En herrgårdssägen/Fjärde kapitlet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tredje kapitlet.
En herrgårdssägen
av Selma Lagerlöf

Fjärde kapitlet.
Femte kapitlet.  →


[ 36 ]

FJÄRDE KAPITLET.

INGENTING är så säkert och visst, som att solen älskar de öppna platserna utanför de små lantkyrkorna. Är det inte någon, som har lagt märke till att man aldrig träffar på så mycket solsken som under högmässan utanför en liten vitstruken kyrka? Ingenstädes knyta strålarna ett så tätt nät av ljus, ingenstädes håller sig luften i en sådan vördnadsfull stillhet. Solen står där riktigt och håller vakt över att folk inte skall stanna ute på kyrkvallen och prata. Den vill, att alla skola vackert sitta inne i kyrkan och höra predikan, därför låter den en sådan rikedom av strålar falla ned utanför kyrkväggen.

Törhända kan man inte vara alldeles viss om att solen gör vakttjänst utanför de små kyrkorna alla söndagar, men så mycket är säkert, att samma förmiddag, som den skendöda hade blivit satt i graven på kyrkogården i Råglanda, spred den en alldeles glödande värme på den lilla platsen framför kyrkan. Till och med kiselstenarna sågo ut, som om de kunde taga eld, där de lågo och [ 37 ]gnistrade i hjulspåren. Det nedtrampade, kortvuxna gräset knorrade ihop sig, så att det blev som torr mossa, under det att de gula maskrosorna, som prydde gräsmattan, bredde ut sig och svällde på sina långa stänglar, så att de blevo stora som astrar.

Det kom en dalkarl, en sådan där, som gick omkring och sålde knivar och saxar, vandrande nere på vägen. Han var klädd i lång, vit fårskinnspäls, och på ryggen bar han en stor, svart lädersäck. I den utrustningen hade han gått flera timmar utan att känna någon värme, men då han lämnade landsvägen och kom upp på kyrkplatsen, dröjde det inte en minut, förrän han måste stanna och taga av hatten för att kunna torka svetten ur pannan.

När karlen stod så där med bart huvud, såg han både vacker och klok ut. Han hade hög, vit panna, djup förståndsrynka mellan ögonbrynen, välformad mun med tunna läppar. Han bar håret benat mittöver hjässan, det var rundklippt i nacken, hängde ned över öronen, krusade sig litet i topparna. Han var lång och starkt byggd, inte grov, på allt sätt välbildad. Men det var det felet med honom, att hans blick var ostadig, ögonstenarna irrade beständigt långt in i ögonvrån liksom för att gömma sig. Kring munnen funnos drag, som tycktes förryckta eller förvridna, något fånigt och slappt, som inte passade, som inte riktigt hörde till ansiktet.

Riktigt klok kunde han inte heller vara, [ 38 ]eftersom han gick och släpade på den tunga säcken en söndag. Hade han varit vid fullt förstånd, hade han vetat, att det var onödigt, eftersom han ändå ingenting kunde få sälja. Av allt annat dalfolk, som färdades genom bygden, var det ingen, som krökte ryggen under säcken på söndagen, utan då gingo de i Guds hus fria och raka såsom andra människor.

Denna stackare hade väl alls inte vetat om, att det var helg, förrän han stannade ute i solskenet på kyrkplanen och fick höra psalmsång ur kyrkan. Men han var så pass klok, att han då genast förstod, att han inte kunde driva handel den dagen. Och så kom där ett förfärligt arbete för hans hjärna, som skulle fundera ut var han skulle tillbringa fridagen.

En lång stund stod han bara och stirrade framför sig. Då allt gick som vanligt, hade han inte svårt för att reda sig. Han var inte värre däran, än att han kunde gå ur gård i gård hela veckan igenom och sköta sin handel. Men han kunde aldrig vänja sig vid söndagen. Den kom alltid över honom såsom ett stort, oförutsett bekymmer.

Ögonen stodo rent stilla på honom, och pannmusklerna svällde.

Det första, som föreslogs inne i hjärnan, var nog, att han skulle gå in i kyrkan och höra på sången. Men det förslaget antogs inte. Han ville gärna höra sång, men han vågade inte gå in i kyrkan. Han var inte rädd för folket, men i somliga kyrkor [ 39 ]funnos så besynnerliga och farliga tavlor, som föreställde varelser, som han helst inte ville tänka på.

Äntligen arbetade han sig fram till den tanken, att eftersom detta var en kyrka, så måtte här väl finnas en kyrkogård. Och då han hade en kyrkogård att komma till, var han räddad. Man skulle inte ha kunnat bjuda honom något bättre, vad det så än hade varit. Såg han en kyrkogård från vägen under sina vandringar, gick han upp till den och satt där en stund, om det än var mitt i arbetsveckan.

