Mödans lön

Från boken Där ute. Skisser..

I tretton år hade Fridolf Larson varit bokförare och kassör på ett ångbåtskontor i Chicago. I tretton år hade han varje dag stått vid sin höga pulpet och skrivit och präntat i de stora böckerna, räknat och summerat, växlat mynt och utbetalt löner. Han hade lärt sig att trivas i det stora främmande landet och att hålla av det arbete han utförde. Med en pietet, som nästan verkade överdriven, skrev han sina långa veckorapporter och passagerarelistor, vilka skulle sändas till huvudkontoret i New York. De voro de sirligaste och klaraste, det stora kompaniet emottog, och blevo till ordspråk för ordentlighet i uppställning och utförande. »Korrekt som Larsons Chicagorapport», brukade de unga bokhållarna säga uppe i New York.

På slaget åtta Infann sig varje morgon Fridolf Larson. Han hängde sin rock och hatt ordentligt i klädskåpet, alltid på samma hängare, så tände han sin elektriska lampa, ty hans pulpet stod i ett mörkt hörn och därpå öppnade han det stora kassavalvet. Han vred och vände på metallknappen, som skulle öppna det konstiga låset, och mumlade de bokstäver och siffror, vilka bildade nyckeln till patentdörren, som hade de varit en trollformel. När så äntligen efter vissa vridningar och slag till höger och vänster och så till höger igen riglar och bommar skötos in och lyftes av och den stora järndörren gick upp, bar Larson ut de tunga böckerna, ett helt dussin av dem. Sist av allt tog han försiktigt ned kassaskrinet från hyllan och ställde det högtidligt mitt framför sig på pulpeten. Därpå tittade han efter om hans gamla laddade revolver låg på sin plats i högra lådan. Och sedan var han färdig för dagens arbete.

Så stod han där i skjortärmarna och knåpade och adderade. Han räknade ut växelkurser och bokförde biljetter för alla tre klasserna på den stora atlanter-linjens tio båtar. Fort gick det nog icke, men ordentligt gjort blev det och alltid var det färdigt på bestämd tid. Ty hellre än klicka med en rapport till lördagens första östra post satt Larson kvar om kvällarna och ofta hade husets nattvakt sett hans lampa ensam brinna långt in på nätterna.

Klockan tolv satte Larson åter in sitt kassaskrin och stängde den stora dörren med det märkvärdiga låset. Han drog på sig sin rock och gick ut »till lunch». Detta mål intog han alltid på samma plats, en av Kohlsaats stora billighetsrestauranger, där allting kostar fem cents. Han trängdes med två tusen människor kring de långa, smala diskarna tills han kunde få sjunka ned på en av de små runda, golvfasta stolsitsarna och kasta i sig vad den svettdrypande negern i vit kostym slängde fram. Bordsgrannarna armbågade honom, ty det var trångt om utrymmet och diskkanten klämde hans bröst. Kaffet var kokhett och brödet som en degklump, men allt måste gå fort, ty bakom honom väntade femton personer på hans plats. På tio minuter var han färdig och så trängde han sig ut igen. Till klockan ett kunde han vara ledig och stundom promenerade han omkring på gatorna och tittade i de stora butiksfönstren. Men för det mesta drev honom en hemlig oro genast tillbaka till kontoret, det kunde kanske vara något som han glömt — inbillade han sig. Och så stod han där i selen igen och knogade på till klockan slog sex.

