Hoppa till innehållet

En krona bland flickor/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sex år senare
En krona bland flickor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Lektioner
Syskonliv  →


[ 105 ]

ÅTTONDE KAPITLET.
Lektioner.

De första få veckorna voro svåra, ty Polly hade ännu icke hunnit övervinna sin naturliga skygghet och kände sig ofta skrämd bland så många främmande människor. Men hennes föresats gav henne mod, och när isen en gång var bruten, lärde hennes små elever snart att hålla av henne. Det nya upphörde efter hand att vara nytt, och ehuru hon trott sig beredd på en släpsyssla, fann hon det likväl enformigt att oupphörligt göra detsamma dag ut och dag in. Hon kände sig också enslig, ty Will kunde endast komma en gång i veckan, hennes fristunder hade Fanny som brådast, och „smånöjena“ voro få och tunnsådda att de endast plågade henne. Även hennes lilla hushåll förlorade sitt behag, ty Polly var en sällskaplig varelse, och de ensliga måltiderna voro ofta tråkiga. Askfot och Nicke gjorde allt vad de kunde för att muntra henne, men även de tycktes sakna friheten på landet och hemluften. Den stackars Askfot brukade sitta och titta helt längtansfullt ut genom fönstret på de stora stadskattorna som ströko omkring på gården, och därpå draga sig tillbaka på mattan, där han knorrade ihop sig liksom han förlorat allt hopp om ett likstämmigt sällskap, under det att lilla Nicke kunde sitta och sjunga tills han skälvde på sin pinne, utan att få något annat svar än ett inkvisitoriskt kvitter av de näsvisa sparvarna som tycktes håna honom för hans fångenskap. Ja, när det lilla teköket hade mistat sin glans, hade Polly [ 106 ]redan kommit underfund med att det icke var någon lek att arbeta för sitt uppehälle, och många av hennes lysande förhoppningar hade delat det lilla tekökets öde.

En sak som sårade vår Polly vid hennes första försök att bryta sig igenom den småskog, som spärrar vägen till framgång för en kvinna, var upptäckten att även i det demokratiska Amerika många dörrar stängas mitt för näsan på den som nödgas arbeta för sitt bröd. Såsom Fannys gäst hade hon oaktat sin fattigdom blivit väl emottagen överallt, dit hennes väninna förde henne både såsom barn och fullvuxen. Nu var förhållandet annorlunda; välvilligt folk gynnade henne, de liknöjda glömde henne alldeles, och själva Fanny med all sin tillgivenhet insåg att musiklärarinnan Polly icke kunde vara välkommen på många ställen, där fröken Polly blivit emottagen såsom „miss Shaws väninna“.

Några av hennes flickbekanta nickade fortfarande vänligt åt henne, men bjödo henne aldrig till sig, andra sänkte bara på ögonlocken utan att tilltala henne, och större delen ignorerade henne så fullkomligt, som om hon varit osynlig. Polly kände sig mera sårad härav än hon ville tillstå, ty i hennes hem arbeta alla, och där åtnjöt var och en aktning därför. Hon försökte att inte bry sig därom, men flickor äro ytterst ömtåliga i dylika fall, och Polly kände sig många gånger allvarsamt frestad att uppgiva sin plan och skynda tillbaka till den lugna fristaden i hemmet.

Fanny underlät aldrig att bjuda henne till alla slags festligheter i familjen; men efter några försök avslog Polly bestämt alla formliga bjudningar och nöjde sig med små påhälsningar när familjen var ensam. Hon insåg snart att även den nya, svarta sidenklänningen icke var tillräckligt fin för Fannys obetydligaste främmande, och sedan hon fått mottaga några av dessa uttrycksfulla blickar, varmed fruntimmer pläga giva tillkänna [ 107 ]sin åsikt om nästans klädsel och hört ett eller par infall om „den oundvikliga klänningen“ och „den lilla svartalven“, lade Polly undan det förr så högt skattade plagget sägande med en kvävning i rösten:

„Jag skall nyttja den för Will; han tycker om den, och klädseln kan icke minska hans kärlek till mig.“

Jag är rädd att det rena och ljuva i Pollys väsen blev litet grumlat genom dessa motgångar, men innan någon mera svårbotlig skada var skedd, fick hon ur en oväntad källa något av detta verksamma botemedel som ger ungdomen styrka att bära dessa små missöden, genom att visa dem de större som de undgått och leda deras tanke på de ädlare nöjen, vilka kunna åstadkommas på det gamla goda sättet, som håller hjärtat varmt, huvudet redigt och händerna sysselsatta.

