest ofta minska sinnets spänstighet, och göra att man, äfven i mera än en ökad pratsamhet, — som man säger — öfverlefver sig sjelf.
Man har af mig begärt någon liten uppsats, eller någon hittills otryckt episod af mina Minnen, för att införa det i ett häfte af ”Nordstjernan”. Då jag nu ej kan göra anspråk hvarken på vitterhet eller skaldskap, men man likväl synes hafva fästat någon uppmärksamhet vid mitt sednaste skriftställeri, vill jag i och för detta ändamål blott såsom Minnesskrifvare — hvaruti jag nästan börjar tro mig hafva lyckats — här berätta om ett för mig ganska angenämt besök, som dessutom påminner mig om min bekantskap med tvenne, nu bortgångna, frejdade män inom vetandets verld.
Under mitt vistande i England år 1808 ankom till Svenska beskickningen i London från Professorn Berzelius ett af honom nyligen utgifvet Chemiskt arbete, med anhållan att detsamma vid lägligt tillfälle måtte aflemnas till Professor Davy. Jag åtog mig nu detta bestyr, och infann mig med böckerna under armen i hans hemvist, samt insläpptes genast uti dess Laboratorium, hvars storlek och den ordning, som, oaktadt den nästan otaliga mängd saker, hvilka på bord, hyllor och bänkar funnos placerade, likväl der rådde, till en början förvånade mig. Uti den stora salen, omgifven, som jag trodde, af en stor hylla med böcker i en rad, fanns ingen mer än en så kallad Auskultant, som sysselsatte sig med att röra i koppar, burkar och trattar, samt att på bredvid liggande papperslappar anteckna sina observationer. Hos denne man anmälte jag min önskan att få träffa Herr Professorn sjelf, samt nämnde, det jag var en Svensk Officer, som hade några böcker att lemna honom. Jag bekänner, att jag väntade mig ett buttert, om icke snäsigt, svar, så sysselsatt fann jag honom, under det han knappast lyfte upp ögonen från sitt arbete — så vanligt hos lärda, som icke gerna vilja afbrytas i sina sysselsättningar eller i fortsättningen af sin tankegång. Men alldeles motsatsen inträffade — han helsade ganska höfligt, gick genast bort till en klocksträng och ringde på en betjent, som i livrée kom in och erhöll en mycket omständlig anmälan att till Professorn framföra. Jag anvisades emellertid en stol, under afvaktan på Herr Professorns ankomst, eller, om jag så fann för godt, att bese rummet med dess innehåll, under ursäkt att den unge mannen, såsom sysselsatt, icke kunde hafva nöjet för mig visa och beskrifva detsamma, hvilket han likväl förmodade, att Professorn sjelf skulle göra, om jag vore chemist, eller eljest road af att taga kännedom af dylika saker.
Jag teg, och såg mig omkring, väl vaktande mig att förråda min okunnighet, men i tysthet suckande öfver, att jag för tidigt gått från mina lärare i detta ämne, Professorerne Sjösten och Schwartz vid deras privatkollegier och föreläsningar, samt bäfvade för att snart nog komma att stå inför ett af verldens ljus, utan att dervid ens våga svänga omkring mig med fraser, hvilka vanligtvis för en stund åtminstone pläga kunna dölja okunnigheten. Jag antog emedlertid en mycket förståndig mine, under det jag tittade här och der på burkarnas och flaskornas etiketter.
Något hvar kan nu föreställa sig min förlägenhet, då en ung, ytterst elegant klädd pojke, hvilken jag ännu, när jag vill, ser framför mig, i frack, kort väst, blåa tricots-pantalonger och skor, samt en vårdslöst knuten silkesduk med långa hängande snippar kring halsen, inkom och gick emot mig, samt utan att säga ett ord, noga inspekterade min klädsel, för att efterse, om den var vederbörligen gentlemanlike. Litet smått förargad öfver denna mönstring, yttrade jag, det jag önskade träffa Professor Davy, för att till honom aflemna några böcker från Sverige; hvartill den i mitt tycke något för djerfve inspektören svarade! ”ja — jag vet det”. Förbluffad, som man väl kan föreställa sig, tog jag härvid mekaniskt ett par steg tillbaka och började nu i min ordning att betrakta honom från hufvudet till fotabjellet. Småskrattande öfver denna min synbara förvåning, sade han då: ”Min herre tycker väl, att jag ser något ung ut?” Hastigt replikerade jag: ”ja — för att redan