På hafvet (Böttiger)
| ← En morgon i Villa Reale |
|
Om bord på Svenska Lejonet → |
Mig hafvet är kärt,
Dess böljande kullar att älska jag lärt.
Mig gläder i ensliga natten
Se himmel och vatten.
Hvad rymd för min syn!
Ett stjernhvalf i djupet, ett stjernhvalf i skyn!
Hur godt, att naturljud få höra,
Dem menskor ej störa!
Hvart klagande ord,
Som hafvet hörs gråtande hviska åt jord,
Hvar suck, som ur djupet hörs svalla,
Nu hör jag dem alla.
O jord, huru kär
För hafvet, din sörjande moder, du är!
Kring dig, som dock henne förskjuter,
Hon armarna sluter.
Hon klappar på land
Med vågorna ständigt, — hon suckar mot strand.
Du glänser i nyfödda vårar;
Hon badar i tårar.
För lärkornas röst
Du hör ej de stormar, som slita dess bröst;
Du hör, för sefirerna ljumma,
Ej böljor, som skumma.
Men Ljuset, din far,
Ibland henne tröstar, — straxt pannan blir klar:
Allt stillare tårarna flyta,
Hon lugnar sin yta;
Och seglen från mast
Då refvas, och vindarna tystna i hast,
Och hafvet blott ligger och tänker
På solen, som blänker.
Jag älskar dig, haf!
Du skönhetens vagga, du åldrarnas graf!
Hvar oro i djupet du sköljer,
Jag gerna dig följer.
Omätlig du står,
Fast sjelf blott i skapelsens öga en tår;
Och stjernan och solen du speglar
Och jullen, som seglar.
Hvad minst är, hvad störst,
För allt har du bilder; — du läskar min törst,
Du gungar till sömns hvarje smärta,
Du svalkar mitt hjerta.
Mitt hjerta, som ditt,
Haft solsken och stormar, har älskat och stridt.
Nu sakta åt söder mig vagga!
Dit visar min flagga.
Och när jag min håg
Derute har mättat, mig låna din våg
Ånyo! — Låt hem mig bära
Till stranden, den kära!
Der flyger en and;
Han flyger mot norden, han flyger åt land.
Han hinner väl fram innan qvällen,
Till insjön vid fjällen.
Der slår dig ner,
Luftseglare lilla! — Re’n syns du ej mer.
Tag med dig, tag med under vingen
En helsning! — Glöm ingen!
Der ilar en flock
Flyttfåglar, — de styra mot hemmet, de ock.
O, helsen till fädernejorden,
Till våren i norden!