En filosof (Sehlstedt 1871)
| ← Velocipeden |
|
Lyckan → |
En filosof.
Till verldsförakt och jemmerskrik
Jag stämmer icke mina strängar.
Det stämmer blott en god fysik,
Och den kan icke fås för pengar.
Jag vemod ej förstår mig på,
Men hvad jag skattar och behöfver
Är frid och fröjd från topp till tå,
Så mycket jag kan komma öfver.
Jag har, gunås, ej sinne för
Att mig i qval och grubbel sänka.
Jag mig ej mycket omak gör
För hvad min själ bör tro och tänka.
En Gud i skapelsen jag ser,
På mig ej dogmatiken biter.
Förnuftet jag min hyllning ger
Och umgås ej med jesuiter.
När qvällen med sin lampa står
Och alla himlens stjernor tindra,
Jag upp mitt öga hänryckt slår
Och kan en andaktssuck ej hindra.
Men om jag en gång skall bebo
Den ena eller andra stjernan,
Det rör mig ej, det får bero,
Jag lägger aldrig det på hjernan.
När dagens gyllne sol går opp
Att lysa öfver berg och dalar
Och djur och menskor, blad och knopp
Hon ammar, lifvar och hugsvalar,
Jag, liksom hon, mig griper an
Och går att dagens värf bestyra.
Jag tar min verld så godt jag kan
Och knåpar som en liten myra.
Jag tror en allmaktshand, som styr
Och ställer för oss, arma krakar!
Jag tviflet såsom pesten skyr,
Förvissad att Guds öga vakar.
Den oron kan jag ej förstå
För hvad som möjligen kan stunda:
Jag tror, det går som det skall gå,
Och ej ett solgrand annorlunda.