Då kom stängningen. Nu buros de tunga böckerna åter in och radades upp i bestämd ordning inne i valvet. Kassan genomräknades ett halvt dussin gånger och skrinet ställdes tillbaka på sin hylla. Valvdörren stängdes och knappen vreds om i rasande fart tjogtals gånger. Nå, så var det då färdigt — nej håll, hade han låst kassaskrinet? Visserligen stod ju skrinet i säkert förvar inne i cementvalvet, men i alla fall... Och så öppnades det dyrkfria låset igen enligt alla konstens regler och Larson gick in och kände på skrinet. Joo — det var låst, det var ju alltid bra att känna sig säker ändå! Lampan släcktes och Larson stängde kontoret, ty han fick alltid gå sist, ,de övriga försvunno blixtsnabbt då klockan slog. Nu skulle han taga elektriska spårvägen hem då — himmel! — hade han låst valvet ? Han går tillbaka till kontoret, öppnar dörren och rusar in. Jo verkligen, det är låst. Ned, till spårvagnen igen. Han står i kö och väntar, ett femtiotal vagnar ringla förbi så tätt att de se ut som sammankopplade. Äntligen får han en ytterplats på främsta plattformen då pliktslavens tvivel ånyo griper honom. Dörren till kontoret, låste han den sista gången? — och han hoppar av. För att vid framkomsten finna dörren ordentlig stängd och låst. Då först vågar han fara hem, då är hans dagsarbete slut. Men det är ofta dessa löjliga scener utspelas.

Fridolf Larson är gift. Då han först kom till Amerika fick han av en händelse genast anställning, något sällsynt och som knappast är för den kommande existensen i det stora egoistlandet nyttigt. Ty för den som undgår att genomgå den riktigt hårda skolan där, motgångens, hungerns och kampen-för-minutens skola, kommer förr eller senare ett bakslag och då står han rådlös, vek, utan käpp och ryggrad. Förhållandet med Larson var att då han en dag i slutet på åttiotalet trädde in på Kennyonlinjens kontor i Chicago fann han att agenten var svensk och ifrån samma sydsvenska stad som han själv. Och han blev genast väl emottagen, »gubben Petterson», linjens agent för västra Amerika, var ett original, som då han druckit ett visst antal små glas och stora sejdlar ville taga hela världen i famn. Och så hände sig att Larson samma dag började tillämpa sitt i Sverige inlärda dubbla bokhålleri i det stora immigrantkontoret ute i västern.

Att börja med var lönen liten, men erfarenheten stor. Den tiden satte den skandinaviska invandrareströmmen ett rekord i såväl Förenta staternas statistiska byrå i det gamla »Castle Garden» som i de engelska atlanterlinjernas passagerarerullor. Då behövdes och värderades en svensk clerk även ute i Chicago trots att tillgången naturligtvis var riklig. Sedan blev lönen större, men erfarenheten mindre. Larson blev en arbetsmaskin, som fullgjorde automatiskt vissa sysslor där nationalitet ej spelade någon roll. Och så kom det sig att på tretton år han ej lärde sig tala engelska flytande lika litet som han förstod att tillräckligt sätta sig in i det lands seder och förhållanden, där han dock blivit naturaliserad.

Då Larson arbetat tre år i bolagets tjänst blev hans veckolön höjd till femton dollars. Då gifte han sig. Han hade smak för ett lugnt liv, en sorts bokförare-uppfattning av livet i dess helhet, där debet och kredit alltid skulle gå ihop och ett just bokslut på dag och timme kunna göras. Hans hustru tyckte lyckligtvis — eller kanske olyckligtvis — detsamma, äktenskapet blev barnlöst och deras hem var idealet för känslolöst lugn och dvallik komfort. Som en slav eller rättare ett uppdraget urverk gjorde han sitt dagsarbete och mer därtill. Om urverket var beräknat att gå tio timmar så gick det ofta i sexton utan att den, som bild-likt talat hade nyckeln, fäste avseende därvid eller uppskattade det goda verket och tänkte på den nötning kuggarna och hjulen undergingo. Efter tio år märkte Fridolf Larson något besynnerligt i sin hand, en stel känsla i fingrarna. Och ögonen svedo också, tio års träget skrivande i gasljus eller elektriskt sken är icke vidare stärkande för dem. Men en ögonspecialist gav honom ett par löjliga glasögon med tjocka, buktiga glas och en svensk massör knådade hans hand för skrivkramp. Och nu hade han varit där, som sagt, tretton år och var litet flintskallig och började bliva rund om magen och blekfet i ansiktet. Och hans lön hade nått sitt maximum. Tjugufem dollars i veckan är dåligt för en icke hantverkare i Amerika. Och dock hade Larson ej sparat något vidare. Hans hem i Lake View var nästan elegant och sin hustru nekade han intet. Själv tyckte han om god mat och var för övrigt, otacksamt nog och ovanligt nog, mycket hjälpsam mot behövande landsmän.

