Hoppa till innehållet

Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona/Värdshuset

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Det förgångna
Erik Axel Karlfeldts dikter: Flora och Pomona
av Erik Axel Karlfeldt

Värdshuset
Epistel till Sabbacus  →
Från Flora och Pomona (1906)


[ 198 ]

VÄRDSHUSET

Dal-rokoko

Säg, främling, varför bäver du det rungande böl?
Vad fattas dig, vad kräver du? ”Bespisning och öl”

Då är du på behaglig ort och må ej smäkta mer.
Du ser den humlekrönta port till nöjets högkvarter.

Här bor den store konungen av tunnor och fat,
som blandar starkt med honungen och reder allsköns mat.

Här fjällas lax, här flänges ål, den feta hönan fläks
vid marmorbrunnens klara skål, där draken evigt kräks.

Här står den täcka oxellund, vars bär ge öl och mäsk.
Därav blir mänskan glad och sund och gott blir djurens fläsk.

Här växa måra, tusengren och mången ljuvlig ört
som gör den skarpa finkeln len och kryddar vin och vört.

[ 199 ]

Här blomma kumminhagarna till älsklig likör
och malört, god för magarna, sin beska ånga strör.

En pigosvärm far av och till i lövsal och kök
och sprider doft av vårlig dill, spenat och purjolök.

Och bien komma surrande på honungsludna ben,
och det är sång och hurrande kring stånkorna av en.

Hur friskt att njuta bland viol den sura vårsallat
och lyfta mot en pingstblank sol det pura distillat!

Här hoppar adelsmannen av sitt trevliga föl.
”Håll”, ropar sjöman, ”släpp min tös, din grevliga knöl!

För jag har gått på Hamborg med det mastiga skepp,
och jag kan många fina kast och hastiga grepp.

Och hissar jag eller halar jag, så gör jag det grant,
och rucklar jag eller brucklar jag, så ger jag kontant.”

Här sitta många ämbetsmän av skild profession;
här gräla mästare och sven om lön och kondition.

O skräddare, du skolkar nu och skalkas med makt,
du fröjdas på de holkar nyss du krögarflickan bragt.

Skomakare, vi denna ro? Finns ingen obött klack,
och ingen vanskött stövelsko vars ovanläder sprack?

En glad gesäll vid grinden får ett matskott och en klunk,
och visslande han återgår till dammig landsväglunk.

[ 200 ]

Men över trädan vid vår häck står torveldens rök,
och lugnt från brädan på sin vält styr bonden sitt ök.

Det går ett spel med klang så späd på sädgröna fält,
det svänger in bland gårdens träd, ty så är det beställt.

Det hurrar till, det surrar till med svajande gnäll.
Nu dansa vi vår dalkadrill till majande kväll

Vem lufsar där med oknäppt väst? O fasa och skam!
Här dansar ju vår nådårspräst med krögarmadam.

Se krögarns dotter, snörd och fin! Av dansen yr och matt,
hon tar ett glas konvaljevin, med anisfrö försatt.

Hon makar på sin blåa stubb. ”Låt mig beveka dig”,
en yngling viskar, ”gack i skrubb, att jag må smeka dig.”

Mot aftonen vid väderspel och kjolvindens fläng,
då yrar som ett tjäderspel, o spelman, din sträng.

Säg, främling, varför häver du det ljudande böl?
”Det sker av stor tacknämlighet för sjudande öl”

Men akta dig för krögare, de vakta på din pung.
De se du dricker trögare, när du blir mätt och tung.

När krögarn smilat dagen lång, blir käften led och trött.
Då skriar han med gny och bång, och du blir grovt bemött.

Då viner han: ”Jag arme man, mitt vinhus var snyggt,
I, gökar, haven gjort det som ett svinhus så styggt.”

[ 201 ]

Så fösas vi vid skymningen och klaga med varann,
att det skall slösas mynt och tid på denna dranktyrann.

Vi vila oss vid vägarne i svalka och blåst
och sucka, att för ägarne väl stugan nu är låst.

Ur bukig kopparflaska häller månen sitt mjöd;
däri vi vilja plaska, till dess dagen står röd.