Då han nu skulle gå ut till kyrkogården, uppstod helt plötsligt en ny svårighet. Begravningsplatsen i Råglanda ligger nämligen inte alldeles bredvid kyrkan, som står på en stenbacke, utan på en äng litet bortom sockenstugan. Och han kunde inte komma fram till kyrkogårdsporten utan att gå fram på en väg, utmed vilken de kyrkobesökandes hästar stodo bundna.

Alla hästarna stodo med huvudet djupt nere i höbuntar och havrepåsar och tuggade så, att fodret knastrade under deras tänder. Det var inte tal om att de kunde göra karlen något ont, men han hade sin egen tanke om vådan av att gå förbi en sådan lång rad djur.

Två, tre gånger försökte han gå, men modet brast honom, så att han måste vända. Han var inte rädd för att hästarna skulle bita eller sparka. Det var alldeles nog, att de voro så nära, att de kunde se honom. Det var alldeles nog, att de kunde [ 40 ]skramla med sina grimmor och skrapa i marken med hovarna.

Äntligen kom ett ögonblick, då alla hästarna sågo ned och riktigt tycktes äta i kapp. Då började han vandringen mellan dem. Han höll igen pälsen, så att den inte skulle fladdra ut och förråda honom, och han gick på tå, så vackert han kunde. Om en häst höjde ögonlocket och såg på honom, stannade han genast och neg. Han ville gärna vara hövlig i denna stora fara, men djuren måtte väl vara rimliga och förstå, att han inte kunde buga sig, då han bar en säck järn på ryggen. Det återstod honom ingenting annat än att niga.

Han suckade mycket tungt, ty det var en svår och besvärlig sak här i livet att såsom han vara rädd för alla fyrfota djur. Egentligen var han inte rädd för andra djur än getter, och för hästar och hundar och kattor skulle han inte alls ha varit rädd, om han endast hade kunnat bli säker på att de inte voro några slags omskapade getter. Men han blev aldrig säker på den saken. Så att det var egentligen lika galet för honom, som om han hade varit rädd för alla slags fyrfotingar.

Det var inte lönt för honom att tänka på hur stark han var, och att dessa små bondhästar brukade vara alldeles ofarliga. Sådant kan inte den tänka på, som har fått in fruktan i själen. Det är en svår sak, fruktan, och det är tungt för den, som hon har blivit bofast hos.

Det var märkvärdigt, att han dock kom förbi hela hästraden. Det sista vägstycket tog han i [ 41 ]två långa språng, och då han kom in på kyrkogården, drog han igen järngrinden efter sig och ställde sig att knyta näven åt hästarna.

»Usla, eländiga, förbannade getabockar!»

Han gjorde så med alla djur, kunde inte låta bli att kalla dem alla för getabockar. Och detta var mycket dumt, ty det hade förskaffat honom själv ett namn, som han inte ville ha. Av alla han träffade blev han kallad Getabocken. Men han ville inte bli tilltalad på det sättet. Han ville, att man skulle kalla honom med hans rätta namn, men det namnet tycktes inte vara känt av någon människa i den här trakten.

Han stod en stund vid grinden och njöt av att vara undkommen hästarna, men snart vandrade han djupare inåt kyrkogården. För varje kors och varje sten stannade han och neg. Men nu var det inte av fruktan, nu var det endast av välbehag vid att se dessa kära gamla bekanta. Hans utseende blev med ens milt och behagligt. Just samma kors och stenar, som han hade råkat så ofta förr! Vad de voro sig lika! Hur väl han kände igen dem! Han måste säga goddag till dem.

Vad kyrkogården behagade honom! Inget djur brukade beta där, och ingen människa brukade skämta där. Där var bäst, då där var alldeles ensamt såsom nu, men också då där funnos människor, brukade de inte störa honom. Han kände visserligen många vackra ängar och hagar, som skulle ha behagat honom ännu bättre, men där fick han aldrig vara i fred. De kunde på intet sätt [ 42 ]jämföras med kyrkogården. Och kyrkogården var bättre än själva skogen, ty i skogen var ödsligheten så stor, att han blev rädd för den. Här var det stilla som i skogsdjupet, men han var inte utan sällskap, här funnos sovande människor under varje sten och varje tuva. Just så mycket sällskap, som han behövde för att inte känna ensamhet och vantrevnad.

Han styrde genast färden fram mot den nyöppnade graven. Han gick dit, dels därför att där stodo några skuggande träd, dels också därför att han tyckte om sällskap. Han trodde väl, att det kunde vara möjligt, att denne döde, som hade blivit så nyss nedbäddad, vore ett bättre skydd mot ensamheten än de längesedan hänsovna.

Han nära nog böjde knä med ryggen åt den stora sandhögen på gravkanten. Han lyckades skjuta upp säcken, så att den stod stadigt på högen, och lossade de grova läderremmar, som höllo den fast. Det var en stor dag, en fridag, han kastade till och med av sig pälsen. Med stort välbehag satte han sig på gräset så nära graven, att de långa benen med de knäbundna strumporna och de grova snörskorna hängde ned över gravkanten.