Tretton år i sitt »Companys» tjänst! Tretton år i det främmande landet, varje dag fullgörande ett synbarligen lätt, om ock petigt, och dock så hårt arbete. Tretton år, under vilka det stora, rika engelska bolaget blev än rikare genom utskeppningen och tillbakaförseln av den levande last, över vilken Fridolf Larson i sin mån höll sådan präktig kontroll och skrev sådana klara rapporter.

Även när skrivsjukan ansatte honom som svårast nekade Larson att låta någon av flickorna utföra hans arbete med skrivmaskin. Han betraktade denna uppfinning, som kommit allmänt i bruk senare än han själv, med misstroende. Utom det att ett fel kunnat insmyga sig hade det varit en förolämpning mot hans tretton års tjänst.

*

En dag inträffade något oerhört. När Larson klockan åtta som vanligt inställde sig på kontoret fann han alla kamrater, från den högste till den lägste, redan där. Han blev förskräckt och tittade på sin klocka. Nej, den var åtta. Gick den då efter?

Till Larsons arbete hörde även hans otillgänglighet, kunde man säga. Hans medarbetare ansågo honom vara trög och osällskaplig, kanske snål. Sanningen var att han när arbetet var slut var trött. Därtill var han så litet amerikaniserad att han ej förstod eller gillade att fuska ifrån sig. Detta missförstods, upptogs illa. Och så fick han vara för sig själv.

Men denna morgon upplyste likväl den unge irländske springpojken honom om en sak: »gubben Petterson» var i onåd. Han skulle få sitt avsked, det var redan bestämt i Liverpool och man väntade varje ögonblick agenten i New York ned hit. En efterträdare var även utsedd — en amerikanare.

Larson plockade ut sina böcker. Det förekom honom omöjligt, onaturligt, vad han nyss hört. Mr Petterson i onåd? Men han hade ju i aderton år varit i bolagets tjänst, förtjänt mycket pengar åt kompaniet, alltid varit mån om linjen och alltid ärlig, det visste Larson bäst, som handhade böckerna. Visserligen söp gubben, men ändå ...

Och så kom det sig att Fridolf Larson ej fattade den djupa innebörden av sin chefs avskedande.

Ty »gubben Petterson» blev avskedad. Avskedad på ett sätt, som endast kan ske och ständigt sker i Amerika.. Han fick ett kort och gott besked om att han ej längre var behövlig i Kennyonlinjens tjänst. Intet resonerande, if you please, gå! Och mr Petterson gick för att öka antalet viskyoriginal, som på ,;Clark streets krogar berätta främlingen sin lysande levnadssaga och sin orättvisa dekadans.

Och med den förre chefen gingo också enligt amerikanskt bruk alla hans underordnade. Det hade de alla alltid vetat och voro därför beredda. Fingo nya platser, kunniga som de voro i hänsynslös taktik och amerikansk tilltagsenhet. Men Fridolf Larson fick stanna kvar och i sitt hjärta var han bolaget djupt tacksam därför. Så hade de dock erkänt hans flit, insett hans värde! Och han försökte försvara kompaniets handling mot den forne agenten inför sig själv. Och han kände sig än stoltare över att arbeta för en linje, vars nybyggda båt nyligen slagit ett oceanrekord med trettiofem minuter.

Han visste ej att bokföraren-kassören alltid behålles litet längre än de övriga i dylika fall. Till dess en ny hunnit sätta sig in i hans arbete.

