Förord (Bolmörtens bok 2)
|
Philosophisk-Moralisk Ordbok → |
Dagen för akademiens andra sammankomst var inne.
Åter sutto de begge vännerna bredvid hvarandra; men ingen eld flammade i kakelugnen, pipan hade lemnat rum för cigarren: det var vår.
Enligt öfverenskommelse skulle sjelfva sessionen ej börja innan klockan slagit sex; derföre sysselsatte sig de begge männen blott med sina cigarrer och iakttogo en tystnad, som var passande för deras värdighet såsom medlemmar af en akademi: Richard följde med ögonen de till gestalten oupphörligt vexlande molnen från hans doftande havanna, och Julianus lyssnade till pendylens enformiga knäppande.
»Vet du väl, Richard,» sade baronen slutligen, »att betraktandet af den der pendylen inger mig bra underliga tankar.»
»Huru då? Jag för min del kan, när jag ser på den, ej tänka något annat än att den i hög grad liknar den jag har uppe i mitt rum.»
»Ja», sade Julianus, halft skämtande, halft melancholiskt, »de äro kanhända syskon, två barn af samma far. O, säkert äro de bättre än han sjelf. Han är en menniska: detta är nog att förtala honom.»
»Hvad menar du?»
»Ser du! När jag så der betraktade min pendyl, gjorde jag ofrivilligt en jemförelse mellan menniskorna och klockorna, och den utföll i hög grad till de sednares fördel.»
»Betrakta tvenne klockor: de bestjäla ej, fängsla ej, förtala ej, mörda ej hvarandra. Ingen regerar, ingen lyder den andra: alla äro lika. Den simpla dalkarlsklockan blir icke högmodigt behandlad af gulduret; den vågar gå före det, slå högre än det. Huru olika är det ej med menniskorna?»
»Jag märker att din klocka skänker dig ett rikt ämne för betraktelser.»
»Vidare! Min pendyl har nu tjenat mig i tre år utan någon vedergällning, utan ens hopp om någon dylik. Skulle den bli oduglig, så kan den ej motse annat öde än att bli kastad upp på vinden bland annat skräp.
»Och likväl knotar den icke, den förrättar lika oförtrutet sitt åliggande. Hvar finner man väl bland menniskorna en dylik tjenare?»
»Du har rätt; men i stället finnes det så många flera herrar, liknande dig i delta afseende.»
»Men min pendyl är ej blott min tjenare, hon är min vän. Då jag någon gång är nära att försumma uppfyllandet af någon vigtig pligt, påminner hon mig derom. Hur många gånger har ej denna hammare på sitt underbara språk sagt mig: Gå, skynda! Fort, annars förråder du menskligheten, hedern, pligten! — Och allt detta utan att jag på minsta sätt visat mig tacksam!»
»Låtom oss fortsätta jemförelsen: En menniska behöfver för sitt dagliga uppehälle blott några skålpund — jag antar 5 — bröd, kött och vatten; och likväl förslösar hon dagligen mycket mera; icke så med min pendyl; den nöjer sig med sina 5 skålpund bly, hvilka äro tillräckliga för upprätthållandet af dess existens.»
»Jag skulle vilja fortsätta detta ämne, men min vän påminner mig nu om att tiden är inne för sessionens börjande. Jag skall således låta dig höra mitt opus. Men dessförinnan ber jag dig komma ihåg att större delen deraf är sammansatt, medan jag ännu var ganska ung; det är nu väl snart 20 år sedan.»