Lyckan (Sehlstedt 1871)
| ← En filosof |
|
En höst-seglats → |
Lyckan.
Hvad lyckan nyckfull är ibland:
Än tar gudinnan oss om hand,
Än ger hon oss på båten.
Ibland vill hon oss ingenting,
Iland hon trillar hjulet kring,
Så att man blir belåten.
Dess logika vet ingen till;
Och ingen, tänka hur han vill,
Kan blifva klok på lyckan.
Den rike gör hon arm ibland,
Ibland hon räcker vacker hand
Åt tiggaren på kryckan.
En lat i hast till välstånd kom,
En idog hela lifvet om
Får lugna sig och knåpa.
En lärd ej alltid fått så fett,
En getaherde har man sett
Få biskopsstaf och kåpa.
Grossörn är rik och klok som två,
Men stupar likafullt ändå,
Trots flit och kapitaler.
Men lyckan gör en konst deri:
Hon ger en dräng på lotteri
Straxt sextontusen Thaler.
Hvad är Fortuna för en fru?
Jag vet ej mera jag än du:
Ett väsen som sig slingrar.
Hon passas skall, då hon är när;
Jag passar nog, men närsynt är
Och har för korta fingrar.
Jag vet ej hvilken lag och rätt
Hon följer eller på hvad sätt
Hon träffas skall på färden.
Men ett vill jag då hålla med,
Att man sin egen lyckas smed
Är säkrast här i verlden.
