Ett lydigt barnasinne
| ← Dyra namn, det namnet Jesus! |
|
Vad har Du, Jesus, gjort för mig? → |
| Femte upplagan |
228
Ett lydigt barnasinne
Ej finns hos var och en
Av dem som här bekänna
Sig tro på Frälsaren;
Ty Jesu ok det ljuva
Man måste taga på,
Den egna viljan kuva
Och finna hjärtero.
2 Om lidande och smälek
På vägen möta här,
Ack, mins det är Guds kärlek,
Som så oss lydnad lär,
Och djupare blir fröjden
Att lyda Herrens bud,
Om vi på offerhöjden
Fått vittnesbörd av Gud.
3 Visst Jeremia klagar,
Att han är innestängd
Och under sorgens dagar
På alla sidor trängd;
Men varje prövning bliver
En Jakobsstege hög,
På vilken själen stiger
Till Gud med all sin nöd.
4 Hav tröst då, pilgrimsskara,
Ty vi påminnas ju,
Att vattnet uti Mara
Var bittert förr som nu;
Men se, vem är det trädet
Som sänktes i dess flod?
Jo, Jesus Kristus är det,
Som för oss led och dog.
5 Och märk, Han lydnad lärde
Igenom det Han led;
Gud satte därpå värde,
Han ”frälsningsfursten” blev.
Vid tanken på hans kärlek,
Som lidit har och dött,
Blir motgång, sorg och smälek,
Vårt Maravatten, sött.