Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Vild kärlek
| ← Sol och måne |
|
Nybyggarliv → |
| Från Vildmarks- och kärleksvisor (1895) |
VILD KÄRLEK
Han låg på den skogiga åsen
och sov med kinden mot påsen,
en stryker av tattarsläkt,
och soln genom björkarnas springa
sken ner på hans bruna bringa,
den sällan en skjorta väl täckt.
Med kjol som till smalbenet räckte
en slinka av tattarsläkte
kom drivande, gänglig och tunn.
När pojken hon varsnade, log hon,
ett strå ifrån marken tog hon
och kittlade sakta hans mun.
Upp sprang han, kvick som en fjäder,
som om han av länsman fått väder —
surr, örfilen ven och brann;
pang, svaret kom raskt och redligt!
Se'n stodo de tyst och beskedligt
och mönstrade skamsna varann.
De voro i älskogsåren.
Den glödande junivåren
göt eld i hetsig natur.
De voro käcka och fagra,
fast jäktade, svultna och magra
som skogarnas skadedjur.
De möttes för första dagen
men buro ju släktskapsdragen,
och lika barn leka bäst.
Och snart var försoningen sluten
och löftenas boja knuten
förutan lysning och präst.
Nu bröllopsmålet vart hållet,
och bruden, det glupska trollet,
i påsarna rev och slet.
Och han hade sill och potäter
och föda som bondfolk äter,
hon stadsmat och läckerhet.
Med illmarigt leende flickan
sen håvade upp ur fickan
en flaska som hittills hon gömt.
”Det smakte, förbaska mej, mumma,
min lilla beskedliga gumma!”
De kysstes lycksaligt och ömt.
De talte om livets gamman,
då tvenne vandra tillsamman
och tigga och stjäla i lag,
om hösten och marknadsfärden,
om strövtåg vida i världen —
tills, förstås, man blir fast en dag…
Se'n stucko de flaskan i påsen
och vankade bort längs åsen
under mustiga smekord och skratt.
På höladans doftande bolster
vid suset av skogsängens jolster
förrann deras korta natt.