hafva vunnit en så stor Europeisk ryktbarhet”. Med en verkligt graciös mimik och en glädtighet, som förrådde, det han tyckte om smickret, tillade han: ”I Ert land föreställen J Er kanske, att man nödvändigt behöfver vara bedagad, för att på erfarenhetens väg hafva samlat några fakta i sin vetenskap — kanske till och med vara försedd med peruk”. Härvid skrattade vi båda rätt hjertligt; då jag svarade: ”icke så alldeles, men nog fästa vi vid begreppet af en lärd man en viss allfvarsamhet, och, om jag så får uttrycka mig, urmodighet;” hvarmed jag gaf honom ett litet stickord för hans utmärkta klädsel. Jag aflemnade nu — för att sålunda komma ifrån munhuggningen med den sprittande, liflige mannen, med hvilken jag icke fann rådligt att söka mäta mig i repartier, — Berzelii böcker, och omtalade att de ankommit från honom till den Svenska legationen, för att öfverlemnas till Herr Professorn, tillika med dennes vördsamma helsning, samt att jag åtagit mig bestyret härmed, för att på detta sätt få äran göra Professorns bekantskap. Han sade då: ”jag känner ganska väl, att Berzelius är en särdeles skicklig och arbetsam chemist, och ni har äfven flera utmärkta naturforskare i Ert land; men, om Ni skrifver honom till, eller reser hem, så säg honom, jemte det Ni framför min tacksägelse för den äran, han gjort mig, att sända mig sina böcker, att han skall låta öfversätta, hvad han skrifver, på Engelska eller Fransyska, ty i annat fall tillegna vi oss, såsom om han aldrig fanns till, som god pris, hvad han upptäcker eller utgifver i det aflägsna Sverige och på sitt lands föga kända språk. Er store Linné var ju länge mindre känd i Sverige, än i Europa, derföre att han på latin skref för den Europeiska allmänheten; och så gjorde i fordna dagar ju alltid Edra utmärkta landsmän, hvilka förvärfvat sig ryktbarhet. För all del bed honom derom; ty, enligt hvad jag hört berättas om hans arbetsamhet och hans ljusa åsigter, så kommer han att gå längre, än mången annan, och skall i en framtid värdigt representera Er nation inom vetenskapernas republik.”
Derefter frågade han mig, om jag var chemist eller naturforskare i allmänhet, hvarvid jag drog en djup suck, och svarade: ”Nej — jag är endast Soldat och egentligast Artillerist, som visserligen genomgått en examen i den ringa del af Chemien, som i och för detta erfordras, men som sedermera icke haft tid att egna min uppmärksamhet åt detta ämne, såsom icke egentligen hörande till min metier”. ”Säg icke så,” sade han hastigt; ”Ert yrke hvilar i många fall på chemien, och jag förmodar, att det skulle roa er att se en del af våra sednare upptäckter, hvilka dermed kunna hafva gemenskap. Se här, till exempel, skall ni få se effekten af den största galvaniska stapel, som finnes i verlden”. Han tog nu en ståltråd, tjock som en tretumsspik, hvilken stod i gemenskap med den der stora hyllan, hvilken, som jag nämt, omgaf hela salen, och hvilken jag trott innehålla en ofantlig samling böcker i qvartformat, rörande alla möjliga upptäckter i naturvetenskaperna, men som ej bestod af någonting annat, än galvaniska plåtar, stående i en fuktig ränna eller ho. Jag bekände nu detta mitt misstag, och leende sade han, att jag ej var den ende, som ansett den stora maschinen för en prydlig bokhylla. Men om ock en så stor samling böcker visserligen kunnat innehålla mycken visdom, så innehöll dock denna maschin, som han här med stor kostnad för Royal Institution's räkning uppställt, upptäckten af en stor sanning, hvilken ännu är svår att för flertalet af menniskor förklara. ”Ni skall åtminstone här få se ett bevis på dess kraft,” tillade han; hvarvid han fattade i en tjock ståltråd, och satte densamma i gemenskap med den galvaniska apparaten, hvarmedelst uppkom en ljus låga, så stor och klar som af en vanlig vaxstapel, hvars tjocklek ståltråden äfven ägde. För att ej härvid förråda min okunnighet, gick jag ej in i några frågor, utan betraktade under tystnad såväl detta, som mycket annat, hvilket han behagade visa mig; hvarefter jag, då han såg på sin klocka, bockade mig, tackade för hans utmärkta artighet, och gick min väg.
