Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Höstens glädje
| ← Den sena lustgården |
|
Den andra ungdomen → |
| Från Hösthorn (1927) |
HÖSTENS GLÄDJE
— Gallhumlen tumiar kring min förstubro,
östanvinden mumlar sin långlåt utan ro.
Sommarns kvava ängslan förlåter mitt bröst,
höstens rama kryddor förlossa min röst.
Bocktörnet svajar med svans av ametyst.
Högt vill jag sjunga som suttit så tyst.
Högt vill jag braska som gått så sorgesam,
stilla natt skall höra mitt mäktiga glam.
Sök, min dräng, en man jag röjt ibland i mark och gränd,
hög och stolt att skåda, men mörk, av ingen känd.
Här skall han sitta och vara min kompan,
skön är fröjdesalen med purpuraltan.
Öppna bod och källrar och gamla glömda krus.
Jag vill taga mig rus.
— Gallko och gallhöna vanka på min gård.
Brittmässvind, o kärleksvind, o vad du blåser hård!
Alla längtans vårar och alla spillda år
blåser du tillsammans, och bördan blir mig svår,
Svällande och överfull jag är av jungfrudom,
andra sätta frukter men jag vill gå i blom.
Vrestörnets nypon förkunna frost och höst,
samma tecken yvas som knoppar på mitt bröst.
Ofta nedom fönstret jag hört en veklig sträng.
Skynden, mina pigor, och reden min säng.
Oppnen mina kistor och kläden mig grann.
Jag vill taga mig man.
— Gallsteklar flyga och bromsar hålla brum.
Galläpplen frodas på ädla frukters rum.
Spelfåglar flytta men sorgsna bliva vid.
Rädens, I som glädjens, ty nu är gallans tid.
Gärna, du gammalsven, jag kommer till ditt bord.
Mången tapper buss har jag druckit i jord.
Jag är ock den samme som rörde giljarsträng.
Mången trånsjuk mö har jag fört i evig säng.
Breden duk och lakan och reden vår fest.
Vägfolk skall kallas och följe och präst.
Kistor skola öppnas och kistor slås igen.
Kvinnor skola sjunga med dånande män.
Ringen, alla klockor: gall, gall, gall.
Nu är sommarn all.