Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Jag lever allena
| ← Min guddotter |
|
Till jungfru Cecilia Böllja → |
| Från Fridolins visor och andra dikter (1898) |
JAG LEVER ALLENA
Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt,
jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop,
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och än en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag,
och längese'n, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.
Små flickorna gå vid min fönsterkarm
med skymningens stjärnljus kring midja och barm,
med lockande blick bakom gran och jasmin:
”Kom och tag oss, kom ut, Fridolin!”
Då kännes det nästan, som vore jag ung,
min längtan vill flyga, men vingen är tung,
min mun vill sjunga, men tonen är glömd
och vårgigan sprucken och gömd.
Och jag sover den långa, den smäktande natt,
medan lunderna fyllas med suckar och skratt;
min vila är djup som aldrig den var
efter lidelsens jäktande dar —
ja, djup som vyssade sommarens bin
och gräset på kullen: Sov, Fridolin!
Du som aldrig fick somna hos älskande viv,
sov ut från ditt ensliga liv!