Då jag kom hem, meddelade jag genast Berzelius en detaljerad berättelse om hela besöket, hvarvid Brandel, såsom närmare bekant med Berzelius, var mig behjelplig, och till densamma gjorde åtskilliga tillägg. Jag träffade sedermera icke Berzelius förr än mänga år efter denna händelse, då han för mig nämnde, att han följt det gifna rådet om öfversättningen, samt att han nu vore i en ganska liflig correspondens med Davy. Ofta hafva vi sedan språkat med hvarandra om denna händelse. Bland annat berättade han mig någon tid derefter, då vi båda såsom brunnsgäster promenerade på Carl XIII:s torg, att han, genom Davys föranstaltande, för en artikel i Brewsters Edinburgher Encyclopedi erhållit en ganska betydlig summa penningar i pund sterling, samt stora loford. Ännu längre fram i tiden, då vi träffade hvarandra efter ett af Davy med Berzelius i Götheborg utsatt möte, beklagade han sig likväl öfver denne sin väns lättsinnighet, hvilken låtit honom i Götheborg flera dagar vänta på sig, under det Davy gick och ifrigt metade lax i de Halländska strömmarna, en sak, den han näst chemien nästan gjort till sin hufvudsak, eller hvilken han åtminstone betraktade såsom sin behagligaste rekreation, ofta för detta nöje försummande allt annat. Vi kommo då öfverens deruti, att dandyismen ännu något satt qvar hos honom. Jag förstod och fattade likväl i denna sak vår Engelske Professor bättre, än Berzelius sjelf. Jag visste nemligen hvad detta verkligen Gentlemanlika nöje ville säga, hvilket äfven jag, efter att under yngre åren af en i Götheborg bosatt Engelsman hafva lärt mig detsamma, med kanske mera nit än framgång varit hängifyen, mången gång för dess skull offrande både mat och dryck. Det erfordrar också både mera skicklighet och påpasslighet än jägarens yrke; och man kan väl tänka sig hvad handlag som dertill behöfves, då man vid detta slags fiske, oftast stående endast på en kullrig, slipprig sten, icke allenast måste med säker hand kunna från ett tio à tolf alnar långt och svigtande sammanfogadt spö, ej tjockare i yttersta spetsen än en tandpetare, utkasta en fin tagelref, af många gånger sjelfva spöets längd, på hvars ytterända, utan minsta tyngd till hjelp, sitter en lätt af fjäder gjord artificiell fluga; utan äfven, sedan laxen, som går i strömmen, lurande på naturliga flugor, ändtligen nappat, efter mångfaldiga frestningar och kastningar med den långa refven, som man gifver fart bakom sig — ty den på vattenytan dansande flugan får aldrig sjunka eller egentligen följa med strömmen — med detta bräckliga instrument upptaga en stor lax, utan att dervid mista kroken eller förlora en del af den fina refven. Men den, som på detta sätt en gång fått upp en lax, blir också bestämdt passionerad för detta fiske, och jag sökte äfven att härom öfvertyga Berzelius. Men han runkade endast på hufvudet häråt — till och med då jag sade, att det åtminstone var mera roande, än att gå och peta i burkar; och jag beklagade mig då, och jag gör det ännu, att ej vid mitt möte med Davy hafva känt hans kärlek för denna del af naturvetenskapen; då jag skulle kunnat, såsom då för tiden, som man säger, något slängd häri, antingen hafva uppgjort med honom ett fiskparti, eller också gifvit mig i tal med honom om ämnen, dem jag kände, i stället för att, som nu skedde, stå tafatt gapande på saker, dem jag icke begrep.
Jag har nu sedan 1830 uti min boksamling komplett i 18 stora qvarter, med 2:ne för plancherne, den efterhand samlade dyrbara Brewsters Encyclopedi, hvaruti Berzelius såsom en Eminent gentleman in science and literature, var medarbetare, samt är jag sinnad att framdeles af detta stora verk göra en donation till något ställe, der ett enligt min tanka så förträffligt arbete får läras äfven af halfbildade som jag; emedan vetenskapsmän, som sett detsamma, beundrat flera i deras fack varande afhandlingar, icke allenast för deras fullständighet, utan äfven för en utmärkt tydlighet. Uti artikelen ”chymistry,” har jag till mitt stora nöje återfunnit några af Davys ord, vid ofvannämde samtalet, då han berömde våra äldre Svenska lärda, samt gaf vår nation förtjensten af att hafva eminement gagnat naturvetenskaperne; och hvaruti äfven visas, att Svenskar förberedt de flesta upptäckter som i dessa vetenskaper sedermera blifvit gjorda intill början af innevarande århundradet, och der man lika med Davy anar, hvilken plats Berzelius skulle komma att intaga i fortsättningen af vår tids chemies historia.
Nu nyligen har jag hört, att Davy utgifvit en afhandling beträffande hans andra favorit-sysselsättning — lax-metningen, — hvaruti han vetenskapligen ger lagar från sin erfarenhet häruti; och jag skall af en af mina qvarvarande Götheborgsvänner — Engelsman till födslen och skicklig laxfiskare, hvilken oftast förser mig med Engelsk läsning — söka förskaffa mig denna lilla bok, för att låta den åtfölja donationen, och derigenom å min sida visa, det icke de stora vetenskapsidkarne anse sig förringa sitt anseende genom att sänka sig från sina höga vetenskapliga konceptioner till en större allmänhets behof af fattliga upplysningar i en småsak.
Som jag i anledning af föregående lilla anspråkslösa uppsats om mitt besök hos Professor Davy lärer funnit tycke inför Förläggarens af Nordstjernan ögon, så återstår mig nu härvid endast den lifliga önskan, att jag äfven inför mina läsares måtte finna detsamma! Herr Rylander har nemligen begärt något ytterligare af min hand, innehållande någon ännu otryckt episod ur mina minnen från af mig bivistade krigshändelser, emedan — påstår han — man i allmänhet skall vara mycket begifven på dylika saker — sjelf naturligtvis placerad på vederbörligt afstånd. Jag igenkänner väl detta tycke, såsom varande sjelf från ganska lång tid tillbaka hemfallen derunder; och, då jag någon tid ägt tillfälle att både på närmare och fjermare håll betrakta sådana händelser, vill jag sålunda gerna tjena med den ringa mödan att låta afskrifva något af hvad jag redan kastat på papperet, och i följd deraf här lemna en dylik liten episod ur dessa mina minnen.