Fallande blad/Där de gula bladen falla
| ← Hämplingen och kråkan |
|
Älfdans → |
DÄR DE GULA BLADEN FALLA.
BOR i själen höstetid,
sök bland gran och fur ej frid!
I sin barrdräkt ständigt rika,
stå de höga helgon lika.
Nej, till vissna lunden stig,
där fins balsam just för dig!
Ingen skall till doms dig kalla,
där de gula bladen falla.
Kronan där bestod ej prof,
blef den kulna nattens rof.
Och på hvarje blad och blomma
alla grenar snart stå tomma.
Se dock, hvilken glans sig spred,
innan kronan segnat ned!
Det var skimret af försoning
öfver härjad sommarboning.
Tunga suckar stannat af,
sedan solen tillgift gaf.
Tyst de skrumpna löfven svinna
och till evig glömska hinna.
Friad så från sorg och skam,
står i bidan se’n hvar stam.
Ty den himmelen förlåter,
kan på våren hoppas åter …
Vidga dig då, kvalda bröst!
Evig skall ej bli din höst.
Än hos dig skall vår sig skruda,
fridens stämmor åter ljuda.
Ständigt rik, som gran och fur,
blef ej människans natur.
Dock, Förlåtarn dig skall kalla,
där de gula bladen falla.