En morgon i Villa Reale
| ← Skuggstycke i Neapel |
|
På hafvet → |
Jag gick en dag, vid löfvens lätta susning,
Längs utmed stranden fram till Maros graf,
Och ögat njöt, med aldrig mättad tjusning,
En sådan himmel och ett sådant haf.
Framför mig krusades den blåa fjärden
Af vindens anda, svalkande och ljuf:
Bakom mig låg den skönsta stad i verlden,
Och midtemot mig reste sig Vesuv.
Sångfåglar slogo, täflande om priset,
Sin fulla drill i fikonlöfvens natt;
Och allt var helsa, allt var ljust och gladt,
Som första dagens sol i paradiset.
Bäst så jag gick längs hafvets bugter fram,
Och gladde mig åt sången, vågen, dagen,
Med bok i hand satt lutad mot en stam
En man, med söderns prägel uti dragen.
De vexlade, för hvarje nyläst rad,
I mimiskt spel: man såg, än vreden jäste
Uti hans bröst, — än var han stolt, än glad,
Han led och njöt, han lefde hvad han läste.
För hvad naturen skref der rundtomkring,
Försänkt i boken, hade han ej öga:
Af skådespelet i det låga, höga,
Han njöt, han såg, han hörde ingenting.
Men moln och solsken flögo öfver pannan,
Och ögat ömsom tårades och log; —
Så satt han, läste sida efter annan,
Och såg ej opp, och andan knapt han drog.
Den mannen — tänkte jag — lär solen bränna
I hjernans kamrar; är det ej en tok,
Som på en dag, en sådan ort, som denna,
Kan glömma jord och himmel — för en bok!
Och dock, det lyser eld, det blixtrar snille
Ur dessa ögon, dessa musklers spel; —
Det är ej hans, nej, det är bokens fel:
Den boken framför allt jag känna ville.
På skalder har Italien ingen brist,
Från Dante ner till Monti hvilken skara!
Ja, en af dessa lär väl denne vara,
Men hvem? Låt se! En af de största visst.
Nu mannens intryck syntes djupa, starka,
Då tänkte jag: det sjelfva Dante är;
Men åter blef han vek, och öm, och kär, —
Då tänkte jag: nej, nej, det är Petrarca!
Så, oviss än, jag gick min bana fram
Af sköna stunder att ett mer förvärfva,
Och, mellan Cap Misen och Cap Minerva,
Jag såg hur Capri utpå golfen sam.
Två uddar, lika herrliga att skåda!
Hvart skall hon styra kosan väl i dag?
Hon tycktes oviss, hon, emellan båda,
Som mellan Dante och Petrarca jag. —
Men redan brände solen öfvermåttan,
Facchinon lopp till osterians bord,
Och herden från Puzzuoli dref sin hjord
Till Pausilippen, in i svala grottan.
Och hafvet glödde nu i middagsbrand,
Och ingen blomma mer förmådde vaka,
Och, djur och växter, alla efterhand
I slummer sänktes, — jag gick hem tillbaka.
Men vid jag så till hemmet vände om
Att, lik de andra, njuta min siesta,
Der mannen satt och läste nyss, jag kom
I förbifarten än en blick att fästa.
Försvunnen mannen var, men boken qvar,
Och denna nu jag ej var sen att taga; —
Det Dante ej, det ej Petrarca var,
Det var en landsman, det var Frithiofs saga.