Förnöjelse öfver det sälla eviga

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ode öfver Exodus
Förnöjelse öfver det sälla eviga
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Ode öfver ett godt hjerta  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 14–16 av Ernst Meyer från 1889.


[ 14 ]

Förnöjelse öfver det sälla eviga.

Min själ af fröjd upptändes och får en himmelsk ro.
Enär min tanke vändes upp till det sälla bo,
Der rena själar njuta en evig glädjelott,
Der Gud vill fritt utgjuta sin fulla sällhets mått.

[ 15 ]

Fast mörker vill inskränka för mig din himlaprakt,
Så högt jag dock kan tänka om en fullkomlig makt;
Så högt går själens öga hans skönhet se uppå,
I hvilkens sällskap höga vår sällhet skall bestå.

Allt hvad vi här betrakta, som Gud utgjutit har;
Allt hvad vi herrligt akta och hvad vår själ betar,
Är blott en dunkel strimma från evighetens hus,
Som der skall klart uppglimma i ett fullkomligt ljus.

Vår själ är der ej stängder i trånga fångehus,
Men evighetens längder hon räcker med sitt ljus;
I dessa djupa grunder får hon med glädje se
De stora Herrans under, som der beständigt ske.

Guds skönhet uppenbaras på ett fullkomligt sätt
Och för vår själ förklaras, som sig får skåda mätt;
Hans gudoms skatt der blänker, hans egenskapers höjd,
Som själ och hjerta sänker i oförvansklig fröjd.

Hans vishet då intager vårt inre själabröst,
Hans kärlek till oss drager den aldraljufsta tröst,
Var åtrå, håg och längtan har då sin fyllnad fått;
Här är ej någon trängtan, vi ha det högsta nått.

Af dygdens sanna källa den ljufsta smak vi få,
Som skall i själen qvälla liksom en flod, en å,
Och i vår anda verka en evig själaro,
Som oss i Gudi stärka och i hans kärlek gro.

Den sötma vi här smaka af vänskaps ljuflighet
Går icke der tillbaka; en himmelsk enighet
De sälla själar binder i frid evinnerlig,
Att alla utan hinder i Gud förnöja sig.

Vi skola se och veta, att denna sällhetstid
Oändelig bör heta, som öka skall vår frid;
Ej någon fruktans plåga kan hos oss växa opp,
En helig gudomslåga har stillat allt vårt hopp.

[ 16 ]

Hvad vi i mörkret letat då fram i ljuset går,
Hvad vi ha här arbetat för sanningsvägen svår,
Blir oss en ljuflig tanka att minnas på en strid,
Som oss har kunnat samka en evis själafrid.

Min själ, blif fast och trogen, förbida, lid och tål,
Och vik ej från den vägen, som bär till detta mål;
Din ro du aldrig finner i skuggans tomma mått,
Förr’n du ditt ursprung hinner och sjelfva solen nått.