Så fösas vi vid skymningen och klaga med varann,
att det skall slösas mynt och tid på denna dranktyrann.
Vi vila oss vid vägarne i svalka och blåst
och sucka, att för ägarne väl stugan nu är låst.
Ur bukig kopparflaska häller månen sitt mjöd;
däri vi vilja plaska, till dess dagen står röd.
EPISTEL TILL SABBACUS
Om du mig ser en gång på fröjdestigen,
bland diktens lösa folk, i dansens tummel,
giv akt, o Sabbacus, ty sannerligen
jag tål ett rynkat ögonbryn, ett mummel.
Hur många sorgens mil jag haft att vandra
må bli fördolt, men om jag nu dig nödgar
en glädjemil, gack självmant med den andra
och le med mig, tills kvällen molnen glödgar.
Hur lätt att stå i den förgyllda stolen
och skria ner en värld med hot och böner,
hur svårt att gå en enda dag i solen
och döma en av skuggans arma söner!
Si, jag är ock en präst. Av påskablomster
jag virar mig en gördel kring kaftanen.
Var lund står prydd till fromma sammankomster,
och älven glittrar som den blå Jordanen.
Predikare, om du ett blad förvaltar
av fridens träd, vars budskap duvan förde,
