En herrgårdssägen/Tredje kapitlet
| ← Andra kapitlet. |
|
Fjärde kapitlet. → |
TREDJE KAPITLET.
RÅGLANDA hette en socken långt borta i östra Värmland, helt nära Dalagränsen, där det fanns en stor prostgård, men endast en liten, fattig komministergård. Men så fattiga de voro, hade de varit så barmhärtiga i den lilla prästgården, att de hade tagit sig ett fosterbarn. Det var en flicka, Ingrid hette hon, och hon hade kommit till gården, då hon var tretton år.
Komministern hade fått se henne på en marknad, då hon hade suttit och gråtit utanför ett lindansartält. Så hade han stannat och frågat henne varför hon grät. Och han hade fått veta, att hennes blinda morfar var död, och att hon inte mer hade någon, som stod henne nära. Nu följde hon med ett par lindansare, och de voro goda mot henne, men hon grät därför, att hon var så dum, att hon aldrig kunde lära sig att dansa på lina och hjälpa till att förtjäna pengar.
Och det hade varit något ljuvt sorgset hos barnet, som hade rört och intagit prästen. Ovillkorligen hade han sagt till sig själv, att han inte kunde låta en sådan liten varelse förfaras bland dessa kringdrivande landstrykare. Han gick in i lindansartältet, där han träffade herr och fru Blomgren, och erbjöd sig att taga upp barnet i sitt hem. De gamla konstberidarna hade börjat gråta och sagt, att fastän flickan var alldeles oduglig för konsten, hade de gärna velat behålla henne. Men de trodde, att hon skulle bli lyckligare i ett riktigt hem hos människor, som hela året bodde på samma plats, och därför skulle de lämna henne till herr komministern, om han endast ville lova dem, att hon skulle få vara som ett av hans egna barn.
Detta hade han lovat, och sedan dess hade flickan levat i prästgården. Hon var ett stillsamt och blitt barn, rik på ljuv kärleksfullhet och öm omvårdnad för alla omkring henne. Under första tiden blev hon mycket älskad av fosterföräldrarna, men då hon blev äldre, utvecklade sig hos henne ett starkt begär att hänge sig åt drömmar och fantasier. Synernas och inbillningarnas rike öppnade sig för henne med stark lockelse, och mittpå dagen kunde hon låta arbetet falla och sjunka ned i en dröm. Men prästfrun, som var en rask och hård arbetsmänniska, tyckte inte om detta. Hon klagade över att flickan var lat och trög och pinade henne med stränghet, så att hon blev helt förskrämd och olycklig.
Då hon var nitton år fyllda, föll hon i en svår sjukdom. Man visste inte riktigt vad det kunde vara, ty detta tilldrog sig långt tillbaka i tiden, då det inte fanns någon läkare i Råglanda. Men det såg illa ut för flickan. Man märkte snart, att hon var så sjuk, att hon måste dö.
Hon för sin del gjorde inte annat än bad Vår Herre, att hon skulle slippa leva. Hon ville så gärna dö, sade hon.
Då var det alldeles, som om Vår Herre ville pröva, om hon menade allvar. En natt kände hon, att hon blev stel och kall i hela sin kropp, och det föll en tung dvala över henne. »Detta måtte visst vara döden,» sade hon till sig själv.
Men det underliga var, att hon inte alldeles förlorade medvetandet. Hon visste om, att hon låg som död, visste om, att de svepte henne och lade henne ned i kistan. Men hon kände ingen fruktan eller ångest för att hon skulle bli begraven, fastän hon levde. Hon hade blott den enda tanken, att hon var lycklig, som fick dö och lämna det hårda livet.
Vad hon kände oro för, var, att de skulle upptäcka, att hon inte var annat än skendöd och låta bli att begrava henne. Livet måtte ha varit ganska bittert för henne, eftersom hon var alldeles utan dödsfruktan.
Men det var alls ingen, som upptäckte, att hon levde. Hon blev både körd till kyrkan, utburen till kyrkogården och nedsatt i graven.
Graven blev dock inte igenfylld över henne, ty, såsom bruket är i Råglanda, hade hon blivit begravd på söndagsmorgonen före högmässan. Likföljet gick in i kyrkan efter jordfästningen och lät kistan stå i den öppna graven. Men så snart gudstjänsten var över, ämnade man komma och hjälpa dödgrävaren med att kasta ned mullen.
