En herrgårdssägen/Andra kapitlet
| ← Första kapitlet. |
|
Tredje kapitlet. → |
ANDRA KAPITLET.
GUNNAR HEDES GÅRD Munkhyttan låg i en fattig skogssocken långt borta i Västerdalarna. En stor, ödslig socken var det, karg och hård natur, vart man såg: steniga skogsbackar och småsjöar upptogo det mesta av trakten. Människorna skulle inte ha kunnat livnära sig där, om de inte hade haft rätt att draga ut över hela landet och idka gårdfarihandel. Men så var också hela den fattiga nejden uppfylld av gamla sägner om fattiga bonddrängar och bondflickor, som hade dragit ut med en säck kramvaror på ryggen och kommit hem åkande i guldkaret med vagnslådorna fyllda av pengar.
En av de allra yppersta av sägnerna var den om Hedes farfar. Han hade varit son till en fattig spelman och vuxit upp vid fiolen, och vid sjutton års ålder hade han gått ut med kramsäcken. Men varhelst han hade dragit fram, hade han haft fiolen till hjälp vid köpmansskapet, hade ömsevis spelat folk samman till dans och sålt till dem silkedukar, kammar och nålar. All köpenskap hade gått under skämt och spel, och så väl hade den gått, att han till sist hade kunnat köpa Munkhyttan med gruva och hytta av den utfattiga brukspatronen, som då ägde stället.
Så hade han blivit en herreman, och brukspatronens vackra dotter hade gift sig med honom.
Sedan hade gamla herrskapet, som de alltjämt kallades, inte tänkt på annat än att försköna och pryda sin gård. Det var de, som hade flyttat manbyggnaden ut på den vackra ön, som låg nära stranden av den lilla sjön, runtom vilken deras åkrar och gruvfält utbredde sig. Övervåningen hade kommit till på deras tid, ty de tyckte om att ha utrymme att kunna ta emot mycket folk, och likaså den stora yttertrappan med de två uppgångarna. Hela den granskogsklädda ön hade de planterat med lövträd, de hade brutit upp smala, slingrande gångar genom stenmarken och byggt små utsiktspaviljonger, som hängde ned över sjön som stora fågelnästen. De vackra franska rosorna, som kantade terrassen, de holländska möblerna, den italienska fiolen, allt detta hade de skaffat till gården, likaså hade det varit de, som hade låtit resa muren, som skyddade fruktträdgården från nordanvinden, och hade anlagt vinkasten.
Gamla herrskapet hade varit glatt och vänligt gammaldags folk. Frun hade väl velat vara en smula förnäm, men alls inte gamla herrn. Under all ståt, vari han levde, ville han alltid komma ihåg vad han hade varit, och på kontoret, där han skötte sina affärer, och dit alla människor kommo, hängde kramsäcken och den rödmålade hemgjorda fiolen rätt över gubbens pulpet.
Även då han var död, hängde säcken och fiolen kvar på samma plats. Och varje gång de sågo dem, fylldes gubbens son och sonson av tacksamhet. Det var de där fattiga verktygen, som hade skapat Munkhyttan, och Munkhyttan var det bästa i världen.
Hur det nu kunde komma sig, och det var väl mest därför, att det tycktes följa med stället, att där levdes ett gott och vänligt och sorgfritt liv, så hängde Hedes fast vid gården med större kärlek, än som var lyckligt för dem. Och särskilt Gunnar Hede var så fästad vid egendomen, att man sade om honom, att det var orätt säga, att han ägde en gård. Det var tvärtom så, att det var ett gammalt ställe i Västerdalarna, som ägde Gunnar Hede.
Om han inte hade gjort sig till slav av ett stort, gammalt blåsut till manbyggnad och av några tunnland åker och skog och av några förvuxna äppleträd, hade han väl fortsatt sina studier eller än bättre givit sig ut att studera musik, vilket nog tycktes ha varit hans rätta kallelse här i världen. Men då han hade kommit hem från Uppsala och tagit reda på ställningen och verkligen funnit, att gården måste säljas, om han inte rätt snart kunde förtjäna en hel mängd pengar, så kastade han alla andra planer över bord och beslöt att gå ut som gårdfarihandlande, som hans farfar hade gjort.
Hedes mor och fästmö besvuro honom att hellre sälja gården än på detta sätt offra sig för den, men han var obeveklig. Han klädde sig i bonddräkt och köpte varor och började genomströva landet som handelsman. Han trodde, att han med bara ett par års handel skulle förtjäna nog för att betala skulderna och rädda gården.
Och för så vitt det rörde gården, hade han framgång med sitt företag. Men över sig själv drog han ned en förfärlig olycka.
Då han hade gått med kramsäcken i omkring ett år, föll det honom in, att han skulle försöka förtjäna en stor penningsumma på en gång. Han drog då långt norrut i landet och köpte en stor skara getter, visst ett par hundra. Och alla dessa ville han och en kamrat till honom driva ned till en stor marknad i Värmland, ty där kostade getter dubbelt så mycket som uppe i norr. Fick han sälja alla sina getter, skulle han således göra en utmärkt affär.
