Konturerna af resan mellan Paris och Genua
| ← En syrpris och ytterligare en syrpris |
|
Ett par penndrag öfver julen i Rom → |
VII.
Konturerna af resan mellan Paris och Genua.
Den 8 november lemnade vi Paris och foro på jernvägen till Chalon. Om denna liksom andra jernvägsresor har jag intet att säga. Jernvägar äro i allmänhet eminent prosaiska och enformiga, så framt man ej råkar ut för något föga efterlängtadt förfärligt äfventyr, såsom till exempel då 2:ne träner möttes i tunneln vid *** och krossade hvarandra i smulor — knappt blef väl dock en menniska öfrig, att för en bleknande åhörare förtälja om de romantiska fasor, som ensamt äro förbehållna en jernvägsfarare, då n. b. han tvingas att råka ut för dem.
Chalon är en liten stad, hvilken icke syntes ega något, som kunde ingifva saknad öfver den korta vistelsen der. Vi uppehöllo oss endast en natt och en morgon för att invänta ångbåten till Lyon.
Man far till Lyon utåt Saônefloden på långa smala ångbåtar, hufvudsakligen beräknade för varor och följaktligen högst obeqväma för passagerare. Men de kroppsliga obehagen få en ersättning genom strändernas skönhet och den njutning, de skänka hvarje öppet sinne.
Anblicken af Lyon för den, som nalkas denna stad utåt Saônefloden, är fullkomligt jemförlig med Stockholm från Mälarsidan och erinrar derom på ett öfverraskande sätt. En del af Lyon är nemligen byggd terassformigt på en hög bergås, liknande Södermalm, och den majestätiska floden har en bredd, som uppgår mot flera af Mälarens farvatten mellan skären. På sätt och vis finnes till och med i floden ett slags skärgård. Den grenar och delar sig på flera ställen och innesluter små öar på hvilka man byggt boningar i de mest fantastiska former.
Alla möjliga byggnadsstilar äro här representerade på hvar sitt lilla område. Några likna grånade ruiner från medeltiden, andra leende, hvita, italienska villor, schweiziska hyddor, kinesiska pagoder och byzantinska tempel.
I fonden och på sidorna presenterar sig sjelfva staden, i ståtlig höghet omslutande dessa små älskliga boningar, hvilka tycktes vara foster af den allvarsamma idoga stadens ungdomssvärmerier. . . . Om Lyon och Rhônefloden till Avignon på annat ställe[1].
I Avignon dröjde vi ej länge. Jag fick knappt i flygten uppfatta dess ruiner och antiqviteter. Under en promenad omkring den lilla staden betraktade jag likväl med en viss rörelse af nyfikenhet de hermetiskt tillslutna fönstren i vissa hus, de låga murarne kring en dyster klosterträdgård och dylikt mer, erinrande om påfvarnes residensstad under deras »babyloniska fångenskap».
Från Avignon till Marseille — jernvägen.
Om Marseille vore mycket att säga, ifall ämnet ej vore vidrigt. Der råder ett förvånande djupt sedeförderf, tio gånger svårare än hvad jag upptäckte i Paris, och det eländigaste prejeri på hotellen.
Det enda sköna jag såg i arkitektoniskt hänseende var det inre i Café Ture, hvars inredning kostat 80,000 francs, ehuru lokalen blott utgöres af ett enda rum — men hvilket rum!
En ofantlig sal af nära tre våningars höjd med en präktig kupol, hvilande på fristående pelare. Om aftnarne, när gaslysningen bröt sig mot en utomordentlig lyx i speglar, förgyllningar och purpursammet, när man hörde ett oredigt mumlande af hundradetals personer på minst ett tjog olika språk, då man såg turkiska och armeniska kostymer bredvid pariserfracken, sjömanskavajen och arbetarens blus, då var man försonad med vistelsen i en stad, hvilken eljest, liksom Hamburg, erbjöd föga eller intet åt konstsinnet.
Efter en veckas vistande i Marseille reste vi till Toulon. Vägen går oupphörligt öfver precipiser. Utsigten genom diligensfönstren var ny. Det var afton. I skymningen såg man rundt omkring sig gröna kullar från en grundyta af ringa areal, brandt uppstigande till ofta betydlig höjd. I fjerran bergspetsar, allt efter afståndet och den olika belysningen skiftande i blå, grå och violetta färgnyanser. Småningom föll mörkret allt djupare, och landskapet blef en tafla målad i det bekanta maneret »grått i grått».
Toulon är en mörk och dyster stad. Trånga, smutsiga gator. I stället för torg små platser, sällan uppnående Oxtorgets storlek, planterade med träd, hvilkas tvinsjuka och slokande utseende endast förökade det dystra mörkret utan att åstadkomma det behagliga intryck, som eljest ett träd eller en blomma uppväcker i en stad, emedan de erinra om naturen midt ibland det förkonstlade. Hvarje af dessa små torg hade dessutom en fontän, men äfven dessa hade tvinsot. Vattnet skummade ej upp i skimrande gnistrande strålar, utan flöt trögt och liksom tillfruset ur gapet på en oformlig fisk eller en vanskaplig vattennymfs vinkrus.
