Ett par penndrag öfver julen i Rom
| ← Konturerna af resan mellan Paris och Genua |
|
Vandringar i Rom → |
VIII.
Ett par penndrag öfver julen i Rom.
Rom — jag har då gjort mitt inträde i denna det stora förflutnas stad, och redan erfar jag att mina intryck här komma att bli djupt inverkande. Jag har redan lärt känna Skandinavien i Rom, d. v. s. gjort mitt inträde på Café Africano — de nordiska artisternas samlingsrum — men härom ingenting förrän jag en dag måste taga farväl af hvad jag redan börjat älska: då återkommer jag till Skandinaviens artister.
Julen firades icke på julafton, utan på juldagen med en fest bevistad af några och femtio skandinaver, hvaribland äfven fruntimmer. Skålar föreslogos och för tillfället hopskrifna verser afsjöngos. Derpå bortlottades en mängd julklappar. Jag fann allt detta oändligen fadt och tråkigt, tilldess fruntimren och en större del af den manliga societén — icke konstnärer förstås — dragit sig undan, då man vid ett oerhördt stort antal flaskor af orvietto-vin började tala raskare, förtroligare, friare. Lyckligt att ej den romerska polisen förstår de skandinaviska språken!
Sjelfva julaftonen deremot, vid samma tid då vi i hemlandet samlas kring thébordet, låg jag i mitt fönster och lyssnade till kyrkklockornas klingande och dånande. Något melankolisk tog jag min hatt och gick ut. Jag vandrade omkring en stund på gatorna, som voro ovanligt tysta, ehuru en mängd folk var i rörelse. Derpå gick jag in i kyrkan santa Maria Maggiore, der påfveU officierade. Kyrkan (till rangen den andra i Rom) var präktigt upplyst och öfverflödigt rikt dekorerad. Det hela var ett underhållande virrvarr af fransyska och påfliga uniformer, prester och munkar af alla färger, svarta frackar, fruntimmer i glänsande toaletter, trasiga tiggarpojkar och landtfolk i bruna yllekappor. Öfverallt hviskningar, skratt, gäspningar, smäktande ögonkast, knuffningar, halfqväfda svordomar, suckar och tårar, inspirerade ansigten, hånande leenden, köpslående om platsen vid en pelare, ett par pojkar, som med knappnålar hopfästade tvänne prester, påfven, kardinalerna och Christusbilden, som i högtidlig procession tågade genom massan, och det enformiga, söfvande ljudet af de mässande presterna. Det der kan vara roligt nog att ha bevistat.
Ett exemplar bland de många verser, som vid skandinavernas julfest afsjöngos, kan jag ej neka mig att anföra.
Julafton i Rom 1851.
Fordom från norden väldiga skaror
tågade ned till orangernas land,
råa barbarer, älskande faror,
blodiga strider, plundring och brand.
Klangen af svärd och nordmännens lurar,
hemska och olycksbådande ljud,
dånade kring de urgamla murar:
kejsarne skälfde i gyllene skrud.
Romare-staden föll — för att stiga
upp mera stolt, mera mäktig än förr.
Än för dess maktspråk verlden fick tiga:
konungar trängdes vid påfvarnes dörr.
Äfven från norden pilgrimer drogo
hit emot södern till Tibern, till Rom.
Och deras hyllning påfvarne togo,
och skandinaven knäböjde from.
Än några sekel . . . Påfvarnes stjerna
bleknande sjönk för sanningens ljus.
Roma ej mera sjelf kan sig värna,
och Vatikanen faller i grus.
Ej Europa mera ses dyrka
kejsarnes spira, påfvarnes kors.
Borta är Romas frejdade styrka,
lamad af tidens svallande fors.
Ännu på härnad nordmannen drager,
än lifvar Roma hans hopp och hans mod.
Nu dock han strider om konsternas lager,
rusas ej mera af guld och af blod.
Än i sankt Peters ståtliga kyrk
ses skandinaven som fordom — men nej!
Upplyst och fri vill nu han här dyrka
Gud uti konsten — påfvarne ej.