Fallande blad/Älfdans
| ← Där de gula bladen falla |
|
Höstguld → |
ÄLFDANS.
BLADEN ha bleknat,
och blom fallit af.
Liljorna alla
nu slumra i graf.
Het brände solen,
och stormen gick hård:
ljuflig är hvilan
i griftegård.
Tindrar då kvällen
stilla och sval,
andarna vakna
i blommornas dal.
höja sig sakta
i stjärnornas glans,
glida kring fältet
och sväfva i dans.
Förr de stått skilda
och bundna i stoft,
möttes allena
i susning och doft.
Nu de sig svinga,
fria från band,
ros och konvalje,
hand in i hand.
Sippor sig samla
i vaggande led,
knyta med blåklint
och vallmo en ked.
Ljung och violer
omarmade fly.
Ljuflig är lek
under silfvernesky.
Fram blickar månen
på älfvornas sving.
Alla då enas,
ring inom ring,
skrida i drömmar
en skälfvande stund,
ana sig evigt
i syskonförbund:
ana och drömma
all världen i släkt,
formernas boja
kring själarna bräckt,
varelsekedjorna
alla till slut
svingade sig
ur förgängelsen ut …
Ugglan flyr undan
för skimrande syn;
räfven gör omväg
på vandring till byn;
suckarna tystna
i skogar och snår:
älfvornas dans
öfver ängarna går.