Ett och annat (1838)

Ett och annat

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 2 (13 Nov. 1838)

Ett och annat.

I Brödrariket tyckes en högst vigtig förändring ha föregått i allmänna tänkesattet under loppet af förlidna och innevarande år. En korrespondens-artikel ifrån Christiania uti den med sista post hitkomne Hamburgische Neue Zeitung upplyser nemligen, att vid de nu i Norrige slutade valen till det 9:de Ordinarie Storthinget, som öppnas i början af nästkommande Februari månad, blott tjuqufyra Bönder blifvit valde till Storthingsmän, då deremot bönderne vid sista Storthinget 1836 nära utgjorde pluraliteten eller ett antal af icke mindre än Trettioåtta; utaf hvilken omständighet och Höjeste Rets-Advokaten Hjelms afsägelse i sammanhang dermed, hvilken ”förra Storthinget var Böndernes ledare”, den Hamburgske tidningens Norrska korrespondent drager den slutsatsen, att nästa Storthing kommer att utmärkas af en riktning alldeles olika (”durchaus verschieden”) med 1836 års Storthing.

Denna slutsats är utan tvifvel också grundad på mycken sannolikhet. Nu mämda utslag af valen bevisar onekligen en stark och segrande reaktion i hela opinionen mot »Bonderegementet» och »Bondepartiet», eller som det ock kallats, det »Hjelm-Wergelandska» partiet. Men ännu mera tydligt bevisas partiets nederlag af dess anförares frivilliga exil ifrån nästa Storthing; ty att den sannskyldiga orsaken till Hr Hjelms afsägelse är ingen annan, än att han sjelf icke vill vara närvarande och bevittna sitt partis vanmakt, kan lätt slutas, så utomordentligt listig, klok och beräknande som denne partichef är.

Vi lyckönska Norrmännen af hjertat till denna vigtiga förändring. För Norriges inre förhållanden och nästa Storthings verksamhet kommer den säkerligen att bli utaf en ganska välgörande inflytelse. Att i afseende åter på yttre förhållanden denna seger öfver »Norskhedsivreriet» och Wergelandismen redan vid nästa Storthing skulle mäkta framkalla billigare tänkesätt och en mindre egoistisk sinnesstämning mot Brödrariket och oss Svenskar, lärer dock ännu vara för tidigt att vänta, i fall sådant ens någonsin står att hoppas.

= Stockholmsbladets för Thorsdagen den 8 dennes reflexion öfver Stockholms Stads Kämnersrätts beslut, i anledning af åtalet mot »Röda boken eller några bidrag af dagens frågor af Per Fas», torde ej helt och hållet böra å sido läggas, utan att i sin ordning förtjena en reflexion. Vi äro ej bland dem, som tro, att Lagstiftarens mening i Kongl. Brefvet den 25 September 1777 blott omfattar muntliga yttranden i tal och ej tryckta yttranden i skrift; men vi medgifva likväl, att nyssberörde Kongl. Bref är till sjelfva bokstafven så obestämdt, att mången, utan att just derföre göra sig skyldig till okunnighet i våra lagar, lätt nog kan finna sig föranlåten att tro motsatsen. Det skulle således aldrig falla oss in, att med fördömelsens slag falla öfver dem, som i denna sak tänkte olika med oss; och tro vi dessutom, att man redan alltför mycket diskuterat om en lagform, som, i förhållande till den corpus delicti den omsluter, icke är af en så utomordentlig betydelse, att Allmänbetens tid dermed borde upptagas — men nu till Stockholmsbladets yttrande för ofvanskrefne dag:

»Ehuru deras (Hr Häradshöfdingen Otter och Hr Notarien Stenberg) åberopade skäl ingalunda äro sådana, att de i någon mån ursäkta resultatet, stå de dock långt framom Hr Lindbergs, i hvilka finnes nedlagd en verklig skamlöshet. Han har nemligen tillåtit sig den dristigheten att ingå i pröfning om hemställans tillbörlighet eller ej, en fråga den Öfver-domstolen, Svea Hofrätt, förut afgjort på det sätt, att hemställan skulle ske.»

Finner någon verkligen det vara skamlöst handladt af en Domare, om han i ett Tryckfrihetsmål, det han en gång förrut, på grund af sitt möjliga misstag om 1777 års Kongl. Brefs rätta betydelse, till omedelbar handläggning upptagit och afgjort, och som sedan, till följe af Öfver-domstols kassationsutslag och i anledning deraf gjorde hemställan, återkommer till hans vidare handläggning, om han, säga vi, på något sätt söker utveckla motiverna för sin förra åtgärd och utvisa grunderna, hvarpå hans då afkunnade, ehuru numera upphäfde, utslag sig stödde? — Någon annan »dristighet» bafva vi ej i Hr Lindbergs åberopade skäl kunnat upptäcka, så framt ej Stockholmsbladet anser det för dristighet, att ej utan skäl göra sig dementi; ty i händelse nu Hr Lindberg, såsom skäl för sitt beslut, åberopat desamma, som af Rättens 2:ne öfrige ledamöter förebragtes, då först hade man med rätta kunnat beskylla honom för en högst oförlåtlig. inkonseqvens — en inkonseqvens, som mer än tillräckligt skulle hafva ådagalagt, att han, ehuru han ganska väl afvetat lagformens rätta betydelse, icke desto mindre uraktlåtit ställa sig densamma till efterrättelse Vi tro derföre, att tillmälet: »verklig skamlöshet» icke allenast är förhastadt, utan äfven mycket vågadt. — Man bör göra rättvisa, der rättvisa kan göras, äfven åt dem, hvilkas åsigters i öfrigt kunna vara vidt åtskiljda från våra egna.

—e.