Ode öfver Exodus

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lefnadsbeskrifning
Ode öfver Exodus
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Förnöjelse öfver det sälla eviga  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 11–14 av Ernst Meyer från 1889.


[ 11 ]

Ode öfver Exodus XXXIII: 18, 20; XXXIV: 5, 6.

Du makt, du varelsernas källa,
Du tids och verldars upphofsman!
Du grund, ur hvilken tingen qvälla,
Du högst af hvad jag tänka kan,
Du väsen öfver alla väsen,
Som himlakroppar, minsta gräsen,
Ett gudomsmärke velat ge,
Som dig i stort och smått förklarar,
Som gör, att allt är till och varar;
Låt mig din herrlighet få se!
 
Låt denna del af kraft och tanka,
Som du till menska har beredt,
Ej blind, ej mörk och oviss vanka
Om dig, när hon naturen sett.
Naturen hög, beständig, präktig,
Predikar: den är stor och mäktig,
Som mig bevarar, alstrar, bär.
Allt vill en evig Allmakt båda,
Men ho är den dig rätt kan skåda
Och säga, Herre, hvad du är?

I hvilken bild skall jag dig dyrka?
Hvad var du, förr än tiden var?
Hur gör du, underfulla styrka!
Hvad blir du, om allt ända tar?
Består du af ett ljus, en låga,
Förenad vishet med förmåga,

[ 12 ]

Har du dig sträckt till tid och rum?
Ar du en enhet eller delar?
Jag bäfvar, mod och sansning felar,
Min fråga gör mig stel och stum.

Min tankefart kan dig ej finna.
Ditt anlet kan ej någon se,
En ändlig kraft, hur kan den hinna
Att ljus om en oändlig ge?
Den som dig ser kan icke lefva,
Det är: de sig i mörker väfva,
Som gudomsdjupet gå för när.
Här skapadt vett förgås och hisnar,
Som bleka blomman dör och vissnar,
När solens brand för häftig är.

Skall då för oss en sanning gömmas,
Som närmast rör vår sällhets grund?
Skall tanken till en hvila dömas,
Som ökar hennes plågostund?
Dess kraft, den hon ej vågar spänna,
Af dig så mycket borde känna,
Som till dess eget väsen hör.
Åt oss, som du ett lif har ämnat,
Ack, vore det för mycket lemnadt
Att se hvad mål du satt dig för?

Men i ett moln du dig fördöljer:
En skymt, som strålar genom skyn;
Jag i en oviss kosa följer,
Der jag är styrd af din försyn.
Det är det enda tanken fattar;
Det namn af dig jag dyrast skattar;
Den enda stråle för mitt hopp.
Om midnattstid man nyttjar gerna
Ett sken af nattens matta stjerna,
Tills morgonsolen rinner opp.

Naturen om din höghet talar,
Förnuftet klart din Allmakt ser;
Men den mitt hjerta ej hugsvalar.
Förundran, häpnad han mig ger.

[ 13 ]

Uti ett haf jag börjar simma:
Jag ser de stolta skeppen glimma.
En ljuflig hamn, en präktig strand.
Hvad är, att jag det herrligt kallar,
Om storm och våg mig öfversvallar,
Och aldrig jag kan hinna land?

När himlens här ditt lof förtäljer,
Jag prisar en omätlig kraft.
Men jorden dock med grymhet sväljer
De barn, hon i sitt sköte haft.
Dem intet värn mot faran bergar,
Ett grufligt ögonblick förhärjar
De usla lif, till tusental.
Är ingen hjelp i nöd förordnad?
Är menskolif ej i din vårdnad?
Mitt lof förbyts i suck och qval.

Ett lam på späda gräset betar,
I blomman smakar Skaparns nåd;
Men hungern än ett vilddjur retar
Och än ett menskligt öfverdåd.
Det verldens bild i korthet gifver:
Der offras allt åt lystnans ifver,
Den svage är den starkes rof.
Ett slägte syns det andra öda.
Ett djur det andra djuret föda,
Och rån och våld vid hvart behof.

Ej något andas i naturen,
Som för sig sjelf ej ömhet har.
Den första drift i kreaturen
Från den all åtrå början drar.
Men denna drift, som hjertat böjer,
I tiden ingen rätt förnöjer,
Och jorden ingen lycklig bär.
Allt stämmer hop att oro föda;
Allt under solen är ju möda,
Och bästa slägtet uslast är.

[ 14 ]

Du hand, som velat verlden ställa
I sådan ordning, sådan prakt,
Hvi blefvo ej dess åbor sälla?
Ack, feltes ömhet, feltes makt?
Hvi skall vårt lif en blandning vara
Af ljus och mörker, lugn och fara,
Af sant och falskt, af ondt och godt?
En menska efter nöjet famlar,
Men skalet blott med oro samlar,
Hvars tomhet röjs, när hon det fått.

Om hon blef skapt så svag och ringa,
Att mera ljus ej vardt dess del,
Hvi skola lustar henne tvinga,
Hvi får hon lida af sitt fel?
Hvi har hon makt att kunna synda,
Till sin och andras ofärd skynda,
I dårskap äga kraft och mod?
Den masken sig ej stilla håller;
En endas yra ofta våller,
Att jorden simma får i blod.

Så under moln och mörka dimmor,
Der dagens fackla gått i qvaf,
I skenet af förflugna strimmor
Ett kaos jorden bildar af;
Bland skarpa skuggor, bistra strålar,
Om en förvirrad verld jag målar;
Jag målar, som hon föreställs;
Jag skall min irring lyckligt röja,
I dagens klarhet mig förnöja,
När undan ögat täcket fälls.