Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/De tysta sångerna
| ← Lustgården |
|
I Juda städer → |
| Från Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) |
DE TYSTA SÅNGERNA
Det var som den tidiga, svala vår,
då än all jorden är stum,
fast mänskorna ana att rymden står
av sångers andedräkt ljum,
Då var som en vårsvan den stolta sol
som sjunger där han far,
och månen en drömmande gök som gol
i fjärran för stjärnornas par.
Vi möttes, jag såg dig, din barm, som steg
likt en visa i jamb efter jamb.
Din mun under rosende insegel teg,
men din blick var en hög dityramb.
Jag vet att ditt väsen sjöng med i det hav
som svallar jorden runt —
i jungfrurnas blod och i kvistarnas sav
och i allt som är ungt och sunt.
Jag vet att vi sutto vid samma bord
vid drömmarnas hemliga fest,
där allt som vi kände vart sagt utan ord,
och så vart det vackrast och bäst.
Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad
min längtan, hur rik den var,
och hört från violen bland ekarnas blad
ditt skygga och trogna svar.
Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen
till de tigande sångernas fest,
vi skildes för alltid och visste ej än
att vi fått vad all världen har bäst,
Det var i de tidiga ungdomsår,
då själarna dikta den sång,
som livet skall sjunga men aldrig förmår
att ge röst, som den anats en gång.