Han måste sitta stilla en rätt lång stund och hålla ögonen på kistan. Då man hade en sådan fruktan som han inom sig, kunde man aldrig vara nog försiktig. Men kistan rörde sig verkligen alls inte, det var omöjligt att misstänka, att den gömde något försåt.

Inte förr var han viss om sin sak, än han stack [ 43 ]ned handen i sidfacket på säcken och tog fram fiol och stråke. På samma gång nickade han åt den döde nere i graven. Eftersom han var så stilla, skulle han få höra något vackert.

Det var något mycket rart, detta, det var inte många, som fingo höra honom spela. Ingen fick höra honom på de gårdar, där man brukade hetsa hundarna på honom och kallade honom Getabocken. Men det kunde hända, att man fick höra honom i en stuga, där man talade lågt och rörde sig stillsamt och inte frågade honom om han ville köpa getskinn. På ett sådant ställe brukade han ta fram fiolen och låta höra sig. Och det var en stor utmärkelse, den största han kunde bevisa någon.

Där han satt och spelade på gravkanten, lät det alls inte illa. Han spelade inte en falsk ton, och han spelade så sakta och milt, att det knappast kunde ha hörts till nästa grav.

Se, det förnämliga i saken var, att det alls inte var dalkarlen, som kunde spela, utan det var hans fiol, som kom ihåg ett par små melodier. De kommo fram ur den, så snart han förde stråken över den. Det skulle kanske inte ha betytt mycket för en annan, men för honom, som inte själv kom ihåg en enda melodi, var det den allra kostbaraste gåva att äga en sådan fiol, som spelade av sig själv.

Medan han spelade, satt han och sken och log, liksom den, som hör ett barn pladdra och prata. Det var fiolen, som talade och talade, han bara lyssnade. Det var dock för märkvärdigt, att [ 44 ]dessa vackra saker hördes, så snart han förde stråken över strängarna. Det skötte fiolen om, den visste hur det skulle vara, och dalkarlen, han satt bara och lyssnade.

Det växte visor ur den där fiolen, som det växer gräs ur jorden. Ingen kunde förstå hur det tillgick. Vår Herre hade lagat till det så.

Det var dalkarlens mening att sitta stilla så där hela dagen och låta de kära tonerna växa upp ur fiolen som små vita och brokiga blomster. Han skulle spela en hel äng full med blomster, spela full en hel lång dal, en hel stor slätt.

Men hon, som låg skendöd nere i kistan, hade väl hört fiolspelet, och på henne hade det övat en underlig verkan. Tonerna hade kommit henne att drömma, och av det hon hade sett i drömmen hade hon blivit så upprörd, att hennes hjärta hade börjat klappa, hennes blod hade börjat strömma, och hon hade vaknat.

Nu är att märka, att allt, vad hon hade upplevat, medan hon hade legat skendöd, de tankar hon då hade haft och även den sista drömmen, allt detta var borta och glömt i samma stund, som hon vaknade till sitt vanliga medvetande. Hon visste inte ens, att hon låg i sin kista, utan hon trodde, att hon alltjämt låg sjuk hemma i sin säng. Hon tyckte bara, att det var underligt, att hon ännu levde. Nyss, innan hon somnade, var hon ju mitt inne i det flämtande dödsarbetet. Det borde ju ha varit ute med henne för länge sedan. Hon hade tagit farväl av fosterföräldrarna, av syskonen och av [ 45 ]tjänstefolket. Prosten själv hade varit hos dem och gett henne nattvarden, ty hennes fosterfar hade tyckt det vara för tungt att göra detta. För flera dagar sedan hade hon vänt sina tankar från allt jordiskt. Det var märkvärdigt, att hon inte var död.

Det förvånade henne, att det var så mörkt i rummet, där hon låg. Ljuset hade ju brunnit alla nätter förut, medan hon hade varit sjuk. Och så hade man låtit täcket glida av henne. Hon låg där och blev så kall som en is.

Hon reste sig något litet för att draga över sig täcket. Då slog hon pannan mot kistlocket och sjönk ned i kistan igen med ett litet utrop av smärta.

Hon hade stött sig tämligen hårt och återföll genast i dvala. Hon låg lika orörlig som nyss, och det var, som hade livet flytt bort på nytt. Dalkarlen, som hade hört både stöten och utropet, hade ögonblickligen lagt bort fiolen och börjat lyssna. Men det hördes ingenting vidare, ingenting alls.

Han satte sig till att spionera på kistan lika uppmärksamt, som då han först hade kommit. Han satt och nickade, som ville han säga ja till det han själv tänkte, nämligen att intet här på jorden är tillförlitligt. Här hade han haft en den mest tysta och förträffliga kamrat, men var han inte nu bedragen också på denne?

Han satt och såg på kistan, som hade han velat se rätt igenom den. Slutligen, då den fortfor att vara alldeles stilla, tog han åter upp fiolen och började spela.

