Enslingens klagan
| ← Enslingens sång i den stora öknen |
|
Den kämpandes sång → |
Jag trampar hvar blomma i lifvets lund;
Ack! ingen bär sanningens namn.
Och, som irrsken på grafven i midnattens stund,
Det sköna flyr undan min famn.
O! främling, en menska, som jag, du ej är.
Att ej du så är, dig gläd!
Den höga Atlas himmelen bär,
Men han bär dock ej helvetet med.
Loths hustru! din rysliga lott jag förstår.
Jag såg mig tillbaka, som du.
Derför som en saltstod i öknen jag står,
Jag skall stå der länge ännu.
Jag såg försvinna hvar barndomsfröjd
Och hvar Engel, som hjertat har,
I flammor och rök mot himmelens höjd,
Och blott aska de lemnade qvar.
Och röd, som afgrunden, stod himmelens rund,
Ack! det var af mitt hjertas blod!
Af min drömverlds brand var han röd. Den stund
Förstenades jag till stod.
Ack! ohörd förklingar min bedjande röst
Och osedd faller min tår.
Jag förgås som en blomma i stormig höst
När af Soln ej mer lif hon får.
Mig törster! men djup är sanningens brunn,
Jag det svalkande vattnet ej når,
Och när ned jag böjer min brinnande mun,
Som för Tantalus, undan det går.
Dock, bristande hjerta, hvi klappar du så?
Du på jorden till svar får blott hån.
Du tänker att höras till himmelen blå;
Men långt är ditopp härifrån.