Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Det röda korset
| ← Luthers hammare |
|
Testamente → |
| Från Flora och Bellona (1918) |
DET RÖDA KORSET
Den 19 februari 1917
Nu är det fastlag. I högtidlig gång
gå veckorna, åt smärtans minnen vigda,
från Galiléen till Jerusalem,
och längs med vägen susa trädens kronor
vemodigt djupt i vårens brytningstid.
Nu längtar jordens son att lägga ner
sin vardagslast av futtiga bekymmer
och vandra, under hjärtats suckan böjd,
på helig vallfärd under nattens stjärnor
och söka sig en oljelund att gråta,
tills påskens rena, fulla måne lyser
försoning in i sorgens örtagård.
Nej, ingen fåfäng gråt i denna tid,
då havet är för salt av alla tårar,
då jordens hälsning till den nya våren
är som en storm av suckande oliver
från folkens väldiga Getsemane!
Ej för en drömmande och trånsjuk pilgrim
de äro gjorda, dessa världens vägar,
där foten trampar, ej på blomstertörnen,
men på den splittrade granatens skärvor
och alla rester av vad mänskligt var.
Men väl är jorden rik på vigda lunder,
fast deras grenar hänga mångenstädes
som stympade och lytta krigarlemmar;
och se, därunder svartnar kors vid kors
som segerstod åt tidens konung, döden.
De svarta korsen, se de svarta korsen
på vissna kullar långt som blicken når!
Allt mera torftig våren återvänder,
allt glesare är kransen i hans händer,
den han vill utströ i de fallnas spår;
och folk på folk i glesnad skara skrider
allt längre in i hårda fastetider,
allt tyngre späkelsernas gissel slår.
I denna svarta korstid låt oss höja
det ljusa tecknet för vår vallfartslängtan.
Det röda korset, se det röda korset!
Dess armar låga klara som rubiner,
och som en eldstod ledande det skiner,
där genom moln av rykande ruiner
barmhärtigheten gör sin pilgrimsfärd.
Vid plågans bädd i tältet skall det lysa,
i frostens nätter värma dem som frysa,
och livets trötta veke, som vill slockna,
skall återtändas vid dess milda härd.
Varhelst det reses, där skall kulan skona,
som plågans ängel fordom i Egypten
på Herrans bud skred skonande förbi
var boning, märkt med påskalammets blod.
Tätt i tumultets hälar skall det följa,
förkunnande: ”En gång din stolta bölja
skall sätta sig, du hatets heta flod,
ty djupare gå kärlekskällans flöden,
och livet segrar evigt över döden.
Bereden palmerna, palmsöndag stundar,
fridsfursten nalkas genom jordens lundar,
och marken grönskar åter i hans spår,
och alla klockor kriget sparat ringa
till mänsklighetens nya påsk och vår.”
Var då välkommen, fastlag! Jag vill tänka
på sorgens hjältar i legendens tid,
när under stjärnorna, som tårögt blänka,
jag kämpar ensam för mitt hjärtas frid.
Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka
i världens mäktigt stora sorgebrus
och minnas: vad den ringe nu bör skänka
är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.
Så lyft mig, vår! Vit är din ena vinge
och blomsterskär, som änglars vingar drömmas.
Du är ett barn — att som ett barn jag finge
av allt ditt ljusa vingsus genomströmmas!
Mörk är den andra; vår, du son av mull,
sorgmantelfjäril, skymningsfågel, för mig
på stig där korset vinkar rött framför mig,
till botgång för mitt hjärtas oros skull.