Det var ännu endast november, och marken hade varit bar, då Hede och hans kamrat drogo åstad med sin getskara. Allting gick bra för dem första dagen, men på den andra, då de kommo in på den stora tiomila skogen, började det snöa. Det blev ett stort snöfall med stark storm och yrväder. Det blev snart så, att djuren fingo svårt för att bana sig väg genom snön. Getter äro nog både modiga och härdiga djur, och de kämpade sig fram ganska länge, men det blev ett par dagars och nätters yrväder med en förfärlig köld.
Hede gjorde allt, vad han kunde, för att rädda djuren. Men sedan snöfallet började, hade han varken kunnat skaffa dem foder eller vatten. Och då de hade trampat sig fram en dag genom hög snö, blev skinnet avslitet på deras ben. De pinades av det och ville inte gå längre. Den första geten, som kastade sig ned på vägkanten och inte ville resa sig mer och följa flocken, lyfte han upp på axlarna för att bära den med sig. Men då så en andra och en tredje även lade sig, kunde han inte bära dem alla. Då var det blott att se åt annat håll och gå vidare.
Ni vet kanske vad tiomila skogen vill säga. Inte en gård, inte en koja på mil och mil, bara skog. Högvuxen tallskog med trädhård bark och högtsittande grenar, inte ungskog med mjuk bark och mjuka kvistar, som djuren kunna äta. Om inte snön hade kommit, skulle de ha gått över skogen på ett par dagar, nu kunde de alls inte komma över den. Alla getterna stannade där, och människorna höllo på att förgås där, de med.
De råkade inte en människa på hela tiden. Ingen gav dem hjälp.
Hede försökte vräka undan snön, så att getterna skulle kunna äta mossan, men snön föll alltjämt, alltjämt, och mossan var fastfrusen vid marken. Och hur skulle han ha kunnat skaffa foder på det sättet åt tvåhundra djur?
Han bar det modigt, ända tills getterna började jämra sig. De hade varit en munter och uppsluppen och rätt bråkig skara den första dagen. Han hade haft styvt arbete med att se till, att alla följde med i flocken, och att de inte stångade ihjäl varandra. Men så tycktes de förstå, att de inte kunde rädda sig, och då bytte de om natur och blevo alldeles modlösa. De började alla bräka och klaga, inte svagt och tunt, som getter bruka, utan mycket starkt, högre och högre, alltsom nöden blev större. Och när han hörde bräkandet, började han tro, att han skulle bli vansinnig.
Det var vilda, övergivna skogen, alls ingen hjälp att få. Det ena djuret efter det andra sjönk ned utmed vägen. Snön yrde fram omkring dem och täckte över dem. Då Hede såg tillbaka på denna rad av drivor vid vägkanten, som alla gömde en djurkropp, och ur vilken man kunde se horn och klövar sticka fram, började det att svindla för hans hjärna.
Han rusade på dessa, som läto yra in sig till drivor, svängde sin vidja över dem och slog dem. Det var ju enda sättet att rädda dem, men de rörde sig inte. Han tog dem vid hornen och släpade dem framåt. De läto sig släpas, men togo inte ett steg för att gå själva. Då han släppte taget i hornen, slickade de hans händer liksom för att bedja honom hjälpa dem. Så snart han kom nära dem, slickade de hans händer.
Allt detta verkade så förfärligt på Hede, att han kände, att han höll på att bli tokig.
Det är dock inte sagt, att det hade gått så illa med honom, om han inte, då allt var slut däruppe i skogen, hade rest för att besöka en, som han höll mycket kär. Det var inte hans mor, utan hans fästmö. Han inbillade sig, att han nu genast måste fara och säga henne, att han hade förlorat så mycket pengar, att han inte kunde gifta sig på många år. Men helt säkert reste han till henne, endast därför att han ville höra henne säga, att hon älskade honom lika högt, trots hans olycka. Han trodde, att hon skulle kunna driva bort minnet av tiomilaskogen.
Hon hade kanske också förmått detta, men hon ville inte. Hon hade varit missnöjd allaredan därmed, att han gick omkring med kramsäcken och såg ut som en bonde. Hon tyckte, att det fördenskull var svårt att tycka om honom som förut. Nu, då hon fick höra, att han skulle fortsätta med detta i många år ännu, sade hon, att hon inte längre kunde vänta på honom. Och då förlorade Hede nära nog sitt förstånd.
Han blev dock inte riktigt vansinnig. Han hade så mycket förstånd kvar, att han kunde driva sin handel. Han gjorde till och med bättre affärer än andra, ty det roade folk att gäckas med honom, han var alltid välkommen i bondstugorna. Människorna voro mycket retsamma emot honom, men det var på sätt och vis gott för honom, eftersom han så gärna ville bli rik.
Och om några få år hade han förtjänat nog för att kunna betala alla skulder och leva sorgfri på sin gård. Men han förstod inte detta, utan gick fånig och förryckt från gård till gård och hade inte mer en tanke på att han var en herreman.