Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Sjukdom
| ← Påsklegender |
|
Den flyende kungen → |
| Från Flora och Bellona (1918) |
SJUKDOM
Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.
De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.
De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.
Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.
Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej vart den vill fly.
Knappt är det till mänskornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.
Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.
Jag ser en vit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.
Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.
Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd,
Jag vet du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?
Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port.
Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom,
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi,
det ordet som flög mig förbi.
Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång,
att rösten lät som en väns.
Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent,
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!
Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.
Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur remnad slöja
mot nya nådår, som ej få slösas,
Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr'n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.