Var och en har sina prövodagar, och Polly började tro att hon fått mer än nog av sådana. En av dessa slutade på ett sätt som inverkade på hela hennes liv, och vi vilja redogöra därför. Det började tidigt, ty hon kunde icke få bukt med det förhärdade kolhalstret, förrän hon ödat bort en ryslig mängd tändstickor. Därnäst skuffade hon omkull kaffepannan, så att Askfot blev skållad, och i stället för att få äta sin frukost i allsköns trevnad och maklighet måste hon bege sig ut helt olustig, ty allting gick på tok ända till hattbanden, som hon slet utav i den sista förfärliga brådskan. Det var klart att hon glömde noterna också, när det var sent, och då hon vände om för att hämta dem, stupade hon i en vattpuss, till råga på olyckan.

Det var en förarglig förmiddag. Polly kände sig nedstämd och alla pianon tycktes vara lika dåligt stämda. Eleverna voro ovanligt dumma, och tvenne av dem underrättade henne att de skulle följa med sin mamma, som plötsligt blivit kallad söderut. Detta var ett slag för henne, ty de hade nyss börjat, och Polly [ 108 ]ansåg sig icke kunna skicka räkning för hela kvartalet, ehuru uteblivandet av beloppet därför på ett betänkligt sätt rubbade hennes planer och beräkningar.

När hon gick hem vid middagstiden, trött och nedslagen, mötte henne en ny olycka som gjorde henne mera ont än förlusten av alla hennes elever. Som hon skyndade framåt med en stor notbok i ena handen och en påse med semlor till teet i den andra, såg hon Tom och Trix komma gående. Hon följde dem med ögonen medan de närmade sig, så glada, näpna och lyckliga som det tycktes, att det föreföll Polly som om allt solskenet och nöjet vore på deras sida, och mödan och ledsnaden ensamt på hennes. Längtande att få se ett vänligt ansikte och höra ett vänligt ord gick hon mitt över gatan för att åtminstone hälsa på dem med en nick och ett småleende. Trix såg henne först, men fick plötsligt någonting annat i sikte längre bort vid horisonten. Tom tycktes icke varsebliva henne, utan betraktade envist en vacker häst som kråmade sig framåt gatan. Polly tyckte likväl att han sett henne och närmade sig med en liten, besynnerlig hjärtklappning, ty hon kände att hennes olyckskalk skulle bli full om Tom undvek henne.

De kommo närmare varandra, Trix fördjupad i åskådandet av något avlägset föremål, Tom betraktande den vackra hästen, och Polly med röda kinder, väntande blickar och den bruna påsen fullt synlig. Ett enda rysligt ögonblick befunno de sig i jämnbrädd med varandra, utan att någon tilltalade eller hälsade på den andra, därefter var allt överståndet, och Polly gick vidare med en känsla som om någon slagit henne i ansiktet. „Det kunde jag aldrig trott om Tom men det var alltsammans den där otäcka Trix’ konster; nå jag skall visst inte besvära honom vidare, om han är en så högfärdig narr, att han skäms för mig, därför att jag bär ett paket och arbetar för födan“, sade hon för sig själv och tillade, i det hennes ögon fylldes av tårar och hennes läppar [ 109 ]darrade: „Hur kunde han bära sig så illa åt, så hon såg det till på köpet?“

Tom var emellertid alldeles oskyldig till denna förolämpning och brukade alltid nicka åt Polly när de möttes, men hittills hade det alltid fallit sig så att han varit ensam, och det var därför Polly blev så djupt sårad, helst hon aldrig tyckt om Trix.

Innan hon fick ögonen klara, och kunde behärska sina anletsdrag, mötte hon en herre som tog av sig hatten och hälsade henne artigt och småleende:

„God morgon, miss Polly, det var roligt jag träffade er“. Med en plötslig förändring i ton och sätt tillade han: „Ber om förlåtelse — har någonting hänt — kan jag vara er till någon tjänst?“

Det var nu mycket bakvänt, men kunde inte hjälpas, och Polly hade inte annat att göra än säga sanningen och tyda saken till det bästa.