[ 46 ]Men nu ville inte fiolen. Han måtte gnida den hur milt och smeksamt som helst, så framväxte det inte mer några melodier. Det var så sorgligt, att han var färdig att gråta. Han hade ämnat sitta stilla och höra på sin fiol hela dagen, och nu ville den inte mer.

Han förstod nog orsaken. Fiolen var orolig och rädd för det, som hade rört sig nere i kistan. Den hade glömt alla sina visor och tänkte endast på vad det kunde ha varit, som hade bultat på kistlocket. Det är ju så: man glömmer allting, då man är rädd.

Han förstod, att han måste lugna fiolen, om han skulle kunna få höra något vidare.

Han hade haft det så gott, bättre än på åratal. Om det verkligen var något i kistan, som var farligt, var det då inte bäst att släppa ut det? Så skulle fiolen bli nöjd, och de vackra blommorna skulle på nytt växa upp ur den.

Han öppnade beslutsamt sin stora säck och började söka mellan knivar, sågar och yxhammare, till dess han fann en skruvmejsel. Ögonblicket därefter var han nere i graven och låg där på alla fyra och skruvade locket av kistan.

Han plockade ur skruv efter skruv, till dess han äntligen kunde resa upp locket mot gravväggen. Med detsamma gled också svetteduken från den skendödas ansikte.

Så snart den friska luften nådde henne, slog Ingrid upp ögonen. Och nu var det ju ljus omkring henne. Hon måtte ha blivit flyttad. Nu [ 47 ]låg hon i ett gult rum, som hade grönt tak och en stor ljuskrona i taket.

Rummet var trångt och sängen i minsta laget. Varför kändes det, som voro hennes armar och ben fängslade? Var det, för att hon skulle hålla sig stilla i den lilla, lilla sängen?

Det var märkvärdigt, att de hade lagt en psalmbok under hennes haka. Det brukade man ju inte annat än med lik.

Mellan fingrarna hade hon en liten blombukett. Hennes fostermor hade klippt ett par kvistar ur sin blommyrten och lagt mellan hennes händer. Ingrid förvånade sig. Vad hade det gått åt hennes fostermor?

Hon såg, att man hade givit henne en huvudkudde med breda spetsar och ett batistlakan, som låg i fina veck. Hon var mycket nöjd, hon tyckte om att ha det fint. Men hon skulle än hellre ha velat ha ett varmt täcke på sig. Det kunde ju inte vara bra för en sjuk att ligga utan täcke.

Ingrid var färdig att sätta händerna till ögonen och gråta. Hon frös så bitterligen.

I detsamma kände hon något hårt och svalt mot sin kind. Hon började småle: det var den gamla, röda trähästen, den trebenta Camilla, som låg bredvid henne på huvudkudden. Lillbror, som aldrig kunde sova någon natt utan att ha den bredvid sig i bädden, hade nu lagt den till henne. Det var kärligt gjort av Lillbror. Ingrid fick än större lust att gråta, då hon tänkte på att Lillbror hade velat trösta henne med trähästen.

[ 48 ]Men hon hann aldrig att börja gråta. Sanningen gick på en gång upp för henne. Lillbror hade gett henne trähästen, och mor hade gett henne sina vita myrtenblommor, och psalmboken låg under hennes haka, därför att de hade trott, att hon var död.

Ingrid fattade med båda händerna i kistkanten och satte sig upp. Den lilla smala sängen var en kista, och det lilla gula rummet var en grav. Det var alltsammans mycket svårt att förstå. Hon kunde alls inte begripa, att detta angick henne, att det var hon, som hade blivit svept och nedsatt i graven. Det var nog så, att hon låg hemma i sin säng och såg eller drömde det där andra. Det skulle väl snart visa sig, att det inte var full verklighet och att allt var på det vanliga sättet.

Med ens fann hon förklaringen på det hela. »Jag har så ofta besynnerliga drömmar,» tänkte hon. »Detta är bara något jag ser i syne.» Och hon drog en riktigt förnöjd suck. Hon lade sig till och med tillbaka i kistan. Hon var så alldeles viss om att den var hennes egen gamla säng. Den var verkligen inte så särdeles bred, den heller.

Under hela tiden stod dalkarlen nere i graven, just vid Ingrids fötter. Han stod endast ett par alnar från henne, men hon hade inte sett honom. Det kom sig säkerligen inte därav, att han, så snart den döda i kistan hade slagit upp ögonen och börjat röra sig, sökte krypa ihop i ett hörn och göra sig osynlig. Hon hade troligtvis kunnat se honom, fastän han höll kistlocket framför sig som en skärm, [ 49 ]om det inte ända tills nu hade legat likasom en vit dimma över hennes ögon, så att hon blott hade sett det allra närmaste fullt tydligt. Ingrid hade ju inte ens kunnat se, att hon hade sandväggar omkring sig. Hon hade tagit solen för en stor ljuskrona och lindlövsvalvet för ett tak.

