Ensligheten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lugnet
Ensligheten
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Till Fischerström  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 50–52 av Ernst Meyer från 1889.


[ 50 ]

Ensligheten.

I denna lugna skog jag nöjet får igen,
Som flydde för mitt bröst, när jag bland menskor dväljdes,
Du ömma känsla, du, som alla stunder qväljdes,
Njut hvila, smaka frid, min frihet varar än.

Här ser jag ingen konst, naturen ensam rår,
Med blomstrens söta lukt den friska ångan blandas,
Jag drager helsans fläkt i hvarje pust jag andas
Och känner, hur dess kraft till märg och ådror går.

Än vid en källas brädd det späda videt gror,
Än i ett skuggrikt hvalf, som evig kyla gömmer,
Jag på en mossig bädd om glömda nöjen drömmer,
Och ödet sjelf till trots mig åter lycklig tror.

Bland trädens täta flock jag ofta vilse far
Och stannar i en lund, som ljuset undanskymmer,
En helig fasa käns, min tanke från mig rymmer,
Hon öfver sol och jord sin djerfva kosa tar.

I denna enslighet jag dock ej ensam är,
Jag sällskap om mig ser och väckes ur min dvala;
Då luftens fria barn om sina nöjen tala
Och bryta ut i sång sin känsla och begär.

[ 51 ]

Hvad prasslar här i gren? hvad är, som örat bryr?
En ekorn som en pil i granens topp sig kastar,
Ett rådjur skymtar fram, men strax tillbaka hastar,
Det rubbar ej min ro, det undrar, räds och flyr.

En ren och stilla fröjd mitt sinne fyller opp,
Naturen fridsam är, hon frid i själen sprider,
Af böjelsernas våld jag intet anfall lider
Jag ingen fruktan har, jag känner intet hopp.

Jag har min plågosvärm i staden lemnat qvar,
Der oron tränger sig från slott till lägsta murar,
Der arghet icke mer på oskuld hemligt lurar,
Men der hon i triumf för allas ögon far.

Min otacksamma vän jag äfven lemnat der,
Som fordrar ömhet jemt, men aldrig ömhet känner:
Den hala smickervän, som hemlig afund bränner,
När han ett värdigt lof på tvungna läppar bär.

Den enda strid jag ser är mellan bladens fläkt.
De yfvas om hvarann, men utan fruktan bäfva;
Det enda sorl jag hör, då vestan börjar sväfva,
Och han sin envåldsmakt till trädens toppar sträckt.

Ack, sälla enslighet, till dig är vägen lätt.
Jag skall då snart i dig mitt ödes hårdhet glömma,
Och mig i skogens skygd, i bergens grottor gömma,
För smicker och förakt, för nåd och oförrätt.

Hvad för en gudahamn var det mitt öga såg?
Hvem är som nalkas mig med harpa och med båga,
Mig sluter i sin famn och med sin kyska låga
Ingjuter kraft och lif uti min kalla håg?

Det skaldeguden är, han till min hydda går,
Hans rika, ljusa hår omkring hans axlar hänger,
Den eld, som ur hans blick och högblå ögon tränger,
I tanken tänder ljus och öfver hjertat rår.

[ 52 ]


Han talar, och min själ blir tjust af denna röst:
Du skall min kärlek bli, men dig för hopen dölja,
Gå, skynda till ditt lugn, min ömhet skall dig följa.
Han flyr, men lemnar qvar sin styrka i mitt bröst.

Så klandra ej min smak, att jag från menskor flyr,
Jag söker sinnets lugn, der det kan lättast vinnas.
Det enda som mig än uti min stillhet bryr
Är att jag menskor mins och att mig menskor minnas.