Flickan visste allt, som skedde, men kände ingen förskräckelse. Hon hade inte kunnat göra en rörelse för att visa, att hon levde, om hon hade velat än så gärna, men hon skulle ha hållit sig stilla, även om hon hade kunnat röra sig. Hon var alltjämt bara glad åt att hon var så gott som död.
Man kunde väl inte heller riktigt säga, att hon levde. Hon hade varken sans eller sitt vanliga medvetande. Det var endast den delen av själen, som drömmer drömmar om nätterna, som levde inom henne.
Hon kunde inte en gång tänka så långt, att hon förstod hur förfärligt det skulle vara för henne, om hon vaknade, sedan graven hade blivit fylld. Hon hade inte mer sitt förstånd i sitt våld än en drömmande.
»Jag undrar,» tänkte hon, »om det kunde finnas någonting i hela vida världen, som skulle kunna förmå mig att vilja leva.»
Så snart hon hade tänkt detta, tyckte hon, att kistlocket och svetteduken, som lågo över hennes ansikte, blevo genomskinliga, och hon såg framför sig pengar och vackra kläder och sköna trädgårdar med ljuvliga frukter.
»Nej, ingenting av allt detta bryr jag mig om,» sade hon, och hon slöt ögonen för alla härligheterna.
Då hon såg upp igen, voro de borta, men i deras ställe såg hon alldeles klart och tydligt, att en liten Herrans ängel satt på gravkanten.
»God dag, du lilla Guds ängel!» sade hon till honom.
»God dag, Ingrid!» sade ängeln. »Medan du ligger här och ingenting har att göra, skall jag tala med dig om gamla tider.»
Ingrid hörde tydligt varje ord ängeln talade, men hans röst liknade inte något hon hade hört förut. Den var mest lik ett strängaspel, vars toner voro ord. Den liknade inte sång, utan musik av fiol eller harpa.
»Ingrid,» sade ängeln, »kommer du ihåg, att medan din morfar ännu levde, träffade du en gång en ung student, som gick med dig från gård till gård och spelade på din morfars fiol en hel dag?»
Den skendödas ansikte upplystes av ett leende. »Tror du, att jag har glömt detta?» sade hon. »Alltsedan den tiden har det inte gått en dag, utan att jag har tänkt på honom.»
»Och inte en natt, utan att du har drömt om honom?»
»Nej, inte en natt, utan att jag har drömt om honom.»
»Och du vill dö, fastän du så väl kommer ihåg honom,» sade ängeln, »då kan du ju inte mer få se honom.»
Då han sade detta, tyckte sig den skendöda förnimma all kärlekens ljuvhet, men inte ens detta kunde locka henne.
»Nej, nej,» sade hon, »jag är rädd för att leva, jag vill hellre dö.»
Då vinkade ängeln med handen, och Ingrid såg framför sig en stor, öde sandöken. Den var trädlös och ofruktbar, torr och het och sträckte ut sig i det oändliga. På sanden låg här och där något, som vid första påseendet liknade förspridda klippor, men då hon såg bättre efter, var det djur, ofantliga levande vidunder med mäktiga klor och stora, tandfyllda gap, som lågo på sanden och lurade på rov. Och mellan dessa förfärliga djur kom studenten vandrande, han gick där sorglös, utan att ana, att gestalterna omkring honom voro levande.
»Men varna honom, varna honom,» sade Ingrid till ängeln, fylld av en outsäglig ångest, »säg honom, att de leva, att han skall akta sig!»
»Mig är det inte tillåtet att tala till honom,» sade ängeln med sin klingande röst, »du måste själv varna honom.»
Den skendöda kände med förfäran hur hon låg förlamad och inte kunde ila bort att rädda studenten. Hon gjorde det ena fruktlösa bemödandet efter det andra för att kunna resa sig, men dödens vanmakt band henne. Men så äntligen, äntligen! Hon kände hur hennes hjärta började klappa, blodet trängde fram genom ådrorna, dödsstelheten smalt bort ur kroppen. Hon reste sig och skyndade bort mot honom — — — —