Den stackars dalkarlen stod och väntade, att det där, som rörde sig i kistan, skulle hinna att avlägsna sig. Det föll honom inte in annat, än att det skulle gå självmant. Det hade ju bankat, därför att det ville komma ut. Han stod en lång stund med huvudet bakom kistlocket, i väntan att det skulle gå. Han tittade fram, då det tycktes honom, att det borde vara borta. Men det hade inte rört sig, det låg kvar på sin hyvelspånsbädd.

Han var inte nöjd med detta, han ville ha ett snart slut på saken. Hans fiol hade inte på länge talat så vackert som i dag, han längtade efter att åter sitta hos honom i ro.

Ingrid, som nästan hade slumrat in, hörde sig plötsligen tilltalas på sjungande dalmål.

»Det kan vara på tiden, att du stiger upp nu, tycker jag.»

Så snart han hade sagt detta, stack han undan huvudet. Han darrade så över sitt tilltag, att han var nära att tappa hela locket.

Men den vita dimman, som hade legat över Ingrids ögon, vek helt och hållet, då hon hörde en människa tala. Hon såg en karl stå inklämd i ett hörn vid gravändan och hålla ett kistlock framför sig. [ 50 ]Ögonblickligen insåg hon, att hon inte kunde få lägga sig ned och tro, att detta var en drömsyn. Här var visserligen en verklighet, som hon måste reda upp för sig. Det tycktes ovillkorligen vara så, att kistan var en kista och graven en grav och att själva Ingrid för ett par minuter sedan inte hade varit något annat än ett svept och begravet lik.

För första gången blev hon verkligt förfärad för det, som hade hänt henne. Ack, besinna det: hon kunde ha varit riktigt död i denna stund! Hon kunde ha varit ett fult, ruttnande lik. Hon hade blivit nedsatt i graven, för att man skulle vräka över henne sand och jord, hon hade inte varit mera värd än vilken som helst jordtorva; hon hade varit alldeles förkastad. Maskarna hade gärna fått äta henne. Det skulle ingen ha brytt sig om.

Ingrid behövde oändligt väl att ha en människa bredvid sig i denna stora fasa. Hon hade känt igen Getabocken nyss, då han hade stuckit fram huvudet. Det var en gammal bekant på prästgården, hon var alls inte rädd för honom. Nu ville hon ha honom fram till sig. Hon brydde sig alls inte om, att han bara var en dåre. Det var i alla fall en människa, som levde. Hon ville, att han skulle komma henne så nära, att hon kunde känna, att hon hörde hemma bland de levande och inte bland de döda.

»Å, kom för Guds skull hit till mig!» sade hon med gråten i halsen. Hon satte sig upp i kistan och sträckte armarna mot honom.

[ 51 ]Men dalkarlen hade alltjämt sin tanke för sig. Då hon så gärna ville locka fram honom, beslöt han att sätta villkor för henne.

»Jag skall komma, om du vill gå din väg,» sade han.

Ingrid försökte genast lyda honom och stiga upp ur kistan, men hon låg så omsvept med lakan, att hon hade svårt för att resa sig.

»Du får komma och hjälpa mig,» sade hon. Det var halvt tvungen sak, och halvt var det därför, att hon var så rädd för att hon inte riktigt hade undkommit döden. Hon måste komma nära någon, som levde.

Han kom verkligen, trängande sig mellan kistan och gravväggen. Han lutade sig över henne, lyfte upp henne ur graven och satte ned henne i gröngräset bredvid gravöppningen.

Ingrid kunde inte hjälpa, att hon slog båda armarna om hans hals, lade huvudet mot hans axel och snyftade. Hon kunde aldrig sedan förstå hur hon hade kunnat göra detta, och att hon inte hade varit rädd för honom. Det var dels av glädje över att han var en människa, en levande människa, och så var det av tacksamhet över att han hade räddat henne.

Gud, vad skulle det ha blivit av henne, om inte denne hade varit! Det var han, som hade lyft av kistlocket, och som hade återfört henne till livet. Hon visste ju inte hur något hade gått till, men han hade helt visst varit den, som hade öppnat kistan. Vad skulle det ha blivit av henne, om han [ 52 ]inte hade gjort detta? Hon skulle ha vaknat, instängd i den svarta kistan. Hon skulle ha bultat, ropat. Vem skulle ha hört henne, där hon låg sex fot under jorden? Ingrid vågade inte tänka på detta, hon bara gick upp i tacksamhet över att vara räddad. Hon måste ha någon att tacka. Hon måste luta sitt huvud mot en människas axel och gråta av tacksamhet.

Det var väl det märkvärdigaste av allt, som hade hänt denna dag, att dalkarlen inte stötte bort henne. Men han hade inte något klart begrepp om att hon var en död, och han visste, att det inte var lönt att göra en död emot. Men så snart det var möjligt, gjorde han sig fri från henne och dök ned i graven. Han lade locket till rätta på kistan, satte i skruvarna och gjorde det stadigt fast alldeles som förut. På detta sätt skulle väl kistan bli alldeles stilla och fiolen få åter sitt lugn och sina melodier.