Den nye chefen var, som nämnt, amerikan. Liten och mager, med förstörd mage och gulblek hy, nervös till ytterlighet, livlig som en sprattelgubbe, aktiv och energisk. Det svarta håret, omsorgsfullt benat mitt i huvudet, föll hypokritiskt väl kammat ända ned på hans bländvita ståndkrage. De mörka ögonen glödde fanatiskt i ett kadaverliknande ansikte och den svarta mustaschen hängde yankeemässigt ned över blodlösa tunna läppar och en välrakad, svartblå haka. Den stab, denne agent insatte i sitt nya konungarike, bestod av idel amerikaner på ett undantag när, en ung svensk, som fick sköta bondpubliken i tredjeklass-avdelningen, steerage-department. Den unge svensken var emellertid en fysiskt och moraliskt naturaliserad amerikan. Han talade visserligen svenska, men hans engelska var utmärkt. Han kunde rulla sina »1» lika jolmigt som någon yankee och bräka sina»a.'n»så brett som helst. Det fula »r»-ljudet och det falska »th»-väsandet var hos honom fullt naturligt. Och han kunde lura en landsman smarter än någon annan svensk biljettförsäljare. Men ändock hade han endast aderton dollars i veckan och Larson tjugufem. Därav kom det sig att den nye chefen snart kom att höra underliga saker om sin kassör, på samma gång som denne, glad att hava fått en opåräknad vän, gärna meddelade en ung, vetgirig kamrat allt om kontorets bokföring.

Fridolf Larson glömde i sin svenska enfald aldrig sin forne chef. För honom var denne alltjämt den mr Petterson, som hjälpt honom till en plats, sörjt för honom i det nya landet. Därför gick han ej ur vägen då han mötte honom, vände ej bort ansiktet som han ju bort göra. Utan hälsade på honom, ja, i sin dumhet tog han ibland honom i hand — fast mr Petterson ej mer betydde något — och försökte säga några uppmuntringsord till den störtade. Att detta var oförsiktigt — lindrigt sagt — begrep ej hans bokförareaktiga rättskänsla.

En annan sak, som de tretton årens trägna arbete också gjorde att Larson ej rätt uppfattade, var den sorts vänskap den unge, amerikaniserade svensken visade honom. Denne, som fullkomligt riktigt insett huvuddraget i amerikansk karaktärsbildning — ändamålet helgar medlen — tillgodogjorde sig på förvånande kort tid alla Larsons välvilligt givna upplysningar. Litet prat därtill bredvid munnen då och då vid ett glas när de gingo hem — och så var det färdigt.

Ett halvt år efter »gubben Pettersons» avskedande vaknade Fridolf Larson en morgon ovanligt sent och med stark huvudvärk. Han erinrade sig att han för tredje gången varit sent ute med den unge kamraten och kommit hem drucken. Nu skulle han komma för sent till kontoret, det hade ej hänt på tretton år och det var med verkliga samvetskval han klädde sig och efter gammal vana kysste sin hustru till avsked. Han kände sig ordentligt sjuk av ängslan då han trädde ut och denna känsla tilltog när det elektriska tåget rasslade ned till staden med honom. En aning, en förkänning av något olyckligt, som skulle inträffa, kom honom att få en häftig hjärtklappning och han såg mer än vanligt oamerikansk ut då han halv nio nådde Kennyonlinjens kontor på Clark street.

Det blev alldeles tyst då Larson kom in. Han hängde upp sin rock som vanligt, men innan han hann börja förberedelserna till öppnandet av det stora valvet med det krångliga låset kom springpojken ned med underrättelse att chefen ville tala vid honom. Det låg något förväntansfullt triumferande i pojkens ton och min. Fridolf Larson gick långsamt in i chefens privatrum under det att från alla pulpeter skadeglada ansikten med lystna ögon följde hans korta vandring.

Vad som än må sägas om amerikanskt tillvägagående vid platsuppsägning, det fumlas ej med fraser utan är ett gående rakt på sak. Metoden är idealiskt enkel i all sin fräckhet eller idealiskt fräck i all sin enkelhet — hur man nu vill säga det. Den lille, oansenlige agenten slog på engång sin knutna hand i skrivbordet och upplyste med en ed Larson om att han var avskedad — nu genast. Och nycklarna till kassaskrinet och pulpeten skulle avlämnas — nu genast.

Fridolf Larson trodde ej sina öron. Han blev eldröd i ansiktet och stirrade stum på sin chef. I själva verket trodde han ett ögonblick att denne blivit galen.