„Det är mycket enfaldigt, men det gör mig ont att bli sedd över axeln av mina gamla vänner. Men jag tänker jag blir väl snart van därvid.“

Mr Sydney såg sig tillbaka, igenkände paret som gått förbi, och vände sig om med ett uttryck av ovilja. Polly trevade efter sin näsduk, och utan att säga ett ord tog han både boken och paketet från henne, en liten artighet som betydde rätt mycket just då. Polly insåg det och kände sig tröstad; hastigt avtorkande de förrädiska tårarna, skrattade hon och sade muntert: „Seså, nu är det bra igen; tack så mycket, och besvära er inte mera med mina paketer.“

„Jag försäkrar er, de besvära mig inte, och den här boken erinrar mig just om vad jag ämnade säga. Har ni en timme ledig för min lilla systerdotter? Hennes mamma vill att hon skall börja spela och har bett mig fråga?“

[ 110 ]„Nej, är det verkligen sant?“ frågade Polly och såg upp på honom som om hon misstänkte att han narrades av välvilja för henne.

Mr Sydney smålog, tog fram en biljett ur fickan och lämnade henne, sägande med en förebrående blick:

„Se här beviset att jag talar sanning och tvivla aldrig mera.“

Polly bad om ursäkt, läste biljetten som var från den lilla flickans mor och skulle avlämnats hemma hos Polly om hon varit frånvarande, samt gav överbringaren en tacksam blick i det hon antog den välkomna tillökningen i antalet av hennes elever. Helt nöjd med framgången av sin beskickning ledde Sydney samtalet helt skickligt in på musikens område, och Polly glömde för en stund sina missöden, under det hon med hänryckning talade i sitt favoritämne. Då hon vid porten tog tillbaka sin bok och sitt paket, sade hon på sitt öppenhjärtiga sätt: „Tusen tack för att ni sökt komma mig att glömma mina små narraktiga griller!“

„Låt mig då säga ännu en sak; fastän skenet är emot honom, tror jag inte att Tom såg er. Av miss Trix är detta ej oväntat; men det är inte likt Tom, ty med all sin sprättaktighet är han likväl en bra pojke i själ och hjärta.“

Vid detta yttrande av mr Sydney räckte Polly honom handen med ett hjärtligt: „Tack för det“. Den unge mannen skakade hennes lilla hand i den grå yllevanten, bugade sig för henne precis som han skulle gjort för den välborna mrs Davenport, och gick sin väg medan Polly skyndade sig uppför trappan och hälsade Askfot med den besynnerliga anmärkningen:

„Du är en verklig gentleman! Vad det var snällt att säga så om Tom. Jag tror nog du hade rätt, och minsann skall jag inte undervisa Mimmi riktigt omsorgsfullt.“

Askfot murrade, Nicke drillade sitt bifall, och Polly åt sin middag med bättre aptit än hon väntat. Men i djupet av hennes [ 111 ]hjärta blödde det ännu, och eftermiddagslektionerna gingo förfärligt släpigt. Hon kom hem i skymningen, och då hon satte sig ned vid elden för att äta sin mjölk och bröd, fuktades de små semlorna av hennes tårar och honungen hemifrån hade till och med en bitter smak.

„Nej, det här går aldrig an“, utbrast hon plötsligt, „det är dumt och styggt, och jag kan inte tillåta det. Jag skall försöka som förr, om jag inte kan få igen mitt goda lynne genom att göra någon väntjänst åt någon. Men hur skall det gå till? Ah, jag vet! Fanny skall bort i afton; jag skall springa upp och hjälpa henne klä’ sig; det tycker hon om, och det skall roa mig att se hennes vackra saker. Ja, och så skall jag ta med mig ett par kvistar av min daphne, som är så söt!“

Polly sprang upp, tog sin gröna blomvippa och trippade i väg till Shaws, besluten att vara glad och nöjd till trots för Trix och allt släp.

Hon träffade Fanny, som satt och slet ont under händerna på frisören, vilken gjorde allt möjligt för att fördärva hennes hår och vanställa hennes huvud med en massa lockar, flätor, burr och puffar; ty ehuru jag av grannlagenhet avstår från en detaljerad beskrivning på hans arbete, tror jag mig likväl, i betraktande av modet för närvarande, kunna förutspå att de sex år härefter skulle anses såsom någonting förfärligt.

„Vad du var snäll, Polly! Jag satt just och önskade att du skulle komma och hjälpa mig med blommorna. De här söta daphneknopparna skola ge lukt åt mina camelior, och du var mycket snäll som tog dem med dig. Där är min kostym; vad tycker du om den?“ sade Fanny, som knappt lyfte upp ögonen för att inte rubba sitt hår.

„Den är riktigt storartad; men hur bär du dig åt, för att få den på dig?“ svarade Polly och betraktade med intresse en sky av skär och vit tyll som låg på sängen.