Under tiden satt Ingrid i gräset och sökte tänka sig för. Hon såg bortåt kyrkan och fick syn på hästar och åkdon på kyrkbacken. Hon började då förstå sammanhanget. Det var söndag, man hade begravt henne på morgonen, och nu satt man i kyrkan.

Ingrid greps av en stor förskräckelse. Gudstjänsten kunde snart vara slut, och folket skulle komma och få se henne. Och hon hade ju rakt ingenting på sig utom ett lakan. Hon var ju nära nog blott och bar. Bevare oss väl, om så många människor skulle komma och se henne sådan! Det [ 53 ]skulle de aldrig glömma. Det skulle hon få blygas för i hela sitt liv.

Hon undrade var hon skulle få kläder. Hon tänkte ett ögonblick på att kasta över sig dalkarlens päls, men det föreföll henne, som skulle hon inte bli mer lik vanliga människor fördenskull.

Hon vände sig raskt till den galne, som ännu arbetade med kistlocket.

»Hör du,» sade hon till honom, »du måste låta mig krypa in i din säck.»

Hon var i samma stund framme vid den stora lädersäcken, som inrymde varor för ett helt salustånd, och började riva upp den.

»Å, kära, kom upp och hjälp mig!»

Hon behövde inte bedja förgäves. Då dalkarlen såg, att hon rörde vid hans påse, kom han genast upp ur graven.

»Rör du vid säcken, du?» sade han hotande.

Ingrid tänkte inte på att han talade med hård röst, hon räknade honom alltjämt som sin bästa vän. »Å, kära, kära du,» sade hon, »hjälp mig, så att inte människorna komma och få se mig! Töm ur de här varorna någonstans och låt mig sätta mig i säcken och bär mig hem! Å, gör det, gör det! Jag är från prästgården, och den ligger bara ett litet stycke härifrån. Du vet nog var den ligger.»

Karlen stod och såg på henne med alldeles slö blick. Hon kunde inte veta om han hade förstått ett ord av vad hon sade.

[ 54 ]Hon upprepade det, men han gjorde inte min av att lyda henne.

Hon började åter riva upp saker ur säcken. Då stampade han i marken åt henne och ryckte till sig säcken.

Gud, hur skulle Ingrid kunna få honom lydig?

Bredvid henne på gräset låg en fiol och en stråke. Hon tog upp dem, hon visste rakt inte varför. Hon hade väl varit så mycket med fiolspelare, att hon inte kunde tåla att se ett instrument ligga på marken.

Så snart hon rörde vid fiolen, släppte han säcken och kom och ryckte fiolen från henne.

Han tycktes bli alldeles galen över att hon rörde fiolen. Han såg stygg ut.

Vad i all världen skulle hon hitta på, så att hon kom bort, innan kyrkfolket hann ut ur kyrkan?

Hon började lova honom märkvärdiga ting, såsom man lovar barn, då man vill ha dem snälla.

»Jag skall säga till far, att han köper ett helt dussin liar av dig. Jag skall stänga in alla hundar, då du kommer till prästgården. Jag skall be mor, att hon ger dig ett gott mål mat.»

Det syntes intet tecken till att han ville ge med sig.

Hon kom att tänka på fiolen och sade i förtvivlan:

»Om du bär mig till prästgården, skall jag spela för dig.»

Se dock! Det for ett leende över hans ansikte. Det var visst vad han ville ha.

[ 55 ]»Jag skall spela fiol för dig hela eftermiddagen, jag skall spela, så länge du vill.»

»Vill du lära fiolen nya låtar?» frågade han.

»Det vill jag visst, det.»

Ingrid blev i samma stund både förvånad och nedslagen. Han tog ett kraftigt tag i säcken och ryckte den till sig. Han släpade bort den över gravarna, och deras penninggräs och åbrodd trycktes ned under den, som om den hade varit en åkervält.

Han förde den fram till en hög av torrt löv och ris och gamla blombuketter, som låg invid kyrkogårdsmuren. Där plockade han fram allt, som fanns i ränseln, och gömde det mycket väl under riset.

När den var tom, kom han tillbaka till Ingrid.

»Nu kan du stiga i,» sade han.

Ingrid steg i säcken och kröp ihop på dess träbotten. Karlen spände till alla remmar lika noga, som om han hade haft sina vanliga varor att föra, krökte sig åter, så att han nästan böjde knä, satte armarna i hängslena, spände ett par remmar i kors över bröstet och reste på sig. Då han hade gått ett par steg, började han skratta. Han bar en säck på sin rygg, som var så lätt, att han hade kunnat dansa med den.

*

Det var inte mer än en fjärdingsväg från kyrkan till prästgården. Det var en väg, som dalkarlen kunde gå på tjugu minuter. Ingrid önskade [ 56 ]endast, att han skulle gå den så raskt, att hon hunne hem före kyrkfolket och begravningsgästerna. Hon kunde rakt inte fördraga, att så mycket folk skulle få se henne. Det vore bäst, om hon komme fram, medan endast hennes fostermor och pigorna voro vid gården.

Ingrid hade tagit med sig ur kistan den lilla buketten med blommor från hennes fostermors myrten. Den var hon så glad åt, att hon gång på gång kysste den. Den kom henne att tänka mildare tankar om fostermodern än någonsin förr. Men naturligtvis skulle hon tänka milda tankar om henne i alla fall. Den, som kommer direkt ur graven, tänker milda och ljusa tankar om allt, som lever och rör sig på jordytan.

Nu förstod hon innerligt väl, att prästfrun måste älska de andra barnen, som voro hennes egna, mycket högre, än hon kunde älska fosterdottern. Och då det var så fattigt i prästgården, att de inte hade råd att hålla barnpiga, så tycktes det henne nu helt naturligt, att hon måste passa upp på småsyskonen. Men om syskonen inte voro snälla mot henne, berodde det endast därpå, att de voro vana vid att hon var deras piga. Det var inte lätt för dem att komma ihåg, att hon hade blivit upptagen i prästgården för att vara deras syster.

Och till sist berodde det alltsammans på fattigdomen. Om far någon gång finge ett annat gäll, så att han bleve prost eller kyrkoherde, så skulle nog alltsammans bli bra. Då skulle hon åter få tillbaka den första tiden, då alla hade älskat henne. [ 57 ]Å, visst skulle alltsammans en gång bli som förr! Ingrid kysste sina blommor. Mor hade kanske inte velat vara hård. Det var bara fattigdomen, som hade gjort henne så underligt elak.

Men nu var det för övrigt så, att det inte mer gjorde henne något, hurudana de komme att bli mot henne. Ingenting kunde numera bedröva henne, ty nu ville hon alltid vara glad över att leva. Och blev det svårt någon gång mer, så skulle hon bara tänka på mors myrten och Lillbrors Camilla.

Det kunde vara glädje nog att veta, att hon bars levande framåt vägen. I morse hade ingen trott, att hon än en gång skulle färdas i de här krökarna och backarna. Och doftande klöver och små fåglar, som sjöngo, och sköna, lummiga träd, allt detta hade varit för de levande att glädja sig åt. Det hade alls inte varit för henne.

Men, som sagt, det var inte lång tid hon hade att tänka, ty om tjugu minuter var dalkarlen framme vid prästgården.

Där voro endast prästfrun och pigorna hemma, just som Ingrid hade önskat. Prästfrun hade hela förmiddagen hållit på att rusta för begravningsmiddagen. Nu väntade hon, att de främmande skulle komma, och nu var också allting så gott som färdigt. Hon hade just varit inne i sängkammaren och pyntat sig i sin svarta klänning.

Hon såg bortåt kyrkvägen, men där syntes ännu inga åkande. Då passade hon på att gå ut i köket än en gång och smaka på rätterna.

[ 58 ]Hon var ganska nöjd, ty allt hade lyckats väl, och det kan man inte låta bli att tycka om, även om man har sorg. I köket fanns endast en piga, och det var en, som hade kommit från prästfruns eget hem, så att hon tyckte, att hon kunde tala förtroligt med henne.

»Jag menar, du Lisa,» sade hon, »att vem som helst kunde vara belåten med ett sådant gravöl.»

»Jag ville, att hon kunde skåda ner till jorden och se hur ni ståtar för henne,» sade Lisa. »Det skulle glädja henne.»

»Å,» sade prästfrun, »åt mig bleve hon nog aldrig glad.»

»Hon är död nu,» sade pigan, »det skall inte vara jag, som säger något om den, som knappast är kommen ner i jorden.»

»Jag har ofta fått höra hårda ord av min man för hennes skull,» sade fostermodern.

Det var så, att prästfrun behövde tala med någon om den döda. Hon hade haft litet samvetskval för hennes skull, och det var därför hon hade rustat till med en stor begravning. Hon tyckte, att samvetskvalen gärna kunde ha vikit för allt det besvärs skull, som hon haft för begravningen, men det hade de på intet sätt gjort. Och hennes man gick också och hade samvetskval och sade, att de inte hade låtit flickan vara som ett av deras egna barn, som de dock hade lovat, då de adopterade henne. Och han sade, att det hade varit bättre, att de aldrig hade tagit henne, då de inte hade kunnat undgå att låta henne märka, att de höllo mera av [ 59 ]de egna barnen. Och nu behövde fostermodern tala med någon om flickan för att få veta om folk menade, att hon varit elak mot henne.

Hon såg hur Lisa började mycket häftigt röra om i en gryta, som om hon hade svårt för att behärska sin harm. Det var en klok tös, som väl förstod hur hon skulle ställa sig in hos matmodern.

»Man kan tycka,» började Lisa, »att då man har en mor, som alltid vakar över en och ser till, att man skall vara hel och ren, så kunde man vilja lyda henne och vara henne till nöjes. Och då en får vara i ett gott prästhus och bli uppfostrad till bättre folk, så skulle en söka göra nytta för sig och inte bara gå och fåna och drömma. Jag kan undra nu hur det skulle ha gått, om inte ni hade kommit och tagit er av detta fattiga barnet. Hon hade väl strukit omkring med lindansarna då och fått dö på gatan som ett skarn.»