Agenten blev utom sig vid denna oförmodade tystnad. Hans svarta ögon blixtrade, rösten darrade och det hettade kring hårfästet och under kragen. Allt yankeens inneboende hat till allt vad främlingar och européer — ej minst svenskar — heter, fick !här ett utbrott och han utöste de grövsta beskyllningar mot Larson. Han var en supare — det fanns bevis — han hade kallat sin chef för en »spansk apa» — det fanns bevis — han var odugligt långsam i sitt arbete, för gammal, han hade blivit sedd i sällskap med den avskedade mr Petterson — således konspirerade han mot linjen, ha, det fanns bevis — han var — — —

Men Fridolf Larson hörde inte. Han förstod att hans roll var utspelad, ett försvar lönlöst. Han tänkte på de stora böckerna, som han burit som andra bära sina barn och i verkligheten hade de ju varit hans barn. Han tänkte på kassaskrinet — han mindes summan sedan i går kväll: 376 dollars och 49 cents, de lågo där i gott förvar. Han tänkte på sina rapporter, vem skulle skriva dem nu? Tretton år, mumlade han.

— Vad säger ni, skrek agenten, svartblå av ilska, försvarar ni er på ert förbannade språk? Och han vräkte ur sig en ny ström av okvädinsord slutande med att han hatade och föraktade allt vad svenskar hette, dem han ansåg som obildade idioter. Swede, upprepade han, fräsande av raseri och väsande fram ordet som hade det varit ett grovt förolämpningsord (vilket det sorgligt nog stundom är) you Swede...

Och Larson tänkte vidare. I andra rummet tänkte han på sin existens. Hur skulle det nu bliva? Han var över fyrtio år, en ny plats var omöjlig att få. Och tillbaka till Sverige — för sent! Tretton år i det stora landet i väster i främmande tjänst och så bortkastad som en utkramad citron. Han såg upp och hans blick var fånig i dess förtvivlan.

— Min hustru, stammade han, my wife, jag är gift, married...

Det lilla skälvande nervknytet, som hoppade på sin skrivstol framför Larson, begrep knappt hans engelska och fortsatte i en enda ordström:

— Ni är ju oduglig, ni har ju skrivkramp och1 alltmöjligt, jag önskar unga krafter, jag har redan enman som kan sköta er plats och ändå tredjeklass-avdelningen dessutom, på det viset spar jag —

Och Larson tänkte vidare. Han tänkte på sina förstörda ögon, sina utskrivna, stelnade fingrar. Han tänkte på den lilla glädje, de många arbetsåren skänkt honom här ute, långt från det fosterland han dock allt fortfarande till tänkesätt och kynne (det såg han nu) tillhörde. Och därpå kom han som i en kretsgång tillbaka till sin första impulsiva tanke: böckerna — rapporterna — kassan — vem skulle ...

Men agenten sprang ut, han höll på att få ett slaganfall.

— Skicka efter en smed, skrek han, och låt ändra kombinationen till valvet. Mr Larson är avskedad ur kompaniets tjänst!

Larson lade sina nycklar på sin pulpet. Så stoppade han på sig den gamla laddade revolvern — vilket kom agenten att haja till och draga sig in i sitt privatrum. Revolvern var Larsons, därför tog han den med sig. Kanske skulle den behövas i en snar framtid.

När han till sist gick ut märkte han att den unge svensken vände bort sitt ansikte. Då förstod han delvis sammanhanget. Det tyckte han var det rysligaste av alltsammans.

Fridolf Larson visste att det skulle vara lönlöst att klaga i New York. Agenten här hade oinskränkt makt över sitt territorium. Det fanns ingen hjälp. Och så började han den tunga vandringen hemåt.

Det sjöd fortfarande i hans hjärna, dansade för hans ögon. Han hade ännu ej en fullkomligt klar uppfattning av det som hänt. Den skulle komma så småningom. Men en sak visste han: tretton år — tretton år i Amerika och detta var slutet!

Hans mödas lön.