Varfvet, arsenalen och modellkammaren betraktades, men hvad der sågs uppväckte inga intryck, som förtogo ängsligheten af det hela. — Från Toulon gick det till Nissa — denna de »lefvande dödas» älsklingsstad och sista tillflykt för uppehållandet af tynande krafter. Hvem känner ej, hvem har ej hört beskrifvas Nissa . . . I Genua lade vi oss i qvarter för minst en månad. Men om Genua, dess seder och folk särskilt[2]. Jag inrycker här blott några bitar ur dagboken.
Således i Italien.
I Paris, medelpunkten för det s. k. friska och glada lifvet, kände jag mig föga värmd eller lifvad. Jag försökte studera hvad jag såg, men beundrade mycket litet och blef ej entusiast för något. Jag lemnade Paris utan saknad, jag skall återse det utan längtan. Felet att jag ej erfor den uppryckande rörelse, som Paris bör verka, ligger förmodligen deruti att jag ej är emottaglig för det lif, som kommer på stormens vingar, som glöder i hvarje andedrag, hvarje pulsslag och rullar fram öfver tiden, menniskorna och händelserna med en fart, som gör att man ständigt väntar på omstörtningar. Om en sådan nu verkligen är att förvänta, vore jag likväl missnöjd att ha rest derifrån. Men nej, huru välgörande ligger ej Italien med dess herrliga luft framför mig! Italiens arma folk, som oupphörligt sträfva efter enhet och frihet, har redan mina sympatier, som bortblandat det intresse jag hyst för fransmännen, hvilka såsom Macchiavalle säger »hvarken kunna fördraga förtrycket eller bibehålla sin frihet».
1 Dec. Materialismen besvärar alls icke Italien — man äter enkelt, stundom sundare och betydligt billigare än i Paris, äfven besväras man ej af dessa sagolika matsedlar, som franska hotellen kunna prestera utan att prestera innehållet. Det egna anmärkte jag likväl, att mackaronen, som anses utgöra Italiens förnämsta spis, der ej brukas annorlunda än i resbeskrifningar, romaner och matsedlar. En mycket ledsam soppa, betäckt med en massa små degklimpar, fuktade af köttspad, tycktes vara en lifrätt.
På aftonen besökte jag S:t Agostino-teatern, som ursprungligen varit ett kloster, derpå en kyrka, vidare opera och slutligen dramatisk scen. På S:t Agostino gafs »Le marquis de Létoriére» af en fransysk trupp. Denna trupp hade flera verkligen utmärkta skådespelare, också lära tvänne af dem vara från »Teatre Historique» i Paris (Dumas’ teater), hvilkens personal var så utvald att efter dess upplösning en »komparsinna» blef primadonna vid teatern i Marseille.
2 — Fotvandring utåt vägen till Toscana med en matsäck af ost och bröd och frukt i rockfickan. Angenäm dag.
3 — Regnväder. Hemma och studerat Mazzini. Han är en ypperlig skriftställare, som förstår att kläda nutidens idéer i den gamla romerska vältalighetens enkla och ädla språk.
4 — Promenad på Acqua Sola, Genuas förnämsta promenadplats. Vädret var herrligt, mild luft, glänsande solsken, blommande törnrosor och nerier, frisk gräsmatta på några fläckar, cypresser, lagrar och pilar med mörk grönska, blå himmel utan en enda molnfläck, promenerande damer i eleganta kostymer med en tunn mantilla öfver axlarne och långa, hvita, fladdrande voaler nedhängande från hjessan, betäckande panna, skuldror och armar med sitt luftiga, genomskinliga flor, barbenta barn i nätta fantasidrägter, trasiga tiggare solande sig på bänkarne eller spelande ett slags damspel med små svarta och hvita stenar. Voila!
5 — Post och bref. Mazzini blef behagligt aflöst. På aftonen såg jag fjerde afdelningen af Monte-Christo. Den har gifvits här helt och hållet i serie af 4 aftnar. Lyxen i dekorationer och kostymer är stor, utförandet mästerligt. Dumas skulle sjelf gladt sig, om han sett huru värdigt hans fordna artister uppburo mästarens ära.
6 — Nyheten om Napoleons statskupp har ankommit. Huru kunde jag väl tro att en revolution liksom en teater-representation skulle komma att exeqveras på utsatt dag och timma. — Ack, hvarför lemnade jag Paris nu!
7 — Här i Genua är folket i en feberaktig röreise. Man slåss om tidningarne. Klockan 12 uppklistrades en demokratisk tidning, sista bulletinen från Paris. Folket tränges omkring dessa afficher, läser och kommenterar. Man gnolar marseljäsen och önskar att republiken måtte stå sig och att monarkisterna ej må begagna tillfället och göra en divertion i orleanistisk eller legitimistisk anda.
Den 12 far jag och min reskamrat till Rom.