[ 112 ]„Den är rysligt fin, riktigt, underbar, men utomordentligt söt också skall du se. Trix tror att jag ämnar klä’ mig i blått och har skaffat sig en grön för att skada effekten av min, som hon sagt åt Belle, då vi naturligtvis äro mycket tillsammans. Det var ju mycket snällt av henne! Belle kom och talte om det för mig i tid, så att jag hann skaffa mig skärt, och min älskvärda syster blir således lurad på konfekten. Seså, nu är jag färdig! Ja, det är förtjusande! Inte sant, Polly?“ Och Fanny steg upp för att taga resultatet av frisörens långa arbete i skärskådande.

„Du vet att jag inte sätter något synnerligt värde på grann koaffyr, utan tycker bäst om när du har ditt hår som vanligt. Men det skall väl vara så där, kan jag tro, och då har man ingenting att säga.“

„Naturligtvis. För resten, barn, har jag bränt och friserat mitt hår, så att jag ser ut som ett åkerspöke med det i dess naturliga tillstånd och får lov att snygga det så gott jag kan. Sätt nu blommorna just här“, såde Fanny och lade en skär camelia i ett bo av lockar samt stack en daphnekvist bakuti håret.

„Nej, Fanny det duger inte, det ser rysligt ut“, utbrast Polly, som gärna ville meddela litet skönhet åt sin väninnas bleka ansikte genom en smakfull anordning av blommorna.

„Det kan inte hjälpas; det brukas så, och så måste det vara“, svarade Fanny och planterade en ny kvist i det upptornade håret.

Polly kvidde i tysthet och erbjöd icke sitt råd vidare, och när Fanny var färdig från topp till tå, beundrade hon allt vad hon uppriktigt kunde beundra, och sökte dölja vad hon tänkte. Men hennes öppna anletsdrag förrådde henne, och Fanny vände sig plötsligt till henne, sägande:

„Du kan så gärna sjunga ut, Polly, ty jag ser på dina ögon att det är någonting du inte tycker om.“

[ 113 ]„Jag tänkte bara på vad farmor sa’ en gång om "att blygsamhet har kommit ur modet", svarade Polly med en hastig blick på sin väninnas klänningsliv, som bestod av ett skärp, en tyllbit och ett par remsor över axlarna.

Fanny skrattade godlynt, sägande, medan hon knäppte på sig halsbandet: „Om jag hade sådana axlar som du, skulle jag inte bry mig om modet. Seså, resonera nu inte, utan hjälp mig vackert på med kappan och låt oss fara, ty jag skall möta Tom och Trix och lovade att komma tidigt.“

Polly skulle få åka hem, sedan hon lämnat Fanny hos Belle.

„Jag tycker alldeles som om jag skulle vara med“, sade Polly medan vagnen förde dem bort

„Roligt om så vore, och det kunde du också, Polly, om du inte vore en så envis unge. Jag har tiggt och bett, och bjudit allt vad jag har, bara du ville bryta din dumma föresats och komma med och roa dig.“

„Tack du, men det vill jag inte, och du skall inte plåga ditt lilla välmenande hjärta för min skull; jag är mycket belåten“, sade Polly raskt.

Men när de stannade framför det upplysta huset, och hon befann sig mitt uppe i festens vimmel, omgiven av kommande och farande åkdon uppfångande här och där en skymt av vackra former, färger och ansikten, och lyssnande till musiken och den allmänna glädjen, kände Polly att hon icke var belåten, och då hon for hem för att tillbringa en tråkig afton i sin lilla ensliga kammare, grät hon verkligen så hjärtligt som barnet, som gått miste om en karamell.

„Det är rysligt styggt av mig, men jag kan inte hjälpa det“, snyftade hon i vagnshörnet. „Den där musiken kommer mig riktigt att spritta och jag skulle sett så täck ut i Fannys blå tarlatansklänning, och jag vet att jag kunde föra mig så väl som [ 114 ]någon och fått kavaljerer i mängd, fast jag inte hör till den kretsen.

O, en enda hurtig galopp med mr Sydney eller Tom! Nej, Tom skulle inte velat bjuda upp mig där, och jag skulle inte dansat med honom om han gjort det. Ack, ack! Om jag vore så gammal och enkel, och glad och god, som miss Mills!“

Så jämrade sig Polly och när hon kom hem kände hon sig riktigt i lynne att gå till sängs och gråta sig i sömn som flickor pläga, när deras små sorger bliva alltför tunga att uthärda.