Det kom en dalkarl gående över gården, en, som bar säcken på ryggen, fastän det var söndag. Han kom helt stilla in genom den öppna köksdörren och neg, då han kom in, fastän det inte var någon, som hälsade tillbaka. Både matmodern och pigan sågo honom, men då de märkte vem det var, brydde de sig inte om att avbryta samtalet.

Prästfrun var mån om att fortsätta. Hon märkte, att hon skulle få höra just vad hon behövde för att lisa samvetet.

»Det är kanske så gott, att hon är borta,» sade hon.

[ 60 ]»Det skall jag säga frun,» sade pigan ivrigt, »att det tror jag pastorn också tycker, eller åtminstone skall han tycka det snart nog. Det blir fred i huset nu, skall frun få se, och det kommer att glädja honom.»

»Åja,» sade fostermodern, »jag var ju tvungen att hålla emot, jag. Det skulle alltid kostas på henne med kläder, så att det var rent galet. Han var så mån om att hon skulle få lika mycket som de andra, att ibland fick hon till och med mer. Och det gick åt mycket till henne, som var vuxen.»

»Nu låter väl frun Greta få hennes nettelduksklänning?»

»Ja, antingen får Greta den, eller också tar jag den själv.»

»Inte lämnar hon mycket efter sig, stackare.»

»Ingen begär, att hon skall lämna arv efter sig,» sade fostermodern. »Man skulle ha varit nöjd, om man hade haft ett gott ord att minnas efter henne.»

Det var endast sådant tal, som man för, då man har samvetskval och vill försvara sig mot dem. Det var alls intet sådant, som fostermodern verkligen menade.

Dalkarlen bar sig åt på samma sätt, som då han kom för att sälja. En stund stod han och såg sig om i köket, sköt så med allra största sävlighet säcken upp på ett bord och lossade hängslen och remmar. Därpå såg han sig om än en gång, så att han inte skulle bli överfallen av katt eller hund, rätade på ryggen och började öppna de två [ 61 ]läderlocken, som voro fästade med otaliga spännen och knutar.

»Han skall inte bry sig om att ta upp säcken i dag,» sade Lisa. »Det är söndag, och då vet han väl att vi inte handla?»

Men hon frågade inte stort efter, att galningen fortfor att binda upp remmarna. Hon vände sig till prästfrun. Detta var ett gott tillfälle för henne att komma i gunst.

»Jag vet inte en gång om hon var bra mot barnen? Jag hörde ofta, att det var gråt och jämmer inne i barnkammaren.»

»Sådan hon var mot deras mor, sådan var hon mot dem,» sade prästfrun, »men nu gråta de över att hon är död, förstås.»

»De veta inte sitt eget bästa,» sade pigan, »men frun kan vara viss, att om en månad gråter ingen mer för hennes skull.»

I detsamma vände sig båda två från spisen och sågo bort mot bordet, där dalkarlen stod och öppnade den stora säcken. De hade hört något ovant, något likt en suck eller en snyftning. Karlen slog just upp innerlocket, och ur säcken höjde sig den nyss begravda fosterdottern, just sådan, som då de hade lagt ned henne i kistan.

Men hon var inte alldeles lik sig heller. Hon var långt mera död nu, så att säga, än då de lade ned henne. Då hade hon ännu haft nästan samma färg som i livet, nu var hon gastgrå i ansiktet, blåsvart om läpparna, och ögonen voro hemskt insjunkna.

[ 62 ]Hon sade ingenting, men stor förtvivlan stod att läsa i hennes ansikte, och myrtenbuketten, som hon hade fått av fostermodern, sträckte hon mot henne i förebrående vädjan.

Det var inte en syn, som människor kunde uthärda. Fostermodern svimmade med ens, pigan stod stilla ett ögonblick, såg på dottern och på modern, därpå satte hon händerna för ögonen och sprang in i kökskammaren, som hon väl stängde.

»Nej,» sade hon, »det är inte till mig, hon har ärende, det behöver jag inte vara med om.»

Men Ingrid vände sig till dalkarlen.

»Stäng till om mig och bär mig härifrån! Hör du! Hör du! Bär mig härifrån! Bär mig dit, där du tog mig!»

Det bar så till, att dalkarlen kom att se ut. Det körde en lång rad av vagnar och kärror uppåt alléen och in på gården. Jaså, jaså, då ville han inte stanna här. Det där tyckte han alls inte om.

Ingrid kröp ihop på bottnen av säcken, frågade inte mer efter något, utan bara snyftade. Klaffar och lock blevo stängda om henne, och hon blev åter upplyftad på ryggen och bortburen. De, som kommo till gravölet, skrattade gott åt Getabocken, som skyndade bort och neg och neg för